Nationalisten och språket

Det här är en sak jag velat diskutera länge men inte hittat någon tråd för. Jag har heller inte någon artikel varken från "sverigevänligt" håll eller mainstreammedia som tar upp ämnet. Jag kan inte hitta bevis för att någon annan än jag tänkt i de här banorna vilket jag tycker är jävligt märkligt.

Frågan är varför nationalister är ointresserade av språkfrågor? Jag kallar dem för "nationalister," för jag är snäll, men många andra epitet skulle passa; såsom sverigevänner, nazister, SD-svansare, althöger, Ekerothfans osv. Ni vet vilka jag pratar om.

Ni kanske vet att judarna skapade staten Israel. Det första de nationalistiska, eller sionistiska, judarna gjorde för att "väcka sitt folk" var att återuppliva hebreiskan. När det här skedde vid 1900-talets början var hebreiska ett dött språk ungefär som latin. De flesta europeiska judar talade istället tyska, ryska och polska. Men det motarbetades och man övertygade alla i den sionistiska rörelsen att tala hebreiska istället, samt skrev alla officiella dokument på det språket osv.

Samma sak gjordes i Italien när landet enades i mitten på 1800-talet. Italienska fanns inte som språk utan olika språk talades i Italien och dessa standardiserade man till italienskan.

Varför gjorde italienarna och judarna det här? Jo, därför att man rätteligen förstod språkets roll i ett nationsbygge. Ett folk är inte ett folk om inte medlemmarna i folket talar samma språk.

Denna lärdom verkar helt ha gått förlorad bland svenska nationalister.

För om svenskarna slutar tala svenska, är svenskarna ett folk? Nej, knappast! Om det händer är den svenska nationen död och nationalisten har slutgiltigt förlorat.

Det alldeles oavsett om invånarna i staten Sverige är blonda och blåögda eller svarthåriga och brunögda.

Därför frågar jag mig varför nationalisterna inte ser att svenska språket som modersmål är hotat? Varför är de så jäkla blinda?

Det jag talar om är naturligtvis engelskan och anglikaniseringen. Idag sjunger de flesta svenska musiker på engelska, den mesta kurslitteraturen på högskolan är på engelska, många arbetsplatser kräver att man talar engelska, filmer är på engelska osv. Lyssnar man på tonåringar idag kan de knappt formulera en mening på svenska utan måste slänga sig med engelska ord och uttryck hela tiden. Hur ska vi få invandrarna att tala svenska när vi inte kan få våra egna barn att göra det?

I ett avsnitt av Filip & Fredrik kommenterar de att en svensk simmare (Johanna Sjöberg kanske) tatuerat in ordet "faith" på handleden. Enligt simmaren själv fanns det inget motsvarande ord på svenska... Andra exempel är alla odödliga citat som folk tycker låter bättre översatta till engelska än svenska:

• "I came, I saw, I conquered" (Ceasar talade latin)
• "The word impossible is not in my dictionary." (Napoleon talade franska)
• "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it" (Voltaire talade också franska)
• "To live without Hope is to Cease to live." (Dostojevski, ryska)
• "That which does not kill us makes us stronger." (Nietsche, tyska)

Som jag ser det är det osannolikt att svenska kommer talas i Sverige i framtiden om inget görs åt saken. I mitt yrke är det 100% engelska som gäller så jag kan tyvärr inte säga att jag lever som jag lär. Vad händer när nationen förlorar sitt språk? På Irland talas i princip inte iriska längre utan bara engelska. Irländsk nationalism är någon slags karikatyr på sig själv, begränsad till att supa på St. Patrick's day...

Så varför så lite fokus på språkfrågor från nationalistiskt håll? Är det för att språk kan man lära sig, men genetik kan man inte ändra på?

(mod får som vanligt flytta tråden om den är felplacerad)

Du har rätt! Från och med nu kommer jag enbart prata svenska i alla sammanhang (utom utländska internetforum). Dom som inte förstår svenska får man helt enkelt kommunicera med som man gör med hundar!

De flesta talar ju fortfarande svenska i Sverige, så jag tror inte svenskan är ett hotat språk. Dagens svenska har många utländska låneord, och så har det ju varit sedan medeltiden. Ska man "återskapa" vikingatida svenska menar du? (Eftersom du tog upp hebreiskan). Tror inte det kommer att fungera något vidare bra. Det är för utdaterat och ålderdomligt. En aspekt som jag dock ogillar är den så kallade "förortssvenskan", den låter enbart oblidad. (Inte undra på att nysvenskarna har svårt att få jobb, om de hälsar eventuella arbetsgivare med "tjabba, mannen!")

Men du har helt rätt i att om en nation saknar ett eget språk, så blir det svårt för nationen att hålla ihop. Tittar man på historiens flerspråkiga nationer så har de fallit samman allihop. Det finns dock några lysande undantag, Schweiz exempelvis.

"En nation är ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, härstamning, historia, kultur, traditioner, gemensam styrelseform och sociala normer." — Wikipedia.

Religionerna i Sverige är ungefär samma mix som i kringliggande stater.
Etniciteten är samma som i Köpenhamn, Odense och Århus.
Historien delas mycket med Finland och Norge, medan Skåne delar historia med Danmark.
Kulturellt är det svårt att hitta likheter mellan Stockholmare och samer som inte finns mellan Stockholmare och t ex Londonbor.
Just styrelsen delas — alla delar av Sverige är just delar av Sverige — men medan Sydsverige är ganska borgerligt, är Norrland rejält socialistiskt.

