Reaktionära individers dubbelmoraliska konstsyn

Vad kul, förstod inte att det var du som skrivit det (noterade inte ditt användarnamn och att Nixregistret skrev ut det i svarsinlägget och dess länkhänvisning).

1. Okej, du är inte nazist, men är du etnonationalist eller rasist? Man får lite den bilden utav att läsa din artikel.

2. Okej, intressant. Jag fick bilden utav att du var en inskränkt gammal hårdrockare som endast lyssnar på den typen av mainstreamrock som spelas på Rockklassiker.

3. Okej, men man får bilden utav att du inte har gjort det eftersom det framstår som att du generaliserar nutida musik och film som värdelös i förhållande till 1980-talets kultur (vilket enligt mig är skrattretande, och om du vill veta varför så förklarar jag det gärna för dig). Det är en "symbolisk miljard" du får utav mig.


Angående mitt vulgära och degenererade språk: Jag är inte en fundamentalistisk reaktionär eller vänsterradikal. Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är något utav en "centrist" eller "fencewalker" när det kommer till kultur i allmänhet. Jag har inge problem med att kolla på Viljans Triumf och anse att det är ett mästerverk även trots att jag inte är Nazist, och jag har heller inget problem med att kolla på Pansarkryssaren Potemkin även trots att jag inte är Kommunist. Autistiska höger/vänsterextremister har det dock och skulle automatiskt tycka att respektive film är "fruktansvärd" enbart till följd av att de inte gillar budskapet.

Jag tycker nämligen att reaktionära och vänsterradikala påminner väldigt mycket om varandra i sitt beteendemönster och i sin intolerans gentemot konstarter de inte tycker om, och jag slår mot alla håll och kanter eftersom jag tycker ni alla är fulla av skit (samtidigt som ni har bra poänger). Jag sympatiserar dock med högernationalism i nuläget, men jag är fortfarande inte det i praktiken och jag tycker att dessa människor väldigt ofta är pinsamma och inavlade idioter när det kommer till sin livsfilosofi och världsbild (samma sak gäller vänstern också dock). Detta kan göra mig till lite utav en social piraya inom dessa politiska kretsar, eftersom jag skulle kunna få både höger och vänsterextremister att ogilla mig om jag delade med mig utav mina genuina åsikter.

Så om jag använder ord som "pissa och spy på" så är det inte direkt dubbelmoraliskt i samma utsträckning som om en fisförnäm och reaktionär moralist skulle säga det.

Okej, jag skulle vilja utföra ett generaliserande och spekulativt test på dig genom att lyssna på dessa låtar och sedan berätta vad du tycker om respektive låt:

Låt #1: Migos - Get Right Witcha (https://www.youtube.com/watch?v=HeyfOEb7ET0)

Låt #2: Yung Lean - Yoshi City (https://www.youtube.com/watch?v=iX1a3JngmpI)

Låt #3: Gucci Mane - Last Time feat. Travis Scott (https://www.youtube.com/watch?v=42Amfo4YN8c)

Låt #4: Mobb Deep - Shook Ones (https://www.youtube.com/watch?v=yoYZf-lBF_U)

Låt #5: Slim Jesus - Drill Time (https://www.youtube.com/watch?v=ZRo48zg2iyU)

Låt #6: Lil Mouse - Kill Time (https://www.youtube.com/watch?v=Bd2k6jH0Lew)

Låt #7: Odd Future - Rella (https://www.youtube.com/watch?v=fN-xq7t6pKw)

Låt #8: Lil Dicky - Professional Rapper (https://www.youtube.com/watch?v=LlU4FuIJT2k)

Låt #9: Marky Mark - Good Vibrations (https://www.youtube.com/watch?v=AO9909uexu8)

Låt #10: DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince - Summertime (https://www.youtube.com/watch?v=Kr0tTbTbmVA)

Baserat på ditt svar så kommer jag att be dig att eventuellt lyssna på 10 stycken till låtar.

Det finns ett uttryck som summerar dina erfarenheter. "People = shit". Människor i gemen, i synnerhet människor i grupp, tenderar att vara ganska dumma. Det har inte så mycket med deras ideologier att göra. Du kan hitta intelligenta och nyanserade människor i alla läger, men det är gaphalsarna som märks mest.

Frågan om en reaktionär syn på musik är intressant. Jag skulle, precis som George Lucas när han skrev Star Wars för övrigt, utgå från Joseph Campbell här. Campbell skriver om myter, men det går att applicera även på till exempel musik. Hans "monomyt" skildrar hjältens resa från vardag till det Jung kallar individuering och Evola det mer än mänskliga (vår högsta potential skulle man också kunna säga, om man inte är religiös).

