Reaktionära individers dubbelmoraliska konstsyn

Hej, jag har i några månader nu stört mig på hur en stor skala av värdekonservativa människor har en dubbelmoralisk syn på konstnärliga uttryck, och det verkar nästan som att ju mer extremistisk personen i fråga är, desto mer hycklar de.

Det första exemplet jag kan komma på är hur många reaktionära har en negativ syn på Hip Hop, och det är primärt till följd av att de anser att låttexterna är degenererade och uppmuntrar till droganvändning, våld, sexuellt promiskuitet och en nihilistisk världssyn. Samtidigt ogillar de även upphovsmakarna till musiken och den livsstil som de i allmänhet representerar, och ju längre ut på högerskalan man kommer, desto mer handlar det om att det är dåligt till följd av att det produceras och härstammar från människor med svart hudfärg.

Visst är det en sak om en reaktionär person ogillar Hip Hop för att de helt enkelt inte gillar hur det låter rent generellt, men det som för mig är fascinerande är hur en stor skala av dessa människor klagar på dessa attribut, samtidigt som de själva lyssnar på musikgenrer vars låttexter och utövare är minst lika degenererade, och i de flesta fall till och med värre på alla sätt och vis. Jag har med egna ögon sätt hur högervarianten av Social Justice Warriors står och spyr galla över hip hop, samtidigt som de själva älskar Black Metal-band vars medlemmar tänt eld på kyrkor, knivmördat, tagit kort på sångaren i bandet efter han skjutit sig själv i huvudet och sedan gjort ett halsband av hans kranium.

Det behöver egentligen inte vara något så extremt som Black Metal, men en stor del av dagens politiskt reaktionära älskar åtminstone rockmusik i sig (och dess många undergenrer), med låttexter och utövare som i många fall också uppmuntrar till droganvändning, våld, sexuellt promiskuitet och en nihilistisk världssyn. Det är även fascinerande hur många Nazister/Fascister sitter och kallar Hip Hop för N*g*rmusik, samtidigt som de själva lyssnar på exempelvis Vit Makt Musik med oi!/punk-inslag, vars egentliga ursprung kommer ifrån, och har influerats starkt av människor med svart hudfärg. Inte nog med det så klär sig utövarna och en stor del av denna musikgenres fans i en stil vars ursprung härstammar från Jamaicanska "Rude Boys".

Ett annat exempel är hur många reaktionära hatar modern och degenererad konst som är av en motbjudande, våldsam och provocerande natur, samtidigt som de själva älskar att exempelvis spela TV-spel som Wolfenstein, eller att se på Southpark och filmer av Quentin Tarantino. Om denna typ av reaktionära människa gick in på ett konstgalleri på Södermalm och såg ett motiv som föreställer en stor demonisk och motbjudande varelse skulle de med största sannolikhet anse att det var dekadent skräp, men om de därefter gick hem och tittade på plastmodeller som föreställer en stor och motbjudande Chaos daemon ur Warhammer-universumet kommer de med stor sannolikhet öppna upp byxskärpet och börja onanera. Nu kanske jag upprepar mig själv här, men vi skulle också kunna använda oss utav ett "häftigt" och "brutalt" skivomslag av ett Black/Death Metal band istället. Finns nog en del som skulle argumentera att detta inte är jämförbart för de anser inte något av exemplen bör klassificeras som konst, men enligt min egna erfarenhet har jag både läst på internet och hört i det verkliga livet hur reaktionära högermänniskor anser att exempelvis ett våldsamt och brutalt artwork till exempelvis ett TV-spel de gillar är "riktig konst".

Min poäng är att om exempelvis dagens reaktionära hade konsumerat de kulturella uttryck de gillar idag under den tid de idealiserar, så hade de fängslats eller i bästa fall alienerats av omgivningen, och alla Skrewdrive-lyssnande Nazister hade de förmodligen gasats ihjäl i Tredje Riket.

Slutsats: Gillar du exempelvis Black Metal och spelar våldsamma TV-spel så projicerar du endast om du kallar andra "degenererade" för att de lyssnar på Hip Hop och tycker om ful och provocerande modern konst.

Som bonus kan man även ta upp hur i synnerhet reaktionära hatar degenererad modernistisk konst för dess "fulhet" och att den förkastat renässansens skönhetsideal (i synnerhet när det kommer till hur ansikten porträtteras). Det blir väldigt roligt då när exempelvis en Nazist påstår att något är degenererat och antigermanskt, även trots att motivet i sig påminner starkt om hur de Germanska folken porträtterade människor innan Renässansen (som tog sin inspiration från Grekland och Rom). På så vis skulle man kunna säga att mycket av den konst som Nazisterna brände på sina bål var mer Germansk i sin natur än den som de själva idealiserade.

Jag vet att denna trådstart kan framstå som väldigt generaliserande, men jag syftar på tendenser som finns bland vissa så kallade värdekonservativa människor.

Har inte träffat så många människor som känner på det sättet du beskriver.

Men angående viss modern konst så handlar det mindre om konsten i sig och mer om personen anser att hen själv kan göra verket. Man uppskattar det man inte har kapacitet att göra själv. Tex jag kan inte måla en Mona Lisa lika väl som da Vinci - långt ifrån. Därav har jag stor respekt för konstverket utan att egentligen tycka om konstverket för sin skönhet. Jag tycker personligen tavlan är rå-tråkig och ger mig ungefär noll emotionell respons. Men konst accepterar jag att det är just pga anledningen jag precis sade.
Men om man ställer upp en bunt engångsvinglas och slänger runt lite skräp ifrån Mcdonalds på ett bord och kallar verket "efterfest". Det kan vara min ignorans och min konstnärligt outbildade hjärna då jag inte har gått på konstfack som tycker att ett sådant "konstverk" inte är konst.
Självklart kan man säkert analysera sönder det och komma fram till att det faktiskt är konst för att det förmedlar X, Y eller Z. Men med en sådan angreppsvinkel så kan man säkert kategorisera allting som konst.

