WW2 hade allt Hollywood och filmkonsumenterna kan begära: riktigt onda skurkar, varierad miljö, tekniska framsteg, varierande dramaturgi och direkt anknytning till vår värld. Till det kommer en mängd källmaterial (som förvisso stora delar av Hollywood ser som problem).
WW1 saknar, som flera redan påpekat, mycket av dramaturgin. Bortsett från några korta sekvenser (de brittisk-tyska flottslagen i Nordsjön, Dardanellerna, tyska Sydöstafrika, Lawrence of Arabia) så var det monotont harvande i skyttegravar och gyttja.
Dessutom var USAs deltagande i WW1 begränsat till en kort period då de "häftiga" sekvenserna redan var undanstökade. De hann aldrig bygga upp samma enorma överlägsenhet som i WW2, utan det var fransmän, britter och imperiefolk som stod för dödandet och döendet. När amerikanerna väl kunde göra stora offensiver hade den tyska moralen redan imploderat och det var bara att ta hand om krigsfångarna.
Under förhandlingarna i Paris 1919 fuckade förvisso alla upp, men frågan är om inte USA genom Wilson fuckade up mest av alla med sin obegripliga mix av idealism, ego, bristande förståelse för sina allierades ståndpunkter, rasism och okunnighet i sakfrågorna. Förhandlingarna i sig var också fullständigt omöjliga att skildra på ett begripligt och/eller trovärdigt sätt i filmmediet.
Huvuddelen av de amerikanska förlusterna i WW1 bestod av icke krigsrelaterade orsaker, troligtvis spanska sjukan (53 000 döda i strid, 116 000 totalt -
https://en.wikipedia.org/wiki/World_War_I_casualties). Dessutom var det amerikanernas truppförflyttningar som spred sjukdomen så snabbt. Ännu en aspekt som är svår att göra bra film av.