Er syn på demokrati?

Med tanke på att du utger dig för att inte vara idealist återkommer du märkligt ofta till dessa små inspirationscitat för att styrka din position. Det ger lätt intrycket att du grundar din hållning i frågan på floskler snarare än konkreta fakta.

Jag tror inte vi ska överdriva Sanders eventuella chanser i ett val. "Katastrofen Trump" är helt enkelt resultatet av demokratins inneboende väsen, folket har i en demokrati all rätt att rösta fram intoleranta populister som sina ledare, och att skylla resultat man ogillar på att demokratin "inte fungerade" just där och då är inget annat än att cherrypicka sina resultat.

Det sagt så ska man inte underdriva möjligheterna att förnya demokratin, inte minst i USA där stora delar av befolkningen avhåller sig från att rösta eftersom det är alldeles för omständigt. Det är möjligt att en annan typ av demokratiskt system (se exempelvis Trudeaus nu tillbakadragna löfte om valreform) inte hade resulterat i en lika usel president. Men detta råder aldrig bot på demokratins inneboende problem, att folket väljer nationens ledare, och folket sällan är speciellt goda bedömare av ledarnas kompetens.

Samtidigt argumenterar du för att när det inte går som du vill i ett demokratiskt val så är det för att demokratin också är föremål för korruption, så det verkar ju fungera sådär. Jag tror ärligt talat att vi har kommit såpass långt i historien att vi kan säga att alla ickedemokratiska maktskiften knappast kräver blodsutgjutelse.

Jag hade kanske sagt en historia av missnöje och intern osämja som grundade sig i strikt efterlevnad av en dysfunktionell ideologi. Fast vad vet jag, det är möjligt att problemet var att man inte släppte fram nästa generation av kommunistiska ledare.

Och om detta ska betraktas som ett så stort problem, exakt varför menar du att det inte kan regleras?

Kanhända finns det drag av svågerpolitik i den singaporianska regeringen, men likväl tycker jag att det är synnerligen svårt att argumentera för att Lee är mindre kompetent än sina demokratiskt valda gelikar, och om han förverkar sitt förtroende är det långt ifrån omöjligt att avsätta honom. Blodig revolutons ter sig däremot väldigt avlägset. Potentialen finns snarare för ett mer ordnat maktskifte än demokratins regelbunda skiftande efter populistiska vindar.

Dessutom tycks ju även demokratiska stater ha sina Kennedys och Clintons, så vad detta egentligen bevisar är tveksamt.

De citat jag ibland använder är inte grunden för mina argument, utan avsedda att illustrera de poänger jag redan gjort.

Detta sagt, så kan man ha visioner om ett gott samhälle även om man är en pragmatiker. Se vad jag skrev om Noam Chomsky på föregående sida. Den idealism jag kritiserar är den blinda idealismen som inte ser någon annan utopi än den egna, och bara den egna vägen dit.

Dessa idealister är farliga eftersom de förr eller senare tvingas använd våld för att pådyvla andra sina visioner och idéer. Jag har redan tidigare i tråden nämnt Robespierre och Lenin, men historien är full av exempel på idealister som badat i andras blod.


Poängen med demokratin är inte att rösta fram den bästa tänkbara politiska ledningen. Här skulle jag kunna citera Churchill igen. Vi kommer alltid att ha mediokra politiker i en demokrati, och en del riktigt usla figurer.

Poängen med demokratin är att man kan rösta bort den som inte sköter sig i nästa val. Om demokraterna är kloka nog att lära av sitt misstag och släppa fram en progressiv kandidat som Elizabeth Warren så har de alla möjligheter att kasta ut Trump och återta makten 2020.


Bara idealister tror att att det finns i alla avseenden goda politiska system som inte kan förfalla och drabbas av nepotism och korruption. Det är därför jag skrev att demokratin ständigt måste försvarar och förnyas, eller som Galbraith uttryckte det erövras på nytt av varje generation.

Demokratins stryka är att förnyelse faktiskt är möjlig. Men den är på intet sätt given.