Det blir då uppenbart att sakral musik, kyrklig, Tavener, viss Beach Boys eller OM är mindre viktigt, hjälper oss på färden genom att påminna oss om målet. Men resan går normalt inte från 0 till 100 direkt. Campbell beskriver hur hjälten i de flesta myter stöter på flera arketypiska figurer som hjälper till. Den mest intressanta här är "the Herald", budbäraren. Budbäraren är en ofta skrämmande och mörk gestalt, som påminner den blivande hjälten om att den grå vardagen inte är allt som finns. Budbäraren sparkar kort sagt igång resan. För en del människor är black metal en sådan "herald", en påminnelse om att den grå vardagen inte är allt. Men hjälten behöver också thumos, cojones, virilitet eller vad man väljer att kalla det för att klara resan. För en del kan Guns N' Roses bidra med sådan thumos, för andra kan det säkert vara Killah Priest eller Sizzla.

Kort sagt kan olika genrer spela en roll under individueringen för olika människor, även eller inte minst genrer som för en borgare kan upplevas problematiska. Problemet är snarast musik som drar åt fel håll. Inget ont om bruksmusik, ibland är det roligt att bara dansa, men när det bara är bruksmusik eller bruksmusiken sprider ett budskap där vi bara ska konsumera, musik som saknar sublimering, då blir det ett problem och fördröjer resans start. Mitt intryck är att mycket populärmusik är ren bruksmusik och dessutom dålig sådan.

(återkommer till de 10 låtarna. Summertime är trevlig bruksmusik, Gucci Mane upplever jag mindre trevlig)

Jajajaja...... Alltså jag är inte här för att diskutera riktigt vad det är som får reaktionära människor att börja lyssna på Black Metal, utan jag vill diskutera dubbelmoralen i att de gör det samtidigt som de "pissar och spyr" på "n*g*rhiphop". Jag tycker faktiskt inte det är så himla intressant att spekulera i varför de börjar göra det, eftersom det är väldigt lätt att lista ut (och det är i princip i de banor du talar om), men jag vill veta hur man på riktigt som "reaktionär" kan kalla en musikgenre för "degenererad" och "dekadent", samtidigt som man objektivt sätt själv lyssnar på något som är betydligt mer "degenererat" och "dekadent".

Detta är fascinerande för mig, eftersom dubbelmoralen och bristen på självinsikt är så extrem hos dessa människor att den enda förklaringen är att de antingen är mentalt retarderade eller grovt autistiska.

Man kan se det på två sätt. Ett mer ytligt och ett mer djuppsykologiskt. Det ytliga har att göra med att människor med subkulturella identiteter drar gränser mot andra subkulturer. Om alla hiphopare exempelvis tyckte att metal var riktigt bra så skulle det snart inte finnas en hiphopmiljö, och vice versa.

Mer djuppsykologiskt handlar det om att vissa musikgenrer uttrycker arketyper. Det är tydligt vad gäller just black metal, med intresset för myt, natur, rit, rötter et cetera, och en tydlig längtan efter något annat (i ett tidigt skede ofta förknippat med mörker, Satan et cetera). Black metal är på sätt och vis en sentida släkting till romantikerna, men också till dadaisterna, situationisterna med flera konstnärsavantgarden. Det är på så vis en rasande protest mot den moderna världens meningslöshet, som tar sig mer extrema uttryck än exempelvis romantikernas eftersom den moderna världen är mer extrem idag och eftersom de inblandade ofta var unga människor som berövats sin tradition och själva fick experimentera med arketyperna. Det var ett steg i en process, som hade potential att förnya vår kultur (fastnar man i de mer tveksamma inslagen är det en annan sak).

Man kan hitta liknande arketypiska inslag i hiphopen, ofta kopplade till Nation of Islam och Nation of Gods and Earths. Men de är inte lika framträdande, i synnerhet inte i den hiphop som de flesta människor lyssnar på. Och vad mer är, dessa arketyper är afro-amerikanska snarare än europeiska. Jag kan inte använda dem för att förnya och hela min egen kultur, jag är i egenskap av "blue eyed devil" inte heller välkommen i de flesta five percentersammanhang. Så på ett större plan är jag mer intresserad av black metal, och andra kulturuttryck som kan bidra till min kulturs förnyelse.

Musik som försöker gestalta "arketyper", eller "arketypiska egenskaper osv" blir väldigt fort alltför tendentiösa och pretto.
I synnerhet i de fall då hela genrer bildas kring detta otyg - tyvärr bara allt för vanligt inom vissa Metal-inspirerade områden.
Dvs Iron Maiden, Uriah Heep ... men också mycket av Death och Black Metal.