EDIT: Angående musiken: Det är meningen att äldre människor inte ska tycka om viss typ av musik - det är därför yngre människor tycker om den. De vill ha någonting som är deras och inte deras föräldrars. Det är alltså ganska drygt att tvinga sig till att gilla någonting som den yngre generationen gillar bara för att man inte vill vara "degenererad" eller "gammal" eller motsvarande. Låt den yngre generationen ha sin musik.
Vill du ha mer exempel på detta så är det bara gå tillbaka i tiden och titta. När beatles spelade sin musik tyckte många att den var fruktansvärt hemsk. Jag citerar:

Los Angeles Times

Feb. 11, 1964

With their bizarre shrubbery, the Beatles are obviously a press agent's dream combo. Not even their mothers would claim that they sing well. But the hirsute thickets they affect make them rememberable, and they project a certain kittenish charm which drives the immature, shall we say, ape.

Newsweek

Feb. 24, 1964

Visually they are a nightmare, tight, dandified Edwardian-Beatnik suits and great pudding bowls of hair. Musically they are a near disaster, guitars and drums slamming out a merciless beat that does away with secondary rhythms, harmony and melody. Their lyrics (punctuated by nutty shouts of "yeah, yeah, yeah") are a catastrophe, a preposterous farrago of Valentine-card romantic sentiments….

The big question in the music business at the moment is, will the Beatles last? The odds are that, in the words of another era, they're too hot not to cool down, and a cooled-down Beatle is hard to picture. It is also hard to imagine any other field in which they could apply their talents, and so the odds are that they will fade away, as most adults confidently predict. But the odds in show business have a way of being broken, and the Beatles have more showmanship than any group in years; they might just think up a new field for themselves. After all, they have done it already.

Theodore Strongin

New York Times

Feb. 10, 1964

The Beatles' vocal quality can be described as hoarsely incoherent, with the minimal enunciation necessary to communicate the schematic texts.

Two theories were offered in at least one household to explain the Beatles' popularity. The specialist said: "We haven't had an idol in a few years. The Beatles are different, and we have to get rid of our excess energy somehow."

The other theory is that the longer parents object with such high dudgeon, the longer children will squeal so hysterically.

Aja du förstår var jag försöker gå med dessa argument.

Visst kan man respektera ett konstverk för dess tekniska bedrift, men om man inte får ut någonting av det ur ett förnimmande känsloperspektiv så förlorar åtminstone verket sitt värde på ett personligt plan, och om samtidigt det moderna "skräpkonstverket" väcker fram positiv emotionell respons hos en själv, så har verket mer värde för mig rent upplevelsemässigt. Jag skulle dock inte bli arg eller förvånad om majoriteten av befolkningen valde att bränna ner "skräpkonstverket" före Mona Lisa om de var tvingade att välja, och det skulle jag nog också göra även om "skräpkonstverket" i sig hade större emotionell betydelse för mig. Nu är ju dock det där ett teoretiskt konstverk, men dock kan det säkert finnas andra situationer då det skulle bli jävligt svårt att bestämma, som om man exempelvis var tvungen att välja mellan Mona Lisa eller att alla kopior i hela världen av Chris Markers post-modernistiska film Sans Solei brinner upp. Själv älskar jag all typ av konst, och jag ser värdet i den typen av konst som radikala reaktionära anser är "modernistiskt skräp", samtidigt som jag ser värdet i det som den radikala vänstern anser vara "patriarkalt/kolonialt/fascistisk förtryckarkonst".

Jag skulle vilja säga att allting går att kategorisera som konst, men det handlar om att man måste sätta det i en viss kontext, och bara för att allting nu kan vara det så behöver det inte bli "bra". Enligt mig blir någonting konst när en konstnär bestämmer sig för att göra ett konstverk av det. Visst gör detta det möjligt för att bedragare ska utnyttja denna princip, men ett tränat öga kan se igenom "posering" och det som är "äkta" (jag vet att detta låter elitiskt och pretentiöst, men det är precis vad konstvärlden är och alltid har varit och ingen som verkar inom den bryr sig om vad du har för åsikt, på samma vis som Zlatan inte bryr sig om vad en konstkritiker tycker om hans fotbollsspelande). Nu är inte jag direkt någon högauktoritet inom konst, men jag har tränat upp mig att kunna skilja på vad som är konst och underhållning, och vad som är "äkta" och "fejk" (det betyder dock inte alltid att man har rätt såklart, och på det sistnämnda är det ofta magkänslan som styr en).

Modern konst, men i synnerhet konceptuell konst, går bortom vanliga människors förnimmelse eftersom de är tränade att se på konst ur ett väldigt ytligt och i princip tävlingsinriktad sportperspektiv. Det är dessa människor som tror att exempelvis Adele måste vara världens bästa sångare för hon har sålt mest plattor, eller att hon gör bäst musik bara för att hennes röst kan slå högst noter. Detta går även att applicera på hur de ser på skulpturer och målningar, då de automatiskt värderar någonting som "bättre" bara för att det krävdes mer teknisk skicklighet eller att det var mest populärt vid givna tidpunkt. De har i slutändan ungefär samma syn på konst som de har om de skulle se en snygg tjej eller en lyxbil.