Vad gäller ordnade maktskiften utan blodsutgjutelse så är ju den absoluta monarkin det icke-demokratiska system som visat sig vara mest stabilt genom historien. Att monarkin fungerar beror på att man gör en eftergift för den mänskliga naturen och erkänner monarkens medfödda instinkt att gynna sin egen avkomma.

Att politiska system i någon mån harmoniserar med den mänskliga naturen är viktigt. Den som försöker konstruera ett samhälle som ignorerar våra nedärvda beteenden är ute på hal is. Se vad jag skrev i slutet på mitt inlägg om debatten mellan Foucault och Chomsky om detta.

Men är det rimligt att makten över andra människor ska gå i arv? Jag tycker inte det.

Du kanske invänder att det gör den i alla fall i ett kapitalistiskt system där stora förmögenheter och kontrollen över företag går i arv, men just därför är det ännu viktigare att den politiska makten inte går i arv utan omprövas på nytt med regelbundna mellanrum.


Det man kan fråga sig är varför den kinesiska regimen lyckades bättre med att förnya sig. De höll ju också på att utvecklas till en gerontokrati.


På grund av vår nedärvda drift att gynna vår egen avkomma, som i de flesta fall är starkare än alla politiska och ideologiska visioner. Om du ger någon individ eller grupp absolut makt så kommer de alltid förr eller senare att "upptäcka" att deras egna släktingar och barn är bäst lämpade att ta över makten.

Ett aktuellt exempel är Mugabes misslyckade försök att etablera en dynasti i Zimbabwe genom att sparka sin mångårige medarbetare Emmerson Mnangagwa och i stället utse sin 40 år yngre fru till sin efterträdare.


Som jag skrev ovan, bara en idealist skulle förneka att det kan finnas upplysta despotier, och att en upplyst despoti ibland kan fungera i flera generationer.

Jag nämnde tidigare den upplyste despoten Marcus Aurelius som efterträddes av sin son tyrannen Commodus som ett avskräckande exempel, men innan så skedde hade Rom fem "goda" kejsare i rad. Dessa efterträdde dock varandra genom adoption, något som redan Machiavelli påpekade var en förutsättning för att en upplyst despoti inte ska förfalla:

From the study of this history we may also learn how a good government is to be established; for while all the emperors who succeeded to the throne by birth, except Titus, were bad, all were good who succeeded by adoption, as in the case of the five from Nerva to Marcus. But as soon as the empire fell once more to the heirs by birth, its ruin recommenced.

https://en.wikipedia.org/wiki/Nerva%..._Good_Emperors

Machiavelli har naturligtvis rätt. Förr eller senare kommer det dock alltid en upplyst despot som likt Marcus Aurelius ger efter för den mänskliga naturen och utser sin egen avkomma till efterträdare.

Despotin som styrelseform har därför ett dåligt track record. För varje Singapore kan du hitta ett Zimbabwe och ett Nordkorea som motexempel.


Nu lyckades ju varken Kennedys eller Clintons etablera en dynasti i Vita Huset, om än av olika skäl (mord och valförlust). Det enda framgångsrika samtida exemplet är väl Bush I och Bush II. Kanske får vi så småningom även en Bush III i trumpokalypsens kölvatten, om republikanerna överlever som parti.

Generellt är dock politiska dynastier inte särskilt vanliga i demokratier. Att de överhuvud taget förekommer i dagens USA är ett tecken på att den amerikanska demokratin håller på att förfalla.

Det är klart att system faller sönder, det är ju just därför som libertarianismen vill ha en mycket begränsad stat. Men det kan ändå gå fel trots detta.

Chomsky och Anarkosyndikalismen, efter att jag nu läst mig in en aning, verkar ha en teori att genom arbetarna ( låt säga fackföreningar ) ta över driften av samhället. Det jag nu ska utreda är hur Anarkosyndikalisterna med Chomsky i högsätet har tänkt sig att gå vidare efter att ha lyckats infiltrera och ta över den redan existerande ordningen.

Hursomhelst så har dessa figurer tänkt sig att dom ska börja driva samhället kollektivistisk som något av en organisk helhet, helst utan någon överhet.

Med andra ord så låter det som ett gammalt kollektivistiskt by-system, allt bra sålänge, men att driva samhället vidare är ju också en svårighet, kanske speciellt om nu Chomsky har tänkt att utgå ifrån en regressiv bild av människan och tvinga in oss andra i detta fantasifoster.