Så jag tycker det är tveksamt att betrakta svenskarna som en nation. Snarare skulle de som ivrar för "regionerna" betraktas som nationalister, och då är vi redan där. Då har nationalisterna redan förlorat. Å andra sidan har de just det där intresset för språk som du efterlyser.

Du får dock tänka på att den svenska kurslitteraturen ofta är betydligt mer PK än det man hittar i utländsk litteratur. En hel del av det som skrivs på svenska om genus, HBTQ och invandring hade blivit till internationellt åtlöje om det hade varit på engelska.

Det finns ju ett brett folkligt intresse för språk i Sverige, och då just svenska språket - den ensidigt anglomana tonen i hipstermedia speglar inte hur det ser ut bland folket (inte i dessa frågor heller). Men under senare årtionden - efter sådär 1960 - har den akademiska världen backat i dessa frågor, blivit allt skyggare för dem. Precis som inom filosofi och juridik så vill svenska språkvetare helst inte behöva fälla några omdömen om vad som är bra eller dåligt språk, lyckat eller misslyckat: "sä här kan man säga men så här talar/skriver man inte". Nej, diskussion som innefattar (eller tar stöd i) värdeomdömen anses ovetenskaplig och korkad; inom svenska språkämnen gör man inte karriär med att skriva om språkriktighet eller stå upp emot slapp ghettosvenska och korkade anglicismer som "jag spenderade sommaren på Ibiza".

Jag skulle gärna se en renässans för en mer ambitiös, folklig språkmedvetenhet, med kontinuitet bakåt till tiden före andra världskriget, men utan något slags stöd från den akademiska världen är det svårt att se att den skulle kunna växa sig stark. Och både i media och på högskolorna numera så är ju linjen att "om folk talar så här så är det rätt, vi får inte kränka dem" - alltså släpper man fram den här fattiga, uppblandande förortssvenskan (socialt oanvändbar om man ska söka ett vettigt jobb eller studera) och den trögt dunkande, tvåtaktiga språkmelodi som hörs i allt fler program på tv, även från infödda och vuxna svenskar, med murriga vokaler, hårda ansatser i varje mening och täta pauser "för att alla som lyssnar ska förstå". Hjalmar Gullberg, Harry Martinson och Erik Wellander hade vänt sig i graven.

Ser ingen politisk diskussion här.

Politik: inrikes --> Språk
/Moderator

Den här kategorin som TS kallar för nationalister kanske mer träffande kan kallas för vita som företräder vitas intressen. Rent bokstavlig nationalism är nog inte så viktig för de flesta i denna rörelse, utan det man vill ha är fungerande länder med en framtid.

Belgien är också en flerspråkig nation i Europa, även om det känns som att de har fler motsättningar mellan grupperna än vad man har i Schweiz. Och i andra världsdelar har länder som Kanada och Indien (så vitt jag vet) stabila statsbildningar, trots att de har gett flera olika språk officiell status.

Belgien har mycket större inbördes motsättningar än Schweiz. Schweiz har väldigt få inre motsättningar. Som jag uppfattar det är det främst rätoromanerna som (med viss rätt också) tycker att de tre stora språken får mycket mer utrymme. Quebec har problem med separatism.

Jag nämnde ju också att Belgien har fler motsättningar än Schweiz. Men jag tror ändå inte att vi kommer få se Vallonien och Flandern som två självständiga stater i det första taget.

Ja, rätoromanerna har mycket svårt att hävda sig mot de andra språken på grund av att de är så få. Men att de är så få gör ju också så att de inte kan utgöra någon fara för att Schweiz ska splittras.

När du säger att Quebec har problem med separatism, så ringer det en klocka att jag har hört det någon gång tidigare. Men jag tror inte heller att Kanada kommer att splittras i första taget.

Dessa är väldigt lösa statsbildningar. Belgien, som du indirekt säger själv, balanserar på sammanbrott mellan valloner och flamländare. Kanada har franskspråkiga Quebeq som vill utropa sig självständigt, om de inte löpande/"hela tiden" får gehör för sina frankofona idéer. Indien har delats ett par gånger efter Brittiska imperiets sammanbrott, men mest beroende på religion. (Delningen av Indien till Pakistan och nuvarande Indien). Indiens delstater i nuläget är inte så värst sammanhållna heller, Indien är en ganska löst sammanhållen statsbildning.

Edit: Pakistan blev i sin tur uppdelat efter inbördeskrig på 1970-talet mellan Västpakistan och Östpakistan. Minns jag rätt, blev Östpakistan sedermera Bangladesh. Tveksamt dock om detta berodde på språk. Antagligen mer på att de två "Pakistan" låg på var sin sida Indien.

Statsbildningar med flera språk samt flera nationer/folkgrupper verkar vara dömda att gå under.
Detta har historien visat. Inte ens de trevliga tjeckoslovakerna kunde hålla ihop, men där blev det i alla fall en vänskaplig uppbrytning av landet. (Språken kan väl snarast jämföras i likhet mellan norska och svenska). Tja, till och med "brödrafolken" bröt upp sin statsbildning..

Nä, jag har nog helt rätt i min analys här.