Man kan ofta höra dem komma med vad jag kallar "konståkningsargumentet" när man berättar detta för dem, vilket i sin tur går ut på att de jämför konst med konståkning, och att om en person springer ut på isen utan skridskor och skriker könsord istället för att vara tekniskt skicklig, vilket på så vis resulterar i att de får lägsta betyg, så betyder det att även denna princip även gäller i konstvärlden. Men det stämmer inte enligt mig, för jag ser inte konst som en teknisk sport där det finns en definitiv vinnare, utan jag ser det snarare ett sätt att förmedla en känsla eller idé med det som finns till hands. Människor som ser konst som en tävlingssport är enligt min erfarenhet bland de sista som brukar gå på konstgallerier, eller läsa motsvarande kvalitativ skönlitteratur, film, musik, etc. Om de väl går på ett konstgalleri är det oftast på samma nivå som om de gick på en bilmässa för att uppskatta alla fina och coola bilar. Dessa människor är enligt min erfarenhet primärt underhållningskonsumenter som borde hålla sig långt borta från att uttala sig om konst, eftersom de gillar det egentligen inte mer än på en ytlig nivå.

Anledningen varför modern konst är så "konstig" är för att konstnärer och konstälskare är i stor utsträckning "konstiga" och passar inte in i det vanliga samhället. Det är oftast mentalt instabila människor, och efter samhället blev sekulärt och mer liberalt så slapp de bli tvingade att följa de konservativa konventionerna som var obligatoriska fram tills modernismens framfart, och denna mentala instabilitet avspeglas i den hejdlösa moderna konsten, där de är fria att uttrycka sitt inre.


Tror aldrig någon har kallats för "degenererad" för att den inte gillade det som yngre gillar, men jag antar att du syftade på att det är drygt att tvinga sig till att inte gilla något som yngre gillar i rädsla för att bli kallad degenererad?

Ja, alltså det skulle ju aldrig ske någon kulturell utveckling om folk började tröttna på det som är "så himla 6 månader sen". Det konstnärliga Avant-gardet tröttnar ofta på något när det blir "kommersialiserat" och "mainstream", och även trots att man kan höra och se när denna process sker, så tror jag även att det är en kollektiv undermedveten process för att få dessa människor att hitta och skapa ett nytt kulturellt uttryck. Vanliga mainstreammänniskor förhåller sig till detta undermedvetet också, men för dem handlar det istället primärt om sexuell reproduktion och hålla sig fast i det evolutionära spelet genom efterblivna trender som ofta är en urvattnad variant av något som det konstnärliga avant-gardet höll på med för månader, eller flera år sedan. Det blir även på många vis en utslagningsprocess vars livsenergi är grupptryck, och anledningen varför 95% av all mainstream radiopopmusik handlar om sex och kärlek är för att detta är i princip parningsmusik, eller åtminstone en avspegling av vad mainstreammänniskors primära uppgift i livet är just nu. Helt klart ytligt och primitivt, men ändå nödvändigt och ofrånkomligt. Detta gäller även till en viss mån för det i många fall kåta konstvärlden, men det är inte alls på samma nivå, för där kommer konsten, och andra faktorer, alltid i första hand (samma sak gäller för vetenskapsvärlden).

Sen handlar det också om i vårt fall civilisatorisk dekadens, och på så viss innebär det att musik som skapas i dagens nutida västerländska civilisation är objektivt sätt mer dekadent än vad musiken var för 50 år sedan, och detsamma gäller även musik som skapades för 50 år sedan i jämförelse med musik som skapades för 200 år sedan. Jag skulle faktiskt vid det här laget kunna kräkas på när man använder "äldre generationer har alltid klagat på yngres musik och kulturyttringar" utan att försöka ta reda på varför, för det är inte enligt mig ens ett argument som håller sig på egen hand, eftersom det bevisar inte att dagens musik ej skulle vara mer dekadent än det som producerades förra generationens.

Ju mer dekadent en civilisation blir, så kommer detta avspeglas hos människorna och konsten som de producerar och konsumerar. Det blir ju väldigt uppenbart att detta är sant om man jämför The Beatles med Bach, men det betyder inte att The Beatles är per definition dåliga i sig. Visst är de betydligt sämre rent tekniskt, men det betyder inte att de är objektivt sätt dåliga på att förmedla en känsla. Det blir i sin tur samma resonemang som med "skräpkonstverket" och Mona Lisa. I detta fall skulle jag utan tvekan välja Bach före The Beatles om jag var tvungen att välja att något skulle upphöra från jordens yta, men jag skulle fortfarande blir traumatiserad resten av mitt liv om jag var tvungen att göra valet. Anledningen varför äldre generationer hatade The Beatles är för att deras musik åtminstone rent tekniskt och lyriskt var mer dekadent än det som de växte upp och var vana med, men detsamma tyckte deras föräldrar om deras musik.

Förutfattade åsikter från en reaktionär fördömande och välindoktrinerad människa är mitt intryck när jag läser trådstarten.
Det är nya tider nu!. Till och med den asreaktionära journalisten i AB Lena Mellin börjar krypa till korset.
Det multikulturella samhällsbygget bevakat av skränande extremistgrupper som RF, AFA, Researchgruppen och EXPO knakar i sina fogar och rasar snart ihop.
Hiphop och rap har varit en ledande ingrediens i denna mycket kostsamma period. Döda en snut, döda en snut, döda en snut har varit ledmotivet i rap-babblet. Musik är det inte.
Relativisering kallas det när man likställer en avskyvärd företeelse med en ganska oförarglig.
Står de patetiska gamla 60-åringarna i hårdrocksbanden och uppviglar till mord i allmänhet? Svar NEJ.

