Jag är en tjej på 25+
Har i mitt liv inte upplevt trauman och har haft en kärleksfull uppväxt och bra barndom.
Har föräldrar som dock bråkat/bråkar mycket och ofta för att min far är envis, ilsken och för stolt. Han och jag har dock en bättre relation idag. När jag var liten kunde jag ofta fått en lavett av pappa för att han ansåg att jag ljög eller gjorde fel om saker. Tror det är en kulturell sak då jag inte är svensk.
En dag slog jag honom tillbaka och sen dess har han grämt sig för allt dåligt han har gjort eller missat.
Mitt problem idag är att jag har så mycket rädsla i mitt liv. Mycket ångest. Jag har en stor lust av att göra saker men jag vågar inte.
Jag skulle vilja resa eller testa på droger som exempel, eller bara som en sån grej som att hoppa från femman i simhallen, men jag klarar inte av det.
Jag försöker pusha mig själv mycket och ibland lyckas jag men ofta inte.
Jag bor ensam och klarar mig själv. Diskar, tvättar, lagar mat, renoverar osv men jag absolut avskyr att vara ensam. Det är så jävla tråkigt.
Jag har vänner, familj och pojkvän och jag gillar att vara med dem. Den sistnämnda mer än övriga. Varför vet jag inte men det blir också ett problem då min pojkvän är väldigt självständig och inte klarar av att jag är för på. Han i sin tur är däremot för off.
Vad är det för jävla fel på mig? Alla runtomkring mig tycker det är så skönt med ensamtid men jag absolut hatar det. Jag tycker om att vara bland folk men ha möjligheten att dra mig undan.
Jag har sån stress över mitt liv. Min ångest har hållit mig tillbaka från så mycket som gör att jag har missat mycket. Jag vill resa och göra mycket saker som sagt men rädslan håller mig tillbaka.
Så i sin tur blir jag stressad över att jag inte gör något med mitt liv och hamnar i ett moment 22 där ingenting händer. Jag tänker ofta på döden och att varje dag kan vara den sista för mig eller människor jag älskar vilket leder till att jag uppskattar varenda stund med dom mer än någon annan och gör att jag blir extra kärleksfull men också väldigt ledsen. Det är ett problem då det i sin tur irriterar bland annat min pojkvän, för jag uppfattas som klängig då. Men andra har också påpekat att jag inte kan gå runt och tänka så.
Jag känner mig bara så jävla kass. Som att jag tar upp onödig plats och onödig energi av andra. Det känns som jag ständigt misslyckas med vad jag än åtar mig, och jag har fastnat i en limbo att bli självständig där jag dras mellan att vara mer självständig för min egen skull eller om jag gör det för min pojkvän. Jag vetinte vilka tankar som är mina, men någonstans vet jag att det skulle vara nyttigt för mig att bli en starkare person.
Eller? Eller ska jag bara acceptera att jag är den jag är, och att jag tänker dessa tankar bara för att rättfärdiga min pojkväns åsikter?
Är så jävla vilsen. Känner mig dessutom så sjukt ensam trots att jag har en bra familj och bra vänner. Vad ska jag göra?
Har i mitt liv inte upplevt trauman och har haft en kärleksfull uppväxt och bra barndom.
Har föräldrar som dock bråkat/bråkar mycket och ofta för att min far är envis, ilsken och för stolt. Han och jag har dock en bättre relation idag. När jag var liten kunde jag ofta fått en lavett av pappa för att han ansåg att jag ljög eller gjorde fel om saker. Tror det är en kulturell sak då jag inte är svensk.
En dag slog jag honom tillbaka och sen dess har han grämt sig för allt dåligt han har gjort eller missat.
Mitt problem idag är att jag har så mycket rädsla i mitt liv. Mycket ångest. Jag har en stor lust av att göra saker men jag vågar inte.
Jag skulle vilja resa eller testa på droger som exempel, eller bara som en sån grej som att hoppa från femman i simhallen, men jag klarar inte av det.
Jag försöker pusha mig själv mycket och ibland lyckas jag men ofta inte.
Jag bor ensam och klarar mig själv. Diskar, tvättar, lagar mat, renoverar osv men jag absolut avskyr att vara ensam. Det är så jävla tråkigt.
Jag har vänner, familj och pojkvän och jag gillar att vara med dem. Den sistnämnda mer än övriga. Varför vet jag inte men det blir också ett problem då min pojkvän är väldigt självständig och inte klarar av att jag är för på. Han i sin tur är däremot för off.
Vad är det för jävla fel på mig? Alla runtomkring mig tycker det är så skönt med ensamtid men jag absolut hatar det. Jag tycker om att vara bland folk men ha möjligheten att dra mig undan.
Jag har sån stress över mitt liv. Min ångest har hållit mig tillbaka från så mycket som gör att jag har missat mycket. Jag vill resa och göra mycket saker som sagt men rädslan håller mig tillbaka.
Så i sin tur blir jag stressad över att jag inte gör något med mitt liv och hamnar i ett moment 22 där ingenting händer. Jag tänker ofta på döden och att varje dag kan vara den sista för mig eller människor jag älskar vilket leder till att jag uppskattar varenda stund med dom mer än någon annan och gör att jag blir extra kärleksfull men också väldigt ledsen. Det är ett problem då det i sin tur irriterar bland annat min pojkvän, för jag uppfattas som klängig då. Men andra har också påpekat att jag inte kan gå runt och tänka så.
Jag känner mig bara så jävla kass. Som att jag tar upp onödig plats och onödig energi av andra. Det känns som jag ständigt misslyckas med vad jag än åtar mig, och jag har fastnat i en limbo att bli självständig där jag dras mellan att vara mer självständig för min egen skull eller om jag gör det för min pojkvän. Jag vetinte vilka tankar som är mina, men någonstans vet jag att det skulle vara nyttigt för mig att bli en starkare person.
Eller? Eller ska jag bara acceptera att jag är den jag är, och att jag tänker dessa tankar bara för att rättfärdiga min pojkväns åsikter?
Är så jävla vilsen. Känner mig dessutom så sjukt ensam trots att jag har en bra familj och bra vänner. Vad ska jag göra?