Ja, det finns ju även andra - lika löjeväckande de med.
Tex viss Country (cowboy-romantik tex) ...

Att Hip Hop också fostrat sin motsvarighet är knappast okänt (Gangsta Rap).

Men det finns inget "djuppsykologiskt" i detta. Det är bara - som jag förklarade - tendentiöst och pretto.
Iaf BLIR det alltid så när ämnet "bildar skola", och fostrar hela genrer, subgenrer.
All kreativitet, allt nyskapande, allt värde bara försvinner ... som om någon öppnade fönstret.


Så när du skriver om de subkulturella fenomen som ibland uppstår i relation till musik, så är det inte någon "arketypisk igenkänningsmekanism" det är tal om.

Jag skulle snarare vilja påstå att något betydligt mindre lockande ligger bakom - dvs en "Wannabe-längtan".
Lyssnaren vill vara "lika farlig som" genren försöker föreställa sig som.
och det gäller både för Black Metal liksom för Gangsta Rappen.



---

Men i övrigt är det oftast just identifikationspotentialen som ligger bakom vissa artisters/bands framgångar.
Ju bättre artisterna är på att få lyssnarna att "känna igen sig" ( i musiken eller i artisternas leverne), ju "bättre" och mer långvariga fans får de.

Detta är också huvudorsaken till varför alla de största artisterna så sällan gett uttryck för något "sant extremt."
och det har inget med "mesighet" att göra, utan visar bara på det faktum att vi alla är människor - och som människor har vi samma drivkrafter, samma grundläggande egenskaper, samma känslor, ofta samma upplevelser i grunden ... osv.
Ju bättre artisten är på att Fånga det som är "allmänmänskligt" ju fler som känner igen sig.


observera nu att detta inte har Något att göra med "Mainstream-Pop."
För all populärmusik (oavsett genre) karakteriseras av en sak - den är Överproducerad, industrialiserad. Populärmusik utgår från målgruppsfokuserade analyser, för att redan på förhand kunna vara säkra på framgång.

Populärmusik kan givetvis vara behaglig för örat, t.o.m. vara riktigt vacker.
Men det skapas aldrig några större - om ens några - beundrarskaror till de producenterna.
För de förmår aldrig skapa det band av igenkännande som krävs för det.
Dvs det band som existerar mellan "vanliga" artister och deras publik.
Pop-producenter "lever aldrig det liv de musicerar om." De gör musik från andra utgångspunkter.

Dvs de är inte under inflytandet av det som de gamla grekerna kallade "Ate".
De är lika "gudomligt inspirerade" som vilken fabriksarbetare som helst ... inte alls, med andra ord.
och publiken kan se, höra, om en artist är uppfylld av "Ate", Gudomlig inspiration", lika mycket som de kan uppfatta hur tex Axl Rose på scen fylls av "Menos", och förmår tända den gnistan i bröstet på hela lokalen han sjunger för.



Liksom uppenbarligen även Wolfgang Amadeus Mozart var smittad av denna välsignelse ...

Ja, motsättningar är liksom oundvikligt och gäller inte bara hiphop vs black metal, utan nästan allt här i samhället och inte bara subkulturer. Motsättningarna finns där för att skydda respektive läger från att försvinna och få sin identitet och kulturella identitet förintad. Så ja, detta är en av de primära anledningarna till varför Metalheads i stor utsträckning hatar hiphop, MEN DE ÄR FORTFARANDE MONUMENTALA HYCKLARE NÄR DE SPYR GALLA ÖVER HIPHOP FÖR ATT DET ÄR DEKADENT "N*G*RMUSIK"! SLUTA DANSA RUNT OCH UNDVIKA SAKFRÅGAN, TACK.


Jag säger verkligen inte emot dig här, men det är liksom väldigt icke-relevant till själva sakfrågan. Som sagt: Reaktionära black metalfans som hatar hiphop för dess "degenererade natur" är hycklare.

Sen om Black Metal nu är en släkting till dadaism och situationism så är det ju snarare ett argument för min ståndpunkt, eftersom dessa två konstinriktningar är i varierande grad degenererat beroende på hur pass reaktionär du är.


Jag väljer Nation of Islam vilken dag som helst före satanism (inte för att jag gillar något av dem, men det förstnämnda är åtminstone inte ren och skär djävulsdyrkan).

Ditt argument håller inte fullt ut, eftersom Black Metal har sitt ursprung i afro-amerikansk kultur till följd av att det är en form av rockmusik och skulle inte existera om det inte vore för alla svarta människor som lade grunden för dess framkomst. Visst kanske inte dess teman i låttexterna är direkt "afro-amerikanska", men deras värderingar är fortfarande extremt degenererade ur ett västerländskt och civiliserat perspektiv. Visst finns det spår av europeisk mytologi och paganism i Black Metal, men det är med en degenererad twist som går emot allting vår västerländska civilisation har stått för.