Nu sympatiserar jag mest med den konservativa högern när det kommer till politik, men skillnaden mellan dig och mig är att jag är inte en politisk fundamentalist som bajsar på sig om han ägnar sig åt självkritik och exponerar hyckleriet i den egna rörelsen.

Snälla, kan du också berätta för mig varför inte du är minst lika mycket "välindoktrinerad" som jag är.

Sen så klargjorde jag att detta var förutfattade åsikter från min sida:



Ja? konservatism och nationalism börjar nu bli mainstream, och det är väl bara en tidsfråga innan alla höger SJW:s kommer med etablissemangets tillåtande försöka förstöra livet för alla politiska meningsmotståndare.


Kan du snälla förklara för mig varför det objektivt sätt inte är "Musik"? Är det för att "allt som jag inte gillar är inte konst"? Nu tycker jag personligen att det är förkastligt att uppmana till våld mot poliser, men att säga att hiphop som genre inte är konst för att vissa inom primärt gangster hiphop uppmanar till våld mot poliser är väl ändå att dra förutfattade meningar?

Nu handlar ju inte all hiphop om att döda poliser, men jag kan lova dig att det finns en hel del rock/punk/metalband som sprider likvärdiga budskap (men inte fan är det ledmotivet i någon genre).

Problemet för dig kanske är att det just handlar om poliser, och att det egentligen borde handla om att man ska döda exempelvis missbrukare och langare. Här är ett högernationalistisk hiphop band som du kanske kommer gilla: https://www.youtube.com/watch?v=WtMayiz-18Q

Detta hiphop band som du såg i musikvideon är ett exempel på hur dekadent och hycklande en del reaktionära är, det är okej att sprida våld och hat så länge det är för den "goda saken" (fick bandet rekommenderat av människor som hatar vanlig hiphop för dess budskap och medföljande livstil).



Okej? Men samtidigt ignorerar och trivialiserar du de våldsamma och dekadenta budskapen som produceras i rockmusik, och verkar exempelvis inte ha något problem med vad för värderingar Black Metal-band sprider (eftersom du valde att fullkomligt ignorera det i ditt svar).


Verkligen inte rent allmänt, och jag tror verkligen inte heller att majoriteten av alla 40,50,60-åringar i de gamla klassiska hiphop-banden gör det heller. Ingen hiphop handlade om att "skjuta eller skada" poliser för ens gangster hiphopen såg dagens ljus, på samma vis som att rockmusik inte handlade om att rövknulla människor på Scen som Marilyn Manson, eller bada i blod och hylla satan som alla Black Metal band började göra på 90-talet.

Förresten så vill jag att du ska lova mig att aldrig mer lyssna Ebba Grön eftersom de har skrivit ett låt som heter "Skjut en snut". Nu var ju de dock kommunister, men du har en poäng med dit argument, eftersom 1970 och 80-talets hårdrocksband uppviglade inte till polismord i samma utsträckning som gangsterappare (dock var deras texter ofta väldigt våldsamma och mentalt instabila människor har påstått sig inspirerats av dem i våldshandlingar).

Nu är ju inte detta att uppvigla till våld på scen, men detta är ju ett av många exempel (och det blir ju intressant om man tar AC/DC:s låttexter i hänsyn):


Men visst är nog gamla hårdrocksband rent generellt mindre våldsbenägna än de inom gangster hiphop, men bortsett från det så är det minst lika dekadenta i sin uppmuntring av sexuell promiskuitet, knarkande och nihilistiska värderingar.

Dock bortser det inte från att många "reaktionära" älskar band och artister som Mayhem, Burzum, Faust och Samoth (från Emperor), Jon Nödtveidt (från Dissection), Tim Lambesis (från As I Lay Dying), och GG Allin, som är miljarder gånger mer dekadenta än den värsta gangsterrapparen, men att de även mördat eller grovt misshandlat människor och badat i blod och ätit bajs på scen (som i det sistnämnda exemplet). Nu är ju detta väldigt extrema exempel, men jag tycker man kan jämföra black metal med gangster hiphop eftersom de båda växte fram ur samma tidpunkt, och dess fans/utövare befinner sig oftast på motsatta håll inom det ideologiska spektrumet och har ofta extremt våldsamma och dekadenta tendenser.

Nu vet jag inte om jag verklignen är "reaktionär", men enligt alla postmarxister och regimlojala PK-svenskar lär jag ju vara dödsrasistnazist, så låt oss anta att jag är det. Jag tycker TS blandar hej vilt och godtyckligt för att få ihop en tes.

Jag gillar inte det mesta inom hip hop.

Jag föredrar i regel vacker sång framför babblande, samt jag tycker rap ofta är enahanda, samt klangfärgen och arrangemangen tilltalar mig inte i regel.

Musiken tilltalar mig inte, då den sällan innehåller nyskapande klangfärger och tonföljder. Jag har extremt svårt för samplingar (jag gissar att de förvisso har minskat nuförtiden p.g.a. upphovsrättigheterna) och kan inte låta bli att se dem närmast som stöld.

Texterna känns ofta simplistiska och materialistiska, med det vanliga skrytet eller tjatet om ens egna konsumtionsvanor. Dock tycker jag att de banala samhällsanalyserna i de samhällsorienterade texterna är ännu värre. Däremot blir jag inte så upprörd för textinnehållet. Det är inte så mycket de misogyna, våldsglorifierande och ibland rasistiska texterna som man reagerar på i sig, utan PK-människor som jagar sådant överallt, men inte verkar ha några problem med det inom hip hop (eftersom de ju i regel ändå i första hand är antivita rasister). Det är PK-människornas hyckleri man ofta reagerar på. En del kommentarer - helt säkert inte alla, eller ens de flesta - om hip hop är nog många gånger snarare riktade mot dessa social justice warriors från medelklassen, än riktade mot svarta och hip hop-artister.

