Citat:
Jag nämnde ju också att Belgien har fler motsättningar än Schweiz. Men jag tror ändå inte att vi kommer få se Vallonien och Flandern som två självständiga stater i det första taget.
Ja, rätoromanerna har mycket svårt att hävda sig på grund av att de är så få. Men det gör ju också att de knappast utgör någon fara för att Schweiz ska splittras.
När du säger att Quebec har problem med separatism, så ringer det en klocka att jag har hört det någon gång tidigare. Men jag tror inte heller att Kanada kommer att splittras i första taget.
Ja, rätoromanerna har mycket svårt att hävda sig på grund av att de är så få. Men det gör ju också att de knappast utgör någon fara för att Schweiz ska splittras.
När du säger att Quebec har problem med separatism, så ringer det en klocka att jag har hört det någon gång tidigare. Men jag tror inte heller att Kanada kommer att splittras i första taget.
Det är klart att språkgrupperna kan välja att hantera samexistensen på olika sätt (t ex hur många som verkligen kan båda/alla tre språken och har vänner från båda språkgrupperna osv), men Belgien har utan tvekan försvagats inom viktiga samhällsfunktioner. Under de senaste 40-50 åren har landet alltmer glidit isär; flamländare och valloner är idag separata samhällen på många sätt. Det finns nästan inga dagstidningar, tunga politiska partier, universitet, vetenskapliga sällskap eller kyrkor som aktivt och på bred front jobbar på båda språken. Poliskårerna är också separata vad jag förstår, och härom året hade landet ingen regering under sex månader i sträck efter ett val - en kris som hade mycket att göra med den språkliga/etniska klyftan. Oförmågan att fånga upp jihadister och förhindra deras aktiviteter har också en nära koppling till den röriga polissituationen med flera olika poliskårer och såliga komunikationer dem emellan.
Och numera finns det ju också en växande grupp arabisktalande som inte identifierar sig med någondera sidan i landet, som srår utanför och vill driva sin egen kultur. Belgien har blivit ett varnande exempel, men eftersom Bryssel är EU:s de facto huvudstad så anses det inte opportunt att verkligen ta tag i frågan eller diskutera den i media, särskilt inte i Sverige.
Kanada har, vad jag förstår, en mer harmonisk samvaro mellan engelsk- och fransktalande: det finns mycket kommunikation mellan de båda grupperna och deras kulturinstitutioner, många parrelationer över språkgränsen, separatismen i Quebec är numera rätt svag och det finns ingen koppling till någon klassproblematik (franskspråkig underklass i ett land med engelskspråkig dominans). Men Kanada har verkligen arbetat aktivt och medvetet med de här frågorna.
Indien hade förmodligen haft en svagare sammanhålllning om man inte valt att behålla engelskan som ett av de 22 de facto officiella språken (den indiska termen är "scheduled languages", man avstod från det laddade "official language") och gett det en tydlig plats i skolsystemet (det är dessutom arbetsspråk för det indiska parlamentet). Det var kontroversiellt under landets första 10-20 år som fri republik, men engelskan kunde fungera som ett förenande medium eftersom det, till skillnad från hindi, bengali m fl inte hade någon koppling till en särskild region, men samtidigt hade en historisk koppling till hela landets nyare historia. Det blev ett inhemskt lingua franca, och naturligtvis en port mot omvärlden.
__________________
Senast redigerad av HepCat-X 2017-07-04 kl. 00:45.
Senast redigerad av HepCat-X 2017-07-04 kl. 00:45.
