FN och WHO efterlyser global avkriminalisering av droger

Det anmäls över 90,000 ringa narkotikabrott årligen. Av dessa är ena hälften bruk och den andra innehav för eget bruk. Beakta att många kränkande provtagningar ligger bakom anmälningarna. Inte i något annat europeiskt land, de flesta har inte kriminaliserat bruk, anmäls fler narkotikabrott. Narkotikabruk kriminaliserades i Sverige den 1 juli 1988.

Idag skyler sig vissa människor, skyldiga eller oskyldiga, från polis då de riskerar att bli utsatta för provtagning om de misstänks för narkotikabruk. Den här utvecklingen bidrar till misstänksamhet och förakt för polis. Det gör inte situationen lugnare i förorten och underlättar inte polisens arbete där kontakt med medborgare är så viktig. Ringa narkotikabrott är givetvis inte enda orsak men det är något som bidrar till stämningen mellan polis och klientel i förorten. Kriminaliserat narkotikabruk har blivit en onödig vattendelare mellan missbrukare, kriminella och polis vilket försvårar brottsförebyggande arbete.

Rådande situation är allt annat än ideal. Kriminalisering av narkotikabruk är kontraproduktivt och bidrar till brottslighet, sjuklighet och dödlighet. Det ödslar polisens och rättsväsendets resurser. Förseelsen var inte ett brott före 1988 och behöver inte heller vara det idag. Ett annat problem med kriminaliseringen som måste beaktas är att rättssamhället påverkas negativt om missbrukare är brottsoffer eller vittne och underlåter brottsanmälan pga. risk att gripas. Av samma anledning förekommer det att missbrukare struntar i att ringa ambulans vid överdos. Kriminalisering av narkotikabruk leder till mer skada än nytta och behöver tas bort från narkotikastrafflagen.

För att det ska finnas lagligt stöd för kränkande tvångsåtgärder, såsom provtagningar och husrannsakningar, måste brottet omfattas av fängelse i straffskalan. När narkotikabruk kriminaliserades 1988 var det ett bötesbrott. Att straffpåföljden var bestämd till böter men godtyckligt skärptes 1993 till fängelse, för att kringgå grundlagsskydd och därmed rätt till tvångsåtgärder, är häpnadsväckande. Inte nog med att ringa narkotikabrott, eget bruk, är ett ”hittepåbrott” som tydligt saknar brottsoffer, straffet är också ”påhittat”. Det är rättsvidrigt!

En annan kränkande åtgärd är att de som döms för ringa narkotikabrott, oavsett omständigheter, skall genomgå missbruksutredning om körkort innehas. När brukare av t.ex. cannabis döms och straffas för ringa narkotikabrott föreläggs de att under 6 månader lämna urin- och blodprov samt därefter inkomma med ett intyg till Transportstyrelsen utfärdat av specialistläkare inom psykiatri eller beroendevård. Görs inte detta ryker kortet. Beaktas att de flesta brukar narkotika i rekreationssyfte och inte har ett problematiskt bruk så är det en ovanligt kränkande och resurskrävande åtgärd. Sverige är enda land i Europa som rutinmässigt förelägger missbruksutredning.

Jag är nykterist men förstår att allt fler använder narkotika. När brukare utsätts för tvångsåtgärder och kriminaliseras för en förseelse som inte behöver vara ett brott, måste det inses att många av dem får en försämrad samhällssyn. Då hundratusentals dömts för ringa narkotikabrott riskerar det att urholka grundläggande demokratiska värderingar. Många av de dömda får en kriminell identitet och tar kriminellas parti. Det är långt mycket allvarligare än förseelsen som ligger till grund för ringa narkotikabrott. Beslutsfattare måste inse att utvecklingen är allvarlig och att bruk och missbruk av narkotika är faktum.

Narkotikapolitiken är ett sorgligt kapitel. Politiken bygger på en ideologi om ett narkotikafritt samhälle. Sveriges Riksdag fastställde 1978 att det samhället var ett mål att eftersträva. Fastän det är ouppnåeligt fortsätter politiker och myndigheter eftersträvandet, kosta vad det kosta vill. Media har genom åren underlåtit granskning. Deras beskrivning av narkotikaproblemen har emellanåt varit onyanserad och innehållit inslag av skrämselpropaganda. Det har tidigare nämnts i tråden att Janne Josefsson förmodligen skulle ha sina bästa dagar om han gick lös på den svenska narkotikapolitiken. Så blir det inte. Politiker, myndigheter, journalister, poliser och förbudsförespråkande organisationer är rörande överens om restriktiv narkotikapolitik fastän bl.a. FN-organen manar till förändring med avseende på hälsa istället för straff.