Jag har ända sedan jag var liten alltid varit svag för en hel del blues. Även den har ofta varit relativt enkel, men däremot har den ljudmässigt varit snarare nyskapande jämfört med att t.ex. sno andras ljud. På många sätt känns just blues som snarast motsatsen till hip hop, då bra sådan har känts väldigt levande och spontan jämfört med färdiga beats och samplingar. Sedan innehöll även den för skivmarknaden producerade låtarna texter med en hel del skryt (äldre blues var snarare dansmusik utan så mycket text, eller med rent religiösa texter) och tjat om pengar, men ofta mer från ett underdogsperspektiv (men med mindre lipande och självbegråtande), samt inte sällan framfört med humor, på ett sätt och vis känns mer existentiellt. Men visst, jag föredrar väl generellt hellre mer konstnärlig och stilöverskridande stil, som t.ex. hos Jimi Hendrix.

I förbigående är det inte bara bluesen, jag har även hört en hel del afrikansk (folk)musik som intresserar mig. Dessutom har en del jag hört från t.ex. Mali haft en lite liknande känsla som blues.

När det gäller en del modern konst och populärkultur, så anser jag att TS sannerligen är ute och cyklar. För det första gillar jag så klart inte mycket inom populärkultur, men en del av det har inte sällan åtminstone ett underhållningsvärde, även när den inte har något djupare att säga. Jag finner inget underhållningsvärde alls, samt inte heller någon djupare tanke, inom en hel del modern konst, så självfallet är den för mig ett steg mindre relevant än mer roande populärkultur.

Jag menar inte enbart enfaldig, förutsägbar politisk plakatkonst, som inte sällan existerar endast tack vare offentlig finansiering (Sverige är ju ett suveränt exempel på det), utan även en hel del annat som hajpas av "konstkännare" och finansieras av rika människor. När man läser om hur ett hajpat "konstverk", som består av att konstnären har slängt ihop slumpmässigt utvalt skrot från en soptipp, säljs för 10 miljoner kronor, så framstår det som snarast lite löjeväckande i mina ögon, då inget i konstverket i sig kan anses ha det ekonomiska värdet (den som anser det, får så klart förklara var i det ekonomiska värdet skulle bestå). Jag förstår om det bland rika har blivit populärt att kasta pengar på sådant, då det är det bästa sättet att skryta om hur rik man är. Trots allt är det inte lika obegripligt om man lägger en stor summa på en ädelstens- och guldprydd Rolex, då den trots allt består av ämnen med ett reellt ekonomiskt värde och det är ett mekaniskt verk med en bestämd funktion. Inget säger rimligtvis lika klart att man är väldigt rik, som att man kan utan att blinka kasta 10 miljoner på rent skräp. Dessutom kan den som gör det samtidigt skryta om hur denne "stödjer kulturen" och plocka sociala poäng, jämfört med den som istället köper Rolexen. Men för mig har allt det där lika lite relevans som när någon stamhövding skryter genom att visa hur många och tunga guldringar hans fru har runt halsen. Eller andra djur som struttar omkring och visar vem som t.ex. har störst fjäderskrud. Jag förstår i grund och botten inte alls hur det skulle relatera till att man tycker att någon film, roman, tv-serie, serietidning o.s.v. har ett underhållningsvärde då den lyckas få en att skratta eller lockar en att följa med i handlingen...

Edit: En del annan modern konst säljs in med verken och konstnären som ett slags sammanhållet paket, där kunskap om konstnärens personliga egenskaper ska på något sätt ge verken dess/större värde. Om man ska jämföra detta med något inom underhållningsbranchen, så ligger väl dokusåporna närmast till hands. Det är värt att notera att jag aldrig ser på dokusåpor och har svårt att se deras värde.

Edit2: Jag tänker inte ens ge mig in på att kommentera "menskonst" och liknande...förstår man inte varför det känns efterblivet, så hjälper det förmodligen inte att förklara. Dessutom ligger sådant´för övrigt nära den politiska plakatkonsten och det jag skrev i föregående Edit.

Låter som att du är mycket ung om människorna omkring dig lyssnar på hårdrock och spelar TV-spel. Det har nog mer med åldern (eller iallafall den mentala åldern) att göra än med reaktionära åsikter.

Sedan är det såklart inget fel i sig att skildra våld, skräck och groteskerier. Det har funnits i europeisk kultur i alla tider, hög som låg. Snarare är problemet att det idag endast förekommer i låg kultur, som TV-spel och rocklyrik, medan det förr kunde skildras med stor verkshöjd i våra främsta epos och av våra främsta målare och skulptörer. Så det är inte motiven i sig som isåfall är problematiska, utan problemet uppstår när man omger sig med enbart lågbrynt kultur, och den högbrynta kulturen har blivit steril och verklighetsfrämmande.

Jonathan Bowden tar upp det här i flera av sina föredrag:

https://www.youtube.com/watch?v=bq-C6gSw3lw
https://www.youtube.com/watch?v=exjwsyN4PPQ
https://www.youtube.com/watch?v=JCGTyn4lQUY
https://www.youtube.com/watch?v=PWqUQ-p2Qsk

Högerextremister kallar alla som är vänster om dem för "kommunister", och alla vänsterextremister kallar alla som är höger om dem för "nazister". Du är reaktionär enligt mig åtminstone om du har värdekonservativa värderingar, och att du exempelvis värnar om kärnfamiljen, är emot abort, etc.


