Citat:
Det anmäls över 90,000 ringa narkotikabrott årligen. Av dessa är ena hälften bruk och den andra innehav för eget bruk. Beakta att många kränkande provtagningar ligger bakom anmälningarna. Inte i något annat europeiskt land, de flesta har inte kriminaliserat bruk, anmäls fler narkotikabrott. Narkotikabruk kriminaliserades i Sverige den 1 juli 1988.Det här uppmärksammas för lite imo. Riksdagen tillät att det manipulerades med grundlagen för att komma runt densamma när den ansågs besvärlig! Tanken var (enligt osäkra källor) att straffen på 6 månaders fängelse för ringa narkotikabrott aldrig skulle genomdrivas i praktiken, men var en förutsättning för att kroppsbesiktning (aka pissprov, blodprov) ska vara tillåten enligt vår grundlag. Alltså klockren manipulering genomdriven av riksdagen av det som ska vara alla svenska medborgares demokratiska fundament.
En annan konsekvens av 6 månaders straffet är att husrannsakningar på misstanke om ringa narkotika är väldigt vanligt. Det var det nog ingen som sa innan beslutet klubbades igenom 1993.
Det kanske kan ses som en liten 'justering' eller något som hjälper rättsvårdande myndigheter, men det är precis tvärtom. Genom att tillåta att grundlagsskydd kan kringås, här genom påhittade straff, säger riksdagen själva att grundlagens principer inte är så viktiga. Hur fel blir inte det?
En annan konsekvens av 6 månaders straffet är att husrannsakningar på misstanke om ringa narkotika är väldigt vanligt. Det var det nog ingen som sa innan beslutet klubbades igenom 1993.
Det kanske kan ses som en liten 'justering' eller något som hjälper rättsvårdande myndigheter, men det är precis tvärtom. Genom att tillåta att grundlagsskydd kan kringås, här genom påhittade straff, säger riksdagen själva att grundlagens principer inte är så viktiga. Hur fel blir inte det?
Idag skyler sig vissa människor, skyldiga eller oskyldiga, från polis då de riskerar att bli utsatta för provtagning om de misstänks för narkotikabruk. Den här utvecklingen bidrar till misstänksamhet och förakt för polis. Det gör inte situationen lugnare i förorten och underlättar inte polisens arbete där kontakt med medborgare är så viktig. Ringa narkotikabrott är givetvis inte enda orsak men det är något som bidrar till stämningen mellan polis och klientel i förorten. Kriminaliserat narkotikabruk har blivit en onödig vattendelare mellan missbrukare, kriminella och polis vilket försvårar brottsförebyggande arbete.
Rådande situation är allt annat än ideal. Kriminalisering av narkotikabruk är kontraproduktivt och bidrar till brottslighet, sjuklighet och dödlighet. Det ödslar polisens och rättsväsendets resurser. Förseelsen var inte ett brott före 1988 och behöver inte heller vara det idag. Ett annat problem med kriminaliseringen som måste beaktas är att rättssamhället påverkas negativt om missbrukare är brottsoffer eller vittne och underlåter brottsanmälan pga. risk att gripas. Av samma anledning förekommer det att missbrukare struntar i att ringa ambulans vid överdos. Kriminalisering av narkotikabruk leder till mer skada än nytta och behöver tas bort från narkotikastrafflagen.
För att det ska finnas lagligt stöd för kränkande tvångsåtgärder, såsom provtagningar och husrannsakningar, måste brottet omfattas av fängelse i straffskalan. När narkotikabruk kriminaliserades 1988 var det ett bötesbrott. Att straffpåföljden var bestämd till böter men godtyckligt skärptes 1993 till fängelse, för att kringgå grundlagsskydd och därmed rätt till tvångsåtgärder, är häpnadsväckande. Inte nog med att ringa narkotikabrott, eget bruk, är ett ”hittepåbrott” som tydligt saknar brottsoffer, straffet är också ”påhittat”. Det är rättsvidrigt!
En annan kränkande åtgärd är att de som döms för ringa narkotikabrott, oavsett omständigheter, skall genomgå missbruksutredning om körkort innehas. När brukare av t.ex. cannabis döms och straffas för ringa narkotikabrott föreläggs de att under 6 månader lämna urin- och blodprov samt därefter inkomma med ett intyg till Transportstyrelsen utfärdat av specialistläkare inom psykiatri eller beroendevård. Görs inte detta ryker kortet. Beaktas att de flesta brukar narkotika i rekreationssyfte och inte har ett problematiskt bruk så är det en ovanligt kränkande och resurskrävande åtgärd. Sverige är enda land i Europa som rutinmässigt förelägger missbruksutredning.
Jag är nykterist men förstår att allt fler använder narkotika. När brukare utsätts för tvångsåtgärder och kriminaliseras för en förseelse som inte behöver vara ett brott, måste det inses att många av dem får en försämrad samhällssyn. Då hundratusentals dömts för ringa narkotikabrott riskerar det att urholka grundläggande demokratiska värderingar. Många av de dömda får en kriminell identitet och tar kriminellas parti. Det är långt mycket allvarligare än förseelsen som ligger till grund för ringa narkotikabrott. Beslutsfattare måste inse att utvecklingen är allvarlig och att bruk och missbruk av narkotika är faktum.
Narkotikapolitiken är ett sorgligt kapitel. Politiken bygger på en ideologi om ett narkotikafritt samhälle. Sveriges Riksdag fastställde 1978 att det samhället var ett mål att eftersträva. Fastän det är ouppnåeligt fortsätter politiker och myndigheter eftersträvandet, kosta vad det kosta vill. Media har genom åren underlåtit granskning. Deras beskrivning av narkotikaproblemen har emellanåt varit onyanserad och innehållit inslag av skrämselpropaganda. Det har tidigare nämnts i tråden att Janne Josefsson förmodligen skulle ha sina bästa dagar om han gick lös på den svenska narkotikapolitiken. Så blir det inte. Politiker, myndigheter, journalister, poliser och förbudsförespråkande organisationer är rörande överens om restriktiv narkotikapolitik fastän bl.a. FN-organen manar till förändring med avseende på hälsa istället för straff.
OT: Det blev ett långt inlägg men duger kanske som kvällslektyr eller godnattsaga
__________________
Senast redigerad av teoriman 2017-09-20 kl. 21:44.
Senast redigerad av teoriman 2017-09-20 kl. 21:44.