Men detta är endast lite spekulationer ifrån min sida än sålänge, då jag vet för lite hur dom tänkt. Återkommer senare om detta och hur det ska gå ihop med demokrati ( ialla fall till en början för att sedan kanske upplösas och levas vidare rent organiskt? ). Om han nu tänkt sig demokrati alls eller bara bestämma själv, ska börja bena ut detta.

Nu er det svenske valgsystem ikke nødvendigvis noget afrikanske lande bør efterligne da Europa-Kommissionen ser kritisk på systemet:

http://youtu.be/WpuCCxb8oLA

Korrekt. Chomsky vill inte ha någon stat överhuvud taget, vilket besvarar din tidigare fråga om varför han aldrig sjunger nattväktarstatens lov. Han är radikalare än du på den punkten.

Däremot tror jag inte att man kan säga att anarkosyndikalisterna sätter Chomsky i högsätet. Inom den utopiska vänstern är det viktigt att vara renlärig, och Chomsky är för begåvad för att vara det. Snarare är han en tvivlare och pragmatiker som ifrågasätter alla doktriner.


Om du tror att Chomsky har en regressiv bild av människan har du inte förstått hans filosofi. Chomsky har en i allt väsentligt korrekt bild av människan med alla våra möjligheter och begränsningar, vilket är ovanligt bland humanister, som sällan intresserar sig för humanbiologi.

Min främsta invändning mot den anarkosyndikalistiska utopin och andra utopiska vänsterprojekt är att jag är övertygad om att vi behöver det privata vinstintresset som drivkraft i ekonomin. Vinstintressets betydelse beror på våra medfödda egenskaper, som är svåra att ändra på.

Och har man har den övertygelsen landar man i någon slags liberalism, vare sig man vill det eller inte.

Jag tror inte heller på anarkisternas statslösa utopi eftersom vi - och andra sociala primater - inte klarar av att leva så. Placerar man en grupp människor på en öde ö slutar det alltid med att de utser en eller flera ledare och stöter ut eller mobbar andra individer. Flugornas herre är en insiktsfull studie av människans beteende i grupp.

Att vi beter oss så kan man moralisera över men inte göra mycket åt då det handlar om nedärvda beteenden som tryggade vår överlevnad under årmiljonerna på savannen.

Vad vi bör sträva efter inom politiken är inte att göra våld på den mänskliga naturen - vilket kommunism, fascism och nyliberalism alla gör på sitt sätt - men väl bygga ett samhälle som gör det möjligt för oss att leva så som vi mentalt är konstruerade för, alltså i mindre självstyrande grupper där alla känner alla.

Den stora utmaningen är att förhindra strider inom och mellan grupperna - ett annat beteende som finns i våra gener - och i stället kanalisera energin mot de många samarbeten mellan olika grupper som behövs i en modern ekonomi.

Jag tror att det är precis detta som anarkosyndikalisterna syftar till med sin vision av en federativ syndikalism. För att citera Chomsky från debatten med Foucault:

Now a federated, decentralised system of free associations, incorporating economic as well as other social institutions, would be what I refer to as anarcho-syndicalism; and it seems to me that this is the appropriate form of social organisation for an advanced technological society in which human beings do not have to be forced into the position of tools, of cogs in the machine.

Själv har jag som sagt svårt att köpa denna vision både därför att jag tror att det privata vinstintresset behövs, och därför att jag är övertygad om att det måste finnas en fungerande mekanism som förhindrar strider mellan olika grupper och att de starka förtrycker och exploaterar de svaga.

Jag tror av den anledningen att staten behövs, men den bör vara decentraliserad och tyglas genom ett starkt och omedelbart folkstyre. Inte därför att folket alltid fattar de klokaste besluten, men för att förhindra att makten hamnar i klorna på dem som vill använda den för mer sinistra syften.

Man brukar ju säga: håll dina vänner nära dig och dina fiender ännu närmare, och det senare tror jag är en klok attityd även när det gäller staten.