Kan du utveckla detta tack? Det jag skriver gäller verkligen inte alla reaktionära, och jag syftar i synnerhet på människor ur den så kallade "alternativa högern" och nynazister. Jag inser i efterhand att jag borde varit mer tydlig om vilka jag syftar på, och det är inte direkt den ultrareaktionära kristna högern som endast lyssnar på körmusik.


Ja, och det handlar ju helt enkelt om att det inte är din smak. Vad många "visa" individer gör i denna situation är att därefter proklamera: "Det är inte konst till följd av det" (eftersom de inte gillar musiken). Personligen tycker jag att hiphop och elektronisk musik är väldigt nyskapande och bildar nya intressanta ljud, för att de tar samples och förvränger dem till nya proportioner. Jag har själv hållit på och producerat musik genom att använda mig utav samples, och det är ofta en väldigt komplicerad process där man kan nå nya ljudlandskap man aldrig tidigare har hört. Visst kan man väl se det som en form av stöld, men ofta är det så många samples ur en så kort tidssekvens att det blir till någonting helt nytt. Dock är jag i många fall allergisk mot samples, och ofta när det är samples av väldigt kända låtar och samtidigt gjort på ett väldigt okreativt och odiskret vis.


Ja, men det beror väl på vad man jämför med, och vilken typ av hiphop man lyssnar på. Utgår man från det som spelas på radion så är det mer än sant, men om man lyssnar på det som i många fall kallas för "underground hiphop" stämmer inte detta, både i jämförelse med musik som skapades för 50-70 år sedan eller motsvarande från idag. Samtidigt har nutida nyskapande hiphop i många fall totalt kollapsat när det kommer till lyrik, men nått nya höjder som aldrig tidigare skådats när det kommer till det instrumentala (exempelvis svenska Yung Lean).


Precis! Jag blev väldigt glad när jag läste det här, eftersom detta är också något som jag har stört mig enormt mycket på i några månader, och jag hade intentionen att ta med just detta i trådstarten. Detta hyckleri blev väldigt tydligt när alla feminister bajsade på sig av ilska i och med Robin Thickes "Blurred Lines" och dess medföljande musikvideo från 2013. De anklagade honom för grov sexism och misogyni, men samtidigt ser de mellan fingrarna när män med svart hudfärg sjunger om liknande eller värre saker. Pharrel Williams (som är svart) var med i låten och dess musikvideo, men står sedan på samma scen som F!:s Gudrun Schyman och talar om vikten av feminism. Hade det varit vita Robin Thicke som stod på samma scen, så kan jag lova dig att det hade varit en annan visa. Detta är ett av många bevis på hur extremt rasistisk den radikala vänstern är, för de har olika måttstockar för olika män beroende på vilken hudfärg de har. Sen kan det ju också bero på att många av dessa ynkryggar vågar knappt kritisera en människa med svart hudfärg eftersom de är så rädda för att bli rasistanklagade för minsta lilla. Samtidigt påminner detta väldigt mycket om denna tråds huvudtes, då medlemmar ur den "icke-degenererade" högern sitter och spyr galla över hiphop och popmusiks textinnehåll, samtidigt som de själva älskar rock/punk/metal-musik som i många fall är betydligt mer dekadent och nihilistisk (det är inte bara vänstern som hycklar).


Ja, blues är en fin genre och vem gillar inte ljudet av en resonatorgitarr? Visst är det nyskapande, men samtidigt har ju bluesen snott väldigt mycket från musikgenren som kom innan den, och jag skulle väl kanske vilja vara så fräck och påstå att de höll på väldigt mycket med att sno melodier och att göra oändliga covers av äldre låtar (tycker i princip det går att jämställa med samples). Nu finns det ju en hel genre inom hiphop som heter freestyle, där man ska vara spontan i lyriken åtminstone, men att klaga på "färdiga beats och samplingar" framstår för mig som väldigt naivt och okunnigt, eftersom det är näst intill samma sak som att använda sig av ett instrument. Produceringsprogram och sampling maskiner är väldigt komplicerade att bemästra och ingenting som vem som helst kan göra en bra låt på (tro det eller ej).


på tal om Jimi Hendrix och den senare rockmusiken så snodde de utan motstycke från Blues och Jazz, så om man anklagar hiphop artister för att inte vara originella, så kan man lika gärna säga att Cream och Rolling Stones är på samma nivå som dagens hiphop producenter när det kommer till att sno melodier och texter.


Syftar du på Tinariwen? Det som jag tycker är så extremt komiskt och dubbelmoraliskt hos i synnerhet dagens rasistiska extremhöger är att de hatar så mycket på musik som är eller skapats av människor med afrikansk härkomst, samtidigt som absoluta majoriteten av dem lyssnar på musik som i grund och botten är inspirerad av svart jazz, blues, bluegrass, etc. 100% av all vit makt rockmusik är objektivt sätt "urartad konst" ur nazismens perspektiv, och hade dagens nazister lyssnat på den typen av musik hade de förmodligen omyndigförklarats och skickats till ett koncentrationsläger.


Konst och Underhållning är två sidor av samma mynt, vilket är Kultur. De båda är beroende av varandra och har båda viktiga funktioner för civilisationen och människorna som bor i den. När jag sätter mig ner för att kolla på Star Wars så gör jag det för att bli underhållen, inte för att försöka bli berörd av dess djupa och konstnärliga drag (för det finns inget sådant att hämta där). Underhållning får en att slappna av, samtidigt som konst får en att tänka och ibland förändra ens liv och hur man ser på livet. Sen finns det alltid en mellanzon där många konstnärer befinner sig i, och det är oftast dem som blir väldigt stora inom respektive fält, eftersom de både underhåller de stora massorna, och samtidigt får en att tänka till. Exempel på en sådan konstnär skulle kunna vara Quentin Tarantino och Shakespeare. Personligen får jag ofta ut någonting av modern konst, och den berör mig på vis som klassisk konst inte gör, men även vice versa då klassisk konst berör mig på vis som modern konst är inkapabel att göra. Jag älskar som sagt nästan alla typer av konst.

