Förslag till Grundlagsändring - begränsning av tryckfriheten

## Det är rimligt att regeringen vill värna människors privatliv, men att förbjuda rättsdatabaser som Lexbase är ett hot mot yttrandefriheten.

Det är nog inte en särskild populistisk hållning att ställa sig på Sverigedemokraternas sida och försvara en kommersiell tjänst som tusentals personer känner sig uthängda via.

Men Svenska journalistförbundet, Publicistklubben och Tidningsutgivarna är också eniga om att det som Konstitutionsutskottet nu bereder inte är genomarbetat nog.

I förarbetena till den nya lagen undantas exempelvis ”traditionell journalistisk verksamhet” från den nya ordningen; inte bara tjänstemän inom rättsväsendet utan också redaktioner ska alltså också fortsättningsvis kunna ta del av de dokument – ofta domar – som ju är allmänna och offentliga och därför enligt grundlagen ska kunna läsas. Det är förvisso positivt, media måste ha tillgång.

Men hur definierar man vad som är traditionell journalistisk verksamhet? Någon sådan precisering finns heller inte i själva lagtexten. Och ska man göra skillnad på olika grupper så?

Finns det inte en risk att det blir ett A- och ett B-lag?
– Journalister [som är den ena gruppen som ska vara undantagen inskränkningen] lyder under ansvarig utgivare och jurister [som är den andra gruppen] behöver kunna ta del av den här informationen i sitt arbete. Men grannen på gatan ska inte kunna söka sådan här information på nätet, säger Tuve Skånberg (KD).
Han menar att en nackdel med ett sökbart register är att människor kan jämföra brottslighet i olika bostadsområden eller ta reda på vilka olika etniska grupper som begår flest brott.

http://www.varldenidag.se/nyheter/sj...DjUnozx3djLcQ/

Allianspartierna står dock fortsatt bakom de delar som skulle göra det möjligt att förbjuda publicering av uttömmande register som innehåller "känsliga personuppgifter".

Väldigt glad över att moderaterna valde att lyssna på oss som kritiserade förslaget. Här är mina huvudinvändningar - publicerat i svensk tidskrift för två veckor sedan:

I förslagets oblyga uppdelning i människor som anförtros information och människor som inte betraktas som förmögna att ta del av densamma. Kritiken handlar alltså inte om ett förringande av värdet av individens rätt till personlig integritet. Kritiken handlar om förslagets olyckliga uppdelning av människor i mer eller mindre betrodda, i klumpiga formuleringar som ”traditionell, journalistisk verksamhet”. Kärnan i kritiken är att förslaget strider mot den grundläggande tanken i den svenska offentlighetsprincipen, nämligen att alla ska ha samma rätt att få tillgång till offentliga handlingar. Att ge medieföretag tillgång till information som förvägras vanliga medborgare är ett steg i riktning bort från transparens och öppenhet och som vi inte bör ta.

De fri- och rättigheter vi släpper ifrån oss kommer vi aldrig att få tillbaka. Därför bör en ändring i grundlagen som innebär att allmänheten mister en del av sin tillgång till offentliga handlingar diskuteras grundligt. Vidare bör frågan angående förslagets konsekvenser för den fria, ofta nätbaserade journalistiken och opinionsbildningen blir ställas. Farhågan är att konsekvenserna kan bli stora – och i praktiken slå ut oberoende medieaktörer vilka inte faller under kategorin ”traditionell, journalistisk verksamhet”.

Det är en förlust för den offentliga debatten, för det politiska samtalet och inte förenligt med fundamentala, demokratiska värderingar.

Ändring föreslås i grundlagarna för att framgent undanröja det skydd som nu innehavare av utgivningsbevis åtnjuter, men skyddet skall alltjämt vara kvar för vissa såsom *godkända* ansedda aktörer, bland annat för dem som sysslar med *traditionell journalistik* .

De privilegierade aktörerna är enbart identifierade genom förarbetsuttalande. Men det står klart att skillnad görs på *folk och folk*. De som står bakom förslaget, numera sju av åtta riksdagspartier, anför att möjligheten till grundlagsskydd för bland annat sammanställningar av brottmålsdomar är ett *kryphål* som nu täpps till för att undvika att *privata belastningsregister* skapas. I sekretssbestämmerna är undantag från handlingsoffentligheten noga reglerad, och så kallad absolut sekretess gäller exempelvis för de av polisen förda belastningsregistren.

Integritetsskyddsintresset anses alltså väga särskilt tungt- ett synsätt som är värt respekt. Saken är inte enkel.

Men det går att anlägga ett annat synsätt: Yttrandefrihet, informationsspridning och bearbetning är ett skyddat grundlagsintresse. När det gäller brottmålsdomar tillkommer att dessa är och bör vara offentliga (i den mån domstolen inte själv förordnat om sekretess, vilket kan ske i bland annat sexualbrottmål i visst hänseende). Rättskipning i en rättsstat skall ske i offentlighetens ljus. Var och en skall kunna kontrollera hur den sköts, bland annat genom att ta del av domar och beslut. Två intressen sammanfaller här: demokratins behov av yttrandefrihet och rättsstatens krav på domstolsoffentlighet.

Under mina år i FNs kommitté för mänskliga rättigheter, där vi hade att övervaka staternas tillämpning a v MR-konventionen, var vi noga med att betona, att yttrandefriheten enligt art 19 tillkom envar: det var varken möjligt eller önskvärt att definiera en särskild kategori som *journalister*; i totalitära stater däremot förekom licensiering eller auktorisation av godkända *journalister*. Mot denna bakgrund anser jag liggande lagförslag om grundlagsgenombrott mycket problematiskt.