Som anhängare av marknadsekonomi och ett demokratiskt folkstyre, men motståndare till överstatlighet, känner jag mig mest hemma inom den klassiska socialliberalismen. Den är kanske inte på modet just nu, men den levererar på de punkter jag ser som viktigast för vår framtid.

Demokrati i Sverige är vad politikerna tror sig veta utan reell kontakt med alla verkligheter.

När någon obehaglig verklighet stör deras makt så är skolgårdsmentalitet utvägen.

Människor växer aldrig upp!

Ibland så är den så kallade demokratin så långt bort från det tystade folket att styrande inte ens hör en viskning från nära håll, förutom från inkräktare som är ute efter deras makt och förmåner, och som står närmare folket. Då för de bära hundhuvud för maktens egna fula inre projiceringar på folket

Ja, det var ett tydligt svar av dig och ingenting som jag egentligen just nu kan
reflektera över, men jag kommer fortsätta att läsa in mig på detta.

Du vet, i teorin är det svårt att konkurrera med en minimal nattväktarstat, men om man kan bevisa att människan mår bättre i ett annat system så inte mig emot. För som jag ser det, så har människan alltid försökt att övervinna sig själv, för om vi inte hade gjort det så hade vi stannat bland fiskarna.

Sen detta med regressiv bild så menar jag givetvis att han påpekar denna s.k. Inneboende struktur lite väl mycket för min smak. T.o.m. morality structures går han igång med.

Dock, det är ingen som påstår att vi ej har någon struktur alls, detta eftersom vi är människor och ej vakum+ att man i vissa perspektiv tydligt kan se genetikens påverkan, som gör att olika människor skiljer sig ifrån varandra och det kräver ju struktur i sig.

Dock har jag hört darwinister tex. tala om seendets ( ögats anatomi ) evolution som en icke linjär väg framåt. D.v.s. att strukturen ej har tyckts given på förhand och att den ständigt byggs på. Möjligtvis att Chomsky i detta läge istället skulle åberopa ögats grundstruktur, emedan vissa och kanske däribland mig själv skulle se hela ögat i vardande. Medan då Chomsky ser en grundstruktur och först efter det är utrett så kan han godkänna tillägg genom evolution?

"Intolerant populist"? Vem är det han är intolerant mot? Tvärtom är ju friheten större nu med Trump än vad den varit på mycket länge. Och "populist"? Att säga inopportuna sanningar och våga ta itu med svåra frågor är ju själva motsatsen till vänsterpopulism!

Vill du veta vad populism egentligen är, titta på Sverige, där det bara serveras fördummande bilder av fred, miljö, samförstånd, mångfald, gitarrstund och kränkta kvinnor och barn, som ställs mot berättelser krig, planetens undergång, fascism, nazism, hat och hot. Verklighetsbeskrivningen vi serveras av staten har förenklats så mycket att den inte ens är sann längre.

Både Chomsky och Pinker vet nog vad de talar om, men resonemang om evolutionen och dess betydelse kan lätt missförstås. Du har helt rätt i att de medfödda skillnaderna mellan människor är små, vilket hänger samman med vår snabba expansion ut ur Afrika för cirka 100 000 år sedan. Vi har helt enkelt inte hunnit ackumulera några betydande genetiska skillnader sedan dess.

Rasisterna har därför fel när de gör stort väsen av de små skillnader som trots allt finns mellan olika mänskliga populationer, och som i de flesta fall påverkar egenskaper under stark selektion, t.ex. hudens pigmentering.

Att de genetiska skillnaderna är små mellan människor betyder dock inte att viktiga egenskaper - både fysiska och psykiska - inte i betydande grad är genetiskt bestämda och har uppkommit som ett resultat av det naturliga urvalet.

För att ta en analogi från djurvärlden, så har alla giraffer långa halsar, och skillnaderna mellan olika giraffer är inte särskilt stora, men man kan inte av den anledningen dra slutsatsen att halsens längd inte är genetiskt bestämd eller att den inte uppkommit som ett resultat av det naturliga urvalet.