Det ekonomiska värdet består i det konstnärliga värdet eller hypen omkring konstnären och verket (eller både och). Enligt mig ska man inte värdera ett konstverk ut efter hur mycket det kostade att producera, eftersom även trots att ett verk kostat 500 miljarder kronor att tillverka så kan det fortfarande vara dålig och intetsägande. Hype är något som funnits i konstvärlden längre än modernismens framfart, och bara för att det växt fram en personkult omkring en konstnär så betyder det inte att hans verk håller automatiskt en högre kvalitet än någon annan. Dagens moderna konst har i många fall blivit lika förutsägbar som ett landskapsmotiv med ett rådjur vid en bäck var på 1800-talet, och det är nu bara en tidsfråga innan det kommer ske radikala förändringar (förmodligen reaktionära sådana med tanke på att det politiska landskapet verkar flytta höger ut). Det jag rekommenderar är att ignorera denna sida av konstvärlden ("Dont believe the hype") och värdera ett konstverk utan att tänka på ekonomiska eller statusfaktorer.


Ja, alltså för en rik person som endast köper ett konstverk för status eller det ekonomiska värdet utan att ta hänsyn till om han gillar konstverket eller ej, skulle lika gärna kunna köpa en Rolexklocka istället för hans inställning till konst är ju minst lika ytlig och materialistisk. Det är i princip lika patetiskt som att endast lyssna på musik som är populär för stunden i rädsla för att inte framstå som "häftig". Nu tycker ju jag personligen att Mona Lisa är ett mästerverk, med det finns ju många som menar att det är överskattat och överhypat, och med det menar jag att det handlar väl om vad som du själv anser har ett värde, och det finns rika människor där ute som tycker att ett "skräpkonstverk" är värt 10 miljoner för de har en genuin fascination för det. Enligt mig så tänker inte riktiga konstälskare så mycket på konstverks ekonomiska värde. Om jag går på ett konstmuseum och tittar på en tavla och Munch så tänker jag inte på hur mycket den är värd, utan vad för känslomässigt intryck jag får utav konstverket.


Ja, detta är som sagt inget nytt, men det är nog mer extremt idag än tidigare. Det betyder dock inte att alla moderna konstverk i fråga är automatiskt dåliga, utan det är snarare konstvärldens överdrivna hype och personkult som är det. Människor som är genuint konstintresserade gillar inte ett konstverk bara för att det var en känd person. Jag fullkomligt avskyr majoriteten av Renoirs tavlor och speciellt hur han avbildar människors ansikten, och jag skiter väl fullständigt i vad någon jävla konstkritiker eller du tycker om saken. Samtidigt tycker jag att Showgirls är en rätt så bra film faktiskt, och skiter väl i om folk skrattar åt mig för det. Jag gillar din parallell till dokusåpor, och det är ju till en viss mån sant skulle jag vilja säga (det betyder dock inte att verken är dåliga, utan snarare en kommentar om att konstvärlden som omfattar den är sjuklig).


Menskonst är lite komplicerat för mig, eftersom jag blir illamående av att se det (då jag tycker mensblod är svindlande äckligt). Men samtidigt har det hänt att jag sett en tavla som var gjort av mensblod utan att jag visste om det och jag tyckte det var bra, men när jag fick veta att det var mens så kunde jag inte riktigt uppskatta verket något mer på samma vis.

Det beror väl på vilken typ av hårdrock och vilket band vi talar om. Tror nog en stor skala av dem som exempelvis lyssnade på AD/DC när de var unga fortfarande gör det (men att vara 50 år kanske är ungt för dig?). Väldigt många som är 35+ spelar TV-spel, och jag tror definitivt att det kommer göra det när de blir pensionärer (eftersom TV-spel som konstmedium har blivit mainstream, och blir mer accepterat i högre åldrar för varje dag som går). Dock kan man väl helt klart ifrågasätta dessa människors mentala ålder, men jag tycker dessa människor i sådana fall är lika omogna resten av befolkningen som kollar på actionfilmer och fotboll eller lyssnar på radiopopmusik.


Ja, det är ju inget fel med att skildra våld, skräck och groteskerier, och det har ju funnits hur länge som helst, men enligt mina egna observationer är det mer nihilistiskt och perverst än för exempelvis 200 år sedan. Det förekommer visst våld, skräck och groteskerier inom dagens hög kultur enligt mitt tycke, men för att kunna föra en diskussion så måste du förklara för mig vad som du anser är "högkultur". Jag tycker personligen det finns TV-spel och rocklyrik som är "högkulturell", men visst är den mer dekadent än den högkultur som skapades för 200 år sedan. Jag håller med om att dagens högbrynta moderna konst har inom vissa genrer blivit steril och verklighetsfrånvändande, men det jämnar ändå ut sig eftersom det kompenseras av andra faktorer, och dessa två attribut behöver inte heller alltid vara negativt. Jag exempelvis hata sterila verk in i märgen, och i andra stunder älska ett annat sterilt konstverk. Jag antar att du syftar på abstraktioner, trivialiteter och konceptuell konst när du talar om verklighetsfrånvänd?

Det är inte självklart att konservatism skall sammanblandas med reaktionärt, men ibland är det så. För egen hel hyser jag djupt värdekonservativa värderingar, men för att förverkliga dessa måste man numera ta till en dos reaktionära metoder, när ett flertal av de värden man hyllar har gått förlorade och måste återupprättas.

