När jag var 20 hade jag ett livligt känsloliv. Sen ju äldre jag blev fick jag mer och mer skit för att jag visade känslor och blev mer och mer emotionellt kastrerad.
Jag testar det ibland. Går på gatan, och tillåter mig själv att känna. Eller sitter och snackar med någon. Samma sekund jag känner en annan känsla än "Nöjd" eller "missnöjd" så blir jag mobbad.
Är det så män ska vara, eller är det en samhällskonstruktion? Också ilska, ingen får vara minsta lilla arg. Då är man genast den onde. Blir man arg på någon så är man genast en "partypooper" "samhällsfiende" "psykopat" etc.
Ja, men det här med män och känslor? Har inte vi rätt att känna saker? Jag blev inlåst och kallad "psykiskt sjuk" bara för att jag tröttnade på all skit jag fick ta som 20 åring och till slut reagerade med explosionsilska i form av verbala atombomber.
Känns inte så orimligt. Om man sitter och njuter av en pizza och ens syrra kritiserar sättet man äter den på och har gjort det sen man var 3 år, klart man blir förbannad när även ens morsa gaddar ihop sig med ens syrra och rycker pizzan ur handen på en?
Jag upplever det som att män inte tillåts känna några känslor överhuvudtaget. Så fort man vill prata så drar alla sig undan. Ingen orkar. Alla bryr sig bara om sin svenssonfacebook och sina familjebilder.
Asså ska det vara såhär? Att män inte får lov att känna något. Alla män som känner något blir inlåsta på psykavdelningar och itvingade sprutor och mediciner som gör att deras känslor försvinner.
Sen att alla åker hem från jobbet och sätter sig framför sin jävla TV, vägrar umgås, sitter inne, vägrar gå ut och göra saker. Vadfan är det för fel med att gå och ta en glass?
Allt jag nämner är ju fan relaterat till att män inte får lov att känna känslor. Fan kritiserar man hur en kvinna känner så får hon ju lov att explodera hur mycket hon vill.. utan några som helst konsekvenser.
Jag testar det ibland. Går på gatan, och tillåter mig själv att känna. Eller sitter och snackar med någon. Samma sekund jag känner en annan känsla än "Nöjd" eller "missnöjd" så blir jag mobbad.
Är det så män ska vara, eller är det en samhällskonstruktion? Också ilska, ingen får vara minsta lilla arg. Då är man genast den onde. Blir man arg på någon så är man genast en "partypooper" "samhällsfiende" "psykopat" etc.
Ja, men det här med män och känslor? Har inte vi rätt att känna saker? Jag blev inlåst och kallad "psykiskt sjuk" bara för att jag tröttnade på all skit jag fick ta som 20 åring och till slut reagerade med explosionsilska i form av verbala atombomber.
Känns inte så orimligt. Om man sitter och njuter av en pizza och ens syrra kritiserar sättet man äter den på och har gjort det sen man var 3 år, klart man blir förbannad när även ens morsa gaddar ihop sig med ens syrra och rycker pizzan ur handen på en?
Jag upplever det som att män inte tillåts känna några känslor överhuvudtaget. Så fort man vill prata så drar alla sig undan. Ingen orkar. Alla bryr sig bara om sin svenssonfacebook och sina familjebilder.
Asså ska det vara såhär? Att män inte får lov att känna något. Alla män som känner något blir inlåsta på psykavdelningar och itvingade sprutor och mediciner som gör att deras känslor försvinner.
Sen att alla åker hem från jobbet och sätter sig framför sin jävla TV, vägrar umgås, sitter inne, vägrar gå ut och göra saker. Vadfan är det för fel med att gå och ta en glass?
Allt jag nämner är ju fan relaterat till att män inte får lov att känna känslor. Fan kritiserar man hur en kvinna känner så får hon ju lov att explodera hur mycket hon vill.. utan några som helst konsekvenser.
Är det fel att någon är oattraktiv?
Då har jag lärt mig något. Måste finnas motsatsen då också nästan, kvinnor som gillar gråtande män. Vad spännande.