Tvärtom så har giraffens långa hals utvecklats just därför att det naturliga urvalet gynnade de individer som lättare kunde nå upp till trädens bladverk. Att alla giraffer idag har långa halsar är bara en bekräftelse på att just detta genetiskt bestämda drag haft ett stort överlevnadsvärde. En genetiker skulle säga att de mutationer som ledde till en längre hals fixerats och nu finns hos alla giraffer.

På samma sätt är det med de egenskaper som gynnade våra förfäders överlevnad, t.ex. vår stora hjärna, vårt beteende i grupp, vår förmåga att orientera oss i rummet, och vår förmåga att kommunicera med varandra genom ett talat språk. Egenskaperna har fixerats och finns hos alla människor eftersom de hade stort överlevnadsvärde.

Dessa egenskaper utvecklades dock under mycket lång tid - evolutionen är nämligen en långsam process. Det är viktigt att komma ihåg därför att det innebär att våra medfödda egenskaper inte alltid är optimala för det moderna samhället. Vi beter oss fortfarande som våra förfäder gjorde på savannen för en miljon år sedan därför att det var en framgångsrik överlevnadsstrategi då. Men det är inte alltid säkert att det är en bra strategi idag.

Politiska konsekvenser

Vad har nu detta för betydelse för politiken? Jo, vi kan inte ignorera våra medfödda beteenden när vi försöker konstruera ett bra samhälle, som idealister och utopister tyvärr ofta brukar göra. Då får vi bara ett samhälle med olyckliga människor som fungerar dåligt.

Detta sagt, så kan ett modernt samhälle inte heller baseras på små flockar av människor som i bästa fall ignorerar varandra och i värsta fall strider med varandra. Vi lever inte längre på savannen, och vi har helt andra och större problem än att hitta mat för dagen, problem som kräver att många människor samarbetar.

Ett gott samhälle är i mina ögon ett samhälle som inte våldför sig på den mänskliga naturen, men tvärtom gör det bästa möjliga av de möjligheter och begränsningar som vi alla bär med oss. Ett sådant samhälle bör:

• Göra det möjligt för människor att leva och arbeta i små självstyrande grupper där alla känner ansvar för och solidaritet med varandra.

• Undertrycka vår medfödda tendens till rivalitet mellan olika grupper och i stället kanalisera den till positiva aktiviter som idrottstävlingar och storskaliga samarbetsprojekt. På sikt bör vi arbeta för att vidga vi-känslan till att omfatta hela mänskligheten, men det kommer att ta tid.

• Förhindra att människor utnyttjar och förtrycker varandra. Det är nödvändigt eftersom det också är en del av den mänskliga naturen. Inte bara den mänskliga naturen för övrigt, våra släktingar schimpanserna ägnar också mycket tid åt intriger, maktkamper och mobbing. Bonoboerna är iofs mindre benägna till det, så kanske finns det hopp om att även människorna ska bättra sig på sikt.

Det är framför allt på de sista två punkterna som staten kommer in i bilden. Jag tror att den behövs därför att de av våra medfödda beteenden som är av ondo i det moderna samhället måste motarbetas.

De mörka sidorna av den mänskliga naturen måste tyglas, och då är ett demokratiskt folkstyre den minst dåliga lösningen.

Kanhända, eller så får vi ytterligare fyra år med Trump. Även om det kan tyckas osannolikt i nuläget så ska vi inte utesluta att han kan övertyga genom att lova att muren står klar till 2020 och då kommer alla problem vara lösta. Medelväljaren i USA är inte nämnvärt intresserad av sakliga utvärderingar av Trumps prestanda som president, större delen av dem röstar på samma parti oavsett vad och de som skiftar imponeras främst av kandidatens framtoning och enkla gester.

Så frågan för mig blir hur vi kan skapa ett system som förhindrar detta - och nej, att lita på att folket "erövrar sin egen frihet" är inte ett bra svar. Singapore har med en av världens mest transparenta stater minimerat korruption och lobbyingverksamhet, medan den amerikanska staten regelbundet verkar i lönndom. Visst får fok rösta, men man kan diskutera om det ens är möjligt för dem att veta på vad.