Men som sagt: Du bevisar inte att reaktionära black metal fans ej skulle vara hycklare, och om du tänker fortsätta dansa runt sakfrågan så är jag inte intresserad av att argumentera med dig.

Jag håller med dig i att BM-fans är hycklare (eller egentligen är de ju faktiskt inget annat än rasister).

Men du har inte helt rätt i att rock är svart musik.
Det är mest en kommersiell kliché att påstå att rockmusiken baseras på afrikanska rytmer osv. För det är svårt, kanske omöjligt, att dra några sådana slutsatser.

Det fanns tex en levande vistradition i USA, som var vida populär långt före både blues och jazz. ch det är ifrån den, vistraditionen, som själva strukturen till dagens populärmusik (inklusive rockmusiken alltså) kommer ifrån.

Sånger som var populära under tex "Vilda västern-tiden" var så lika i komposition och struktur att de lika bra hade kunnat göras idag. och med "vistradition" menar jag alltså inte det som idag kallas "visor", utan helt enkelt den populärmusik som framfördes och sjöngs hemmavid då, före "inspelningstiden."

Hade den musiken spelats med "rockinstrument", så hade det låtit lika modernt som allt annat som gjorts under "rockepoken."
Dvs elgitarr, med distorsion, hade passat hur bra som helst till det (och det finns nyinspelade med just moderna instrument).

om du lyssnar på den tidigaste rockmusiken, så märker du att det finns flra olika stilar. Inte så kart vem, vilken, som skulle bli banbrytande och bilda skola alltså.
och influenserna har kommit och gått under hela rockens historia, utan att det går att spåra någon direkt linje till ... till så värst mycket.


om det är Riktig afrikansk musik du tänker på, så finns det större likheter med europeisk folkmusik än med rockmusik faktiskt.
Tex den traditionella "arbetssången" är ju nästan exakt uppbyggt på samma sätt som den europeiska folkmusikens sk "gångelåtar."

och om det är "rytmen", du tänker på (som många ju brukar associera med just svart musik, svarta människor) så är det också en stapelvara inom den europeiska folkmusiken.
Den enda skillnaden är att trummor och slagverk tidigt Förbjöds i europeisk folkmusik av kyrkan. Men det löste man genom att göra musiken ännu mera rytmisk och eggande, samtidigt som man stampade takten med trätofflorna.


Det är alltså inte riktigt så enkelt som du vill få det.
Dagens populärmusik (inkl. rockmusiken) har många, många olika influenser.
Du ska inte lyssna på vad reklammännen försöker lura i dig.
Tex de kommersiella intressen som försöker slå i dig att det finns någon "svart musik" som är "för svarta, av svarta" - för det är så individuellt som allt annat.

Ett bra exempel på hur självständiga människor väljer att lyssna på musik kan visas ett gammalt avsnitt ur Jimmie Kimmels TV-show.
Där hade de satt upp en Live-kamera vid en bensinmack, så att de skulle kunna fråga första bästa person som stannade för att tanka vad han/hon hade för favoritmusik i direktsändning.
och de första två som stannade var två svarta amerikaner.
Deras favoritmusik?
Jo, det var Bon Jovi.
Som de började sjunga, ordagrant.

Så mycket för den kommersiellt styrda bilden av "vem som ska tycka om vad," alltså.

Alla BM-fans är inte rasister, vad fan snackar du om? Visst finns det sådana tendenser inom den subkulturen, men att säga att alla är det är sinnessjukt generaliserande.


Rockmusik är inte 100% svart, utan det är till stor del en blandning utav svart slavmusik och vit folkmusik. Jag vet om det du skriver, men själva poängen är att det är extremt influerat utav Rhythm and Blues, Jazz och Bluesmusik (vilket är extremt influerade av svart kultur). Så att kalla hiphop för "N*g*rmusik* samtidigt som man lyssnar på rockmusik är extremt dubbelmoraliskt eftersom rockmusik är starkt influerat av svart kultur (även om det också är influerat av vit kultur).

Anledningen varför man säger att det är svart kultur är för att rockakter till en början bestod till stor del utav svarta människor, och rocken i sig var baserad på r&b, jazz och blues musik som till stor utsträckning från sin början bestod utav svarta. Men det är ju liksom självklart att det inte är 100% svart kultur, eftersom vilken hudfärg hade exempelvis de som kom på instrumenten?