Vad gäller konst, så har den tveklöst degenererats. Det omtalas i TS Hip Hop, vilket jag med tvekan ens hänför till musikens område, emedan den "sång" som presenteras i regel mest utgörs av rytmiskt prat, inte helt olikt en amerikansk auktionsutropare: https://www.youtube.com/watch?v=Ea7gn8hhEFA

Kanske är det underhållning, men tveksamt om det är musik.

Allt som presenteras som musik är inte det. Ett, av möjligen flera, tester man kan göra, är att t ex titta 30-40 år tillbaka, och se vilken musik som fortfarande fungerar tämligen bra. Detta är ett konservativt test, och givetvis är det svårt att tillämpa på kulturyttringar här och nu.

Det är väl knappast någon här som förnekar att Hiphop är degenererat? Det är egentligen inte vad själva huvudtesen i min trådstart går ut på, utan det handlar om att reaktionära individer sitter och spyr galla över hiphop för de anser att det är "degenererat", samtidigt som många av dem lyssnar på degenererad rock/punk/metal.

Kan du utveckla och motivera lite bättre vad du menar med "vilken musik som fortfarande fungerar tämligen bra"? Det är en subjektiv åsikt huruvida man tycker att en musikgenre fortfarande "fungerar" eller ej, och vad du tycker är relevant idag kan ju någon annan ha en helt annan åsikt om.

Och bara för att majoritetssamhället skulle anse att något inte längre har någon relevans eller att dagens skitungar tycker att The Beatles är lamt, och att Bach är för bögar, så har deras åsikt inget objektivt värde huruvida det är kvalitativ konst/underhållning (eller om det ens bör kvalificeras som musik) eller ej.

"Kanske är det underhållning, men tveksamt om det är musik." - Jag skulle vilja göra om detta till "Kanske är det underhållning, men tveksamt om det är konst". Självklart är det musik, men frågan borde istället i så fall vara om det är underhållningsmusik eller kan vara konstmusik. Om du gör en film som heter Star Wars och den är underhållning, så är det fortfarande en film, även trots att den inte är konst.

"Allt som presenteras som musik är inte det". Så länge ljud och toner producerats med hjälp av instrument eller den mänskliga rösten så är det musik enligt mig. Om du sätter dig ner och spelar en gitarr för första gången och sjunger falskt så är det fortfarande musik (även om det låter fruktansvärt). Detsamma gäller även om du heter Yoko Ono och står och skriker som en skållad apa i en mikrofon. För att det ska finnas "bra" saker, så måste det finnas "dåliga" saker, och detsamma gäller även inom konst/underhållning. Problemet alla ni "kulturvetare" gör är att proklamera att det som inte passar er bör det ej kategoriseras som konst/underhållning. Visst kan jag till en viss mån sympatisera med att du inte tycker det, men jag tycker fortfarande att det är en infantil och ignorant inställning, och det blir extrem löjligt om en person skulle sitta och gråta ut över att hiphop inte är "musik/konst/underhållning", men sedan i nästa sekund försvara exempelvis Hårdrock och bli våldsamt irriterad om någon säger detsamma om den musikgenren.
Det är väl knappast någon här som förnekar att Hiphop är degenererat? Det är egentligen inte vad själva huvudtesen i min trådstart går ut på, utan det handlar om att reaktionära individer sitter och spyr galla över hiphop för de anser att det är "degenererat", samtidigt som många av dem lyssnar på degenererad rock/punk/metal.

Kan du utveckla och motivera lite bättre vad du menar med "vilken musik som fortfarande fungerar tämligen bra"? Det är en subjektiv åsikt huruvida man tycker att en musikgenre fortfarande "fungerar" eller ej, och vad du tycker är relevant idag kan ju någon annan ha en helt annan åsikt om.

Och bara för att majoritetssamhället skulle anse att något inte längre har någon relevans eller att dagens skitungar tycker att The Beatles är lamt, och att Bach är för bögar, så har deras åsikt inget objektivt värde huruvida det är kvalitativ konst/underhållning (eller om det ens bör kvalificeras som musik) eller ej.

"Kanske är det underhållning, men tveksamt om det är musik." - Jag skulle vilja göra om detta till "Kanske är det underhållning, men tveksamt om det är konst". Självklart är det musik, men frågan borde istället i så fall vara om det är underhållningsmusik eller kan vara konstmusik. Om du gör en film som heter Star Wars och den är underhållning, så är det fortfarande en film, även trots att den inte är konst.

"Allt som presenteras som musik är inte det". Så länge ljud och toner producerats med hjälp av instrument eller den mänskliga rösten så är det musik enligt mig. Om du sätter dig ner och spelar en gitarr för första gången och sjunger falskt så är det fortfarande musik (även om det låter fruktansvärt). Detsamma gäller även om du heter Yoko Ono och står och skriker som en skållad apa i en mikrofon. För att det ska finnas "bra" saker, så måste det finnas "dåliga" saker, och detsamma gäller även inom konst/underhållning. Problemet alla ni "kulturvetare" gör är att proklamera att det som inte passar er bör det ej kategoriseras som konst/underhållning. Visst kan jag till en viss mån sympatisera med att du inte tycker det, men jag tycker fortfarande att det är en infantil och ignorant inställning, och det blir extrem löjligt om en person skulle sitta och gråta ut över att hiphop inte är "musik/konst/underhållning", men sedan i nästa sekund försvara exempelvis Hårdrock och bli våldsamt irriterad om någon säger detsamma om den musikgenren.[