Spekulationer om "den mänskliga naturen" ger jag inte mycket för, efter alla gånger jag hört sexister på det här forumet använda det som ett argument för all möjlig avskyvärd dynga. Jag vänder mig inte egentligen emot att det skulle finnas något sådant som en mänsklig natur, men att säga vad som egentligen ingår i denna och vad som kan förändras genom sociala strukturer låter sig sällan göras, och att motivera beslut med rena spekulationer om detta är en rätt så jönsig argumentationstråd.

Ungefär lika rimligt som att den ska fördelas genom att hålla en gigantisk popularitetstävling ett par tre gånger i decenniet.

Det är en mycket intressant fråga, men för att besvara sådana frågor måste man som du säkert förstår tillämpa en mer komplex analys än att bara dela in stater i demokratier och despotier.

Kineserna har lärt sig av Sovjeternas mislyckande, och insett att möjligheten för ledare att sitta på livstid medför att yngre generationer blir ointresserade av politiskt engagemang och att man till slut sitter med en konservativ och smått dement politbyrå, men det betyder inte att de sett demokrati som den enda lösningen på detta problem. Istället styrs Kina idag genom en lång serie informella, men likväl strikt åtföljda regler. Politbyråns och centralkommitténs medlemmar samt provinsguvernörer förväntas avgå innan 68 års ålder, och generalsekreteraren aldrig sitta mer än 10 år, osv. Visst, några av dessa regler har bara några få decennier på nacken och de kunde ha varit formulerade i en författning, men likväl är detta ett system som försett kineserna med ordnade maktskiften i snart ett halvt århundrade. Således har man löst exakt det problem du pekar på som

Visst kan en stark ledare eventuellt frångå dessa regler, men inte på egen hand som någon despot, utan detta skulle kräva att flera av partiets högst uppsatta stödde detta. Nu menar ju några att president Xi har ambitioner på att regera till 2027 och ännu längre, och han är helt klart en av de starkaste ledargestalterna i Kina på länge. Jag är emellertid tveksam till att Xi skulle ha manipulerat politbyråns sammansättning till den grad att detta skulle gå igenom, och ett eventuellt försök skulle säkerligen skaffa honom mäktiga fiender.

Kina har med andra ord åstadkommit just de ordnade maktskiften du fäster så stor betydelse vid, utan att behöva dras med demokratins inkompetens och populism. Visst är detta något beroende på att de högst uppsatta är visa nog att alltid förhålla sig till baksidan med att ge en person oinskränkt makt, men jag tror ärligt talat att de är mer kapabla till detta än den genomsnittliga demokratiska väljaren.

Nu är ju Mugabe knappast att betrakta ens som en upplyst despot, utan relativt kompetensbefriad till att börja med. Maktskiftet i Zimbabwe verkar ju dessutom bli relativt blodsbefriat, även om den nya makthavaren inte verkar bli bättre än den gamla.

Absolut, om statsskicket tillåter att regenten räcker över makten till sina barn så kommer detta förmodligen ske förr eller senare, men varför skulle det vara omöjligt att konstruera ett statsskick som inte tillåter detta? Se beskrivningen av Kina ovan, eller ännu bättre, betänk att ingen Påves barn någonsin innehaft ämbetet i snart 2000 år.

Absolut, vilket är varför jag under hela den här diskussionen försökt betona att alla despotier inte är likvärdiga.

Argumentet att staten behövs för att människor kan vara onda och omoraliska leder till en paradox. För de som bestämmer och utgör staten består ju av samma människor som kan vara onda och omoraliska, så varför skulle demokrati göra saken bättre?

Vill vi bekämpa onda och omoraliska människor? Om ja, kan man göra det utan en stat? Det tror jag definitivt, allt som man som konsument värderar som staten i nuläget har monopol på kan produceras på en fri marknad.

Och att "den mänskliga naturen måste tyglas" sa Keynes också, när han beskrev hur människors "animal spirits" måste tyglas med hjälp av statliga ingrepp och centralbanker. Och statliga ingrepp och centralbanker leder till felallokering av resurser och våldsutövning.

Så istället för att använda uttryck som "demokrati är minst dåligt" så kan vi väl börja säga att demokrati är dåligt, och bör ersättas med självbestämmande. Varför är det så få som säger det? Känner man inte till alternativet, eller är man övertygad om att demokrati faktiskt är det bästa systemet?