Det kallas Fördomar

I Sverige gör vi gärna skämt av människors olikheter. Även att raljerandet med ursprung och dess påstådda attribut förväntas ske med en glimt i ögat, är det anmärkningsvärt hur det går alldeles utmärkt att idiotförklara vissa utifrån härkomst, medan exakt samma ord mot en annan folkgrupp kallas för hat och intolerans.

Jag talar om vår fullt accepterade förtjusning över att göra narr av norrlänningar, skåningar, stockholmare, smålänningar och sannolikt fler än jag känner till. Låt oss se vad vi egentligen tillåter oss skämta om, och låt os sedan se vad vi ABSOLUT inte får skämta om.

- Norrlänningen är sjukligt tyst. Han ägnar sig hellre åt att bränna hemma och tjuvjakt än att arbeta. Om han pratar, handlar det om att begära glesbygdsbidrag, detta innan han själv lyft röven från kökssoffan.

- Skåningen är en dryg halvdansk. Han gör sig anmärkningsvärd genom att ha en annan flagga, och tror att Stockholm ligger i Norrland. Ingen förstår vad han säger, men det gör sällan något då det mesta handlar om mat och dryck, alternativt hur mycket han ogillar Stockholmare.

- Stockholmaren själv då, han tror att "landsbygden" består av en handfull Barnen i Bullerbyn-idylliska orter. Resten kallas för spenat, så Sverige är egentligen bara Stockholm. Dialekten som brukas är ingen dialekt, utan rikssvenska. Så tycker Stockholmaren, som för övrigt gärna åker miljövänlig tunnelbana, röstar på Miljöpartiet, och gapar om att människorna som bor ute i Bullerbyn också ska åka tunnelbana.

- Smålänningen påstås vara så snål att han gråter när han skiter. Mycket mer behöver inte sägas. Snål, snål, snål.

Allt ovan tillåter vi oss ha förskräckligt roligt åt... ha, ha... mitt i prick! Orsaken är att det finns spår av sanning i respektive överdriven nidbild. Sådant som alla till viss del identifierar sig med - känner till. Alla vet att norrlänningen är tystlåten, det blir kanske få ord sagda i glesbygden. Det är ingen fördom. Alla vet att skåningen är svår att begripa, och gärna ger ett lite dumstolt skimmer av att egentligen vilja tillhöra Danmark. Det är heller ingen fördom. Att smålänningen är snål kommer med självklarhet från nödår, missväxt och allt för många munnar att mätta. Moberg författade inga fördomar. Och att huvudstadens maktcentra och chica kulturelit gärna ser just Stockholm som ledstjärna i landet är heller ingen nyhet eller fördom.

MEN...

Den som offentligt försöker sig på att raljera kring att romer har lite svårt med begreppet ditt och mitt, blir virtuellt avrättad. Fördomar, skriks det i den stora massan av politiskt korrekta led. Den som skulle våga sig på att skämta om lata somaliska män, utpekas som en fradgatuggande rasist. Fördomar, heter det på nytt. Och Gud förbjude den som försöker ta en humorpoäng genom att påstå att en förkrossande majoritet av världens terrorister är islamister. En sådan person utmålas utan omsvep som galen, lögnaktig och extremt fördomsfull.

Var finns logiken i att det är jättekul att säga A, men komplett tabubelagt att säga B?

Det finns ingen logik i fenomenet mer än att sparka inte på den som ligger ner.

De är ovälkomna. Sanningen är ful.

Men shh!

Samma fenomen föreligger den tysta norrlänningen i den stockholmska översociala miljön där det bara är föööör härligt att kommunicera tjugufyra-sju.

Inte välkommen. Oanpassningsbar. Obekväm.

Skillnad på folk och folk!

Det anses per automatik vara så förkrossande mycket mer synd om en människa som inte är född och uppvuxen här, utan på ett eller annat sätt har tagit sig hit. Alla förväntas bli rörda till tårar inför varje invandrad individ. Det blir lätt på det där viset när man klumpar ihop folk i massor och sätter en simpel stämpel, ser till kategorier istället för till enskilda individer.

Så jag menar att all kategorisering är riskabel. Även att tänka att alla stockholmare är si eller så, eller alla norrlänningar. Det är inte sådana faktorer som skiljer agnen från vetet så att säga. Men det förstår ju jag att du också tänker och menar. Ditt resonemang i ämnet är klokt och inspirerar till vidare diskussion. Ibland är det rätt att kategorisera (tydligen) och småmobba. I andra sammanhang är det uppenbarligen rent ondskefullt. Man kan säga som så, att tidsandan har skapat rasister i rasande fart. Med varje yttring "i fel riktning" så föds en rasist.

Att närvara vid ett torgmöte med SD och bokstavligen vända ryggen till de som talar, är ju en handling. Ett val. Varför göra sig omaket att GÅ DIT och är det helt plötsligt fint och hedervärt att mobba någon/något? Att avhumanisera partiledaren och väljarna, är det då plötsligt något fint och gott att avhumanisera? Tiden är mycket skev och förvirrad. Många, en majoritet, verkar inte ha lärt sig något av historien. De tror att samma kännetecken för det onda ska återuppenbaras, att det onda kommer tillbaka i samma skepnad. Man silar mygg och sväljer enorma kameler.

Problem som oförstånd, rädsla, grupptryck, skenhelighet, statusjakt och karaktärssvaghet återstår och sanningen får alltjämt stå i vassen.

Vi kanske missuppfattar vilka som "ligger ner"? Eller kanske vill vi missuppfatta detta? För att sanningen är svår och kräver saker av oss.