OT: Det blev ett långt inlägg men duger kanske som kvällslektyr eller godnattsaga

teoriman är min nya hjälte.

Det talas om narkotikadödlighet och om hur nuvarande förbudspolitik drabbar problematiska brukare ("missbrukare") på olika vis, men man ska inte glömma hur kriminaliseringen drabbar de som inte lider av ett problematiskt bruk, vilket ju faktiskt är majoriteten av alla brukare.

Människor som till exempel lider av svåra smärtor där cannabis är det enda som ger effektiv lindring. Ett annat exempel är de som använder sig av psykedelia såsom psilocybin, där modern forskning tyder på anmärkningsvärt positiva terapeutiska effekter. I vårt nuvarande samhälle ska dessa människor "bita ihop". Jag kan beskyllas för att tala i egen sak, då jag intog psykedelisk svamp när jag mådde så psykiskt dåligt att jag hade bestämt både metod och datum för att ta livet av mig. En dryg timme efter intag, så ändrades hela min inställning och självmord tedde sig helt uteslutet - och uppenbarligen lever jag än. Samhällets syn på min situation är att det skulle ha varit att föredra att jag tog mitt liv istället för att vid ett fåtal tillfällen inta psykedelisk svamp. Är det värdigt ett modernt samhälle?

Dessa människor, som samhället dömt till lidande och/eller död snarare än att ge dem tillgång till det som faktiskt hjälper dem, dyker inte upp i statistik rörande narkotikadödligheten.

Den teori man har, det är att förbud skapar mer problematiska konsumenter, och det som sker i Europa är just att denna verkar stämma.
Då länder som avkriminaliserar får en omvänt utveckling när man avkriminaliserar, problematiska konsumenter går blir förre och förre dör.

Och det är väl detta FN och WHO har sin utgångspunkt, sen under alla dessa år med droger olagliga, så bör det vara extremt uppenbart att förbud inte fungerar.
Även historiskt har vi sett detta experiment innan och ha olagligt, och hur fel det går.

Och ja det är nog sant, de ser hellre att du tar livet av dig, än en enda gång har roligt med en substans.

Min poäng var att jag inte intog svamp för att ha "roligt", utan för att år av kontakt med psykiatrin inte hade lett någonstans. Runt 70% av alla som börjar med psykedelia gör det i hopp om att deras psykiska besvär ska lindras (källa: dr James Fadiman), men dessa bemöts i Sverige som kriminella, parasiterande undermänniskor på ett sätt som för tankarna till Nazityskland (jämför gärna Bejerots ord med nazipropaganda i stil med "Der Ewige Jude"). Trots denna initialt höga andel av psykiskt lidande människor, så mår brukare av psykedelia som grupp psykiskt bättre än icke-brukare. Go figure...

Jag hade läst på rejält om ämnet innan intag och även kollat på timtals av vetenskapliga föredrag. Den internationella gräddan inom psykedelisk forskning säger saker som går tvärt emot vad man påstår i Sverige, där man istället vänder sig till den svenska förbudslobbyn för "information" med den befängda bortförklaringen att det ger en "bredare bild". Jag har aldrig hört talas om att någon svensk myndighet förlitat sig på information från dr David Nichols, professor Roland Griffiths, dr James Fadiman eller någon annan av de ledande forskarna inom fältet och i min mening är skälet helt uppenbart - det forskarna säger överensstämmer inte med den nuvarande politiska linjen.

Kanske inte din poäng, men så funkar det.

Man ska inte ta en enda drog utan att läsa upp sig före man konsumerar.
Sällan det politiker säger om droger som återspeglar verkligheten i hur en drog är och fungerar.
Och i Sverige är det även vanligt att stigmatisera, men när man frågar varför de anser stigmatisering är bra, så svarar 99% att dom inte tycker stigmatisering är bra.
Men ändå så står dom där och stigmatiserar.

Det finns inget sätt och förstå tanken bakom NP i Sverige.