Tänkte dela med mig för ER som lever i hopplöshet..
Sjukskriven, deprimerad samt arbetslös. Mycket funderingar över ekonomi och inte minst ansvaret som jag axlade det vill säga familj, barn etc. Som man, kände jag mig otillräcklig eftersom jag ville känna mig som en man där jag kan försörja min familj och kunna vara en bra pappa och förebild till mina barn som kunde känna min närvaro och inte se mig deprimerad och frånvarande i min tillvaro. Där jag oftast var självupptagen. Pengar saknades och livet kändes bisarrt som människa, jag har kanske höga krav på mig själv och tiden rinner iväg och inget kunde göras varken lusten eller orken fanns där. Allt såg mörkt ut i livet och ingen livsgnista heller.
Mina vänner som stod mig nära där jag kunde alltid räkna med dem i alla läge men helt plötsligt fanns ingen där, varken telefon samtal eller besök vilket gjorde jävligt ont inombords och besviken var man när jag behövde de som allra mest ingen ringde och frågade om mitt tillstånd, detta gjorde mest ont i allra högsta grad hos eftersom alla var borta helt plötsligt.
Tiden gick och vänner hade man men dem fanns inte där när jag behövde de som mest, allting känns ensamt och tomt i min lilla värld. Inte minst var jag besviken på allt och alla så jag höll nästan bli galen och bitter över min tillvaro, där skuld och skam var det värsta gentemot min familj. Jag kände mig no body i min depression. Det blev en ond spiral. Fylld av känslor och negativa tankar.
Ville så gärna börja jobba men det var svår efter mitt brottsregister var ett hinder för mig. Jobben fanns inom mitt arbetsområde. Men ingen ville anställa som jag nämnde tidigare. Fast jag var på mången arbetsintervju.
En dag i december så fick jag ett samtal medan jag låg i soffan där jag grubblade sönder mig som jag brukar göra vanligtvis över min tillvaro, oro frustration över framtiden. Denna man som ringde började fråga om jag var intresserad av börja jobba på ett HVB-hem. Det lätt som ett skämt och trodde att det någon som försöker driva och skämta med mig. Jag började fråga honom genast vem han var och varför ringa mig när jag inte har sökt någon tjänst i hans verksamhet. Efter en stund visade sig att det var på riktigt och inget skämt. Eftersom han berättade för mig att det någon gammal chef som hade rekommenderat mig till honom.
Avslutningsvis kom vi överens om att träffas där jag kan berätta mer om mig själv. Vilket låter helt overkligt i min värld att någon ringer på det sättet, det liksom har aldrig hänt mig för ut i min vildaste värld. Jag tänkte visst. Jag ska ge det en chans och träffa den här mannen. Fast inte hade stora förhoppningar. Sagt och bestämt tid gällde träffen.
Hursomhelst samtalet vilket jag skulle aldrig ens ana i min vildaste värld har lett till jobb. Det började med vikarie och därefter blev det tillsvidare tjänst idag.
Ibland känns som Gud, änglar u namn it som vaktar över en som guider en oavsett hur svår man har det i livet så brukar det lösa sig i slut ändan. Idag har jag har jag jobbat ca 6 mån och vill tillägga att jag trivs som fisken i vattnet.
Det jag vill ha sagt tappa inte hoppet saker och ting brukar lösa sig i slutändan. Alltid!!
Sjukskriven, deprimerad samt arbetslös. Mycket funderingar över ekonomi och inte minst ansvaret som jag axlade det vill säga familj, barn etc. Som man, kände jag mig otillräcklig eftersom jag ville känna mig som en man där jag kan försörja min familj och kunna vara en bra pappa och förebild till mina barn som kunde känna min närvaro och inte se mig deprimerad och frånvarande i min tillvaro. Där jag oftast var självupptagen. Pengar saknades och livet kändes bisarrt som människa, jag har kanske höga krav på mig själv och tiden rinner iväg och inget kunde göras varken lusten eller orken fanns där. Allt såg mörkt ut i livet och ingen livsgnista heller.
Mina vänner som stod mig nära där jag kunde alltid räkna med dem i alla läge men helt plötsligt fanns ingen där, varken telefon samtal eller besök vilket gjorde jävligt ont inombords och besviken var man när jag behövde de som allra mest ingen ringde och frågade om mitt tillstånd, detta gjorde mest ont i allra högsta grad hos eftersom alla var borta helt plötsligt.
Tiden gick och vänner hade man men dem fanns inte där när jag behövde de som mest, allting känns ensamt och tomt i min lilla värld. Inte minst var jag besviken på allt och alla så jag höll nästan bli galen och bitter över min tillvaro, där skuld och skam var det värsta gentemot min familj. Jag kände mig no body i min depression. Det blev en ond spiral. Fylld av känslor och negativa tankar.
Ville så gärna börja jobba men det var svår efter mitt brottsregister var ett hinder för mig. Jobben fanns inom mitt arbetsområde. Men ingen ville anställa som jag nämnde tidigare. Fast jag var på mången arbetsintervju.
En dag i december så fick jag ett samtal medan jag låg i soffan där jag grubblade sönder mig som jag brukar göra vanligtvis över min tillvaro, oro frustration över framtiden. Denna man som ringde började fråga om jag var intresserad av börja jobba på ett HVB-hem. Det lätt som ett skämt och trodde att det någon som försöker driva och skämta med mig. Jag började fråga honom genast vem han var och varför ringa mig när jag inte har sökt någon tjänst i hans verksamhet. Efter en stund visade sig att det var på riktigt och inget skämt. Eftersom han berättade för mig att det någon gammal chef som hade rekommenderat mig till honom.
Avslutningsvis kom vi överens om att träffas där jag kan berätta mer om mig själv. Vilket låter helt overkligt i min värld att någon ringer på det sättet, det liksom har aldrig hänt mig för ut i min vildaste värld. Jag tänkte visst. Jag ska ge det en chans och träffa den här mannen. Fast inte hade stora förhoppningar. Sagt och bestämt tid gällde träffen.
Hursomhelst samtalet vilket jag skulle aldrig ens ana i min vildaste värld har lett till jobb. Det började med vikarie och därefter blev det tillsvidare tjänst idag.
Ibland känns som Gud, änglar u namn it som vaktar över en som guider en oavsett hur svår man har det i livet så brukar det lösa sig i slut ändan. Idag har jag har jag jobbat ca 6 mån och vill tillägga att jag trivs som fisken i vattnet.
Det jag vill ha sagt tappa inte hoppet saker och ting brukar lösa sig i slutändan. Alltid!!
