2006-01-05, 22:13
#1
Substans: Dextrometorfan
Dos: 1000 mg
Längd: 190 cm
Vikt: 90 kg
Kön: Man
Min plan var att vara borta i runt 8-10 timmar. Tyvärr gick det försöket åt skogen, antagligen pga intag av dxm för nära inpå en måltid och för snabb påfyllning. Jag åt runt 4 och det var inte lite heller, ett rejält lass makaroner och korv blev det. I vanliga fall brukar dxm:et kicka in efter 20-30 minuter ändå. Men inte den här gången inte, det tog betydligt längre tid den här gången.
Måste bara säga att jag är på mycket bra humör genom i stort sett hela trippen.
Sitter i datorstolen och dansar med i musiken och grejer. ...fast jag inte kan dansa. 
17:42
Jag lägger krosset från en tablett i en liten bit toalettpapper, viker ihop hörnen som jag tvinnar till en ”stubin”, och sväljer sedan bomben. Jag ser lite på tv och surfar runt på Fb medan jag väntar på att jag kan ta nästa.
Jag gör några bomber till och droppar en av dem vid halv 7. Fortsätter sen läsa meningslösa trådar och se på ännu mer meningslösa tv-program. Lite efter 7 inser jag att jag inte har något att äta hemma. Bestämmer mig alltså för att gå och handla. En viss Fb:are (psooch) tipsade om att man kan dricka grapejuice istället för att käka en massa tabletter. Jo, jag vet - det kan förlänga trippen.
Jag gissar att dxm:et inte kommer att kicka in i affären eftersom det ändå inte gjort det dittills. Otur för er men tur för mig, då jag gissade rätt.
Väl i affären märker jag att de inte har någon grapejuice. Inte heller citronjuice, läste någonstans att det var surheten i grapejuicen som var viktig (också psooch?). Ja ja, man får inte alltid som man vill. Det fick helt enkelt bli vanlig apelsinjuice och några blodapelsiner.
Strax före 8 bestämmer jag mig för att ta den tredje tabletten, trots att jag inte känt av någonting.
Jag fortsätter sedan med samma aktiviteter som tidigare...
Nu börjas det
Vid niotiden går jag på toaletten och märker då de första effekterna av tabletterna. Lite yrsel, och den där lätta känslan infinner sig.
Vid halv tio sänker jag ljusstyrkan på skärmen i förebyggande syfte. Förra gången kändes det som om det vita på skärmen brände i ögonen. Inte så att det gjorde ont, utan det var bara jävligt jobbigt. Jag börjar också bli lite hungrig och går således ut till köket och tar lite makaroner och korv som ligger kvar i stekpannan. Vill inte ta för mycket, det kan ju påverka trippen för mycket . När jag går tillbaka märker jag hur skönt det är att gå, synd att jag bor i en etta. Jag är inte så mycket för promenader heller...
Försöker hjälpa en polare med en uppsats ungefär vid den här tidpunkten, men det är stört omöjligt! Jag kan inte koncentrera mig för fem öre. Han får fixa den själv...
Lutar mig tillbaka i min sköna stol och känner mig lite som en leksak. En sån där gubbe som har en tyngd i botten så man kan putta till den. Gungar lite till, men tröttnar ganska fort.
Går på toaletten. På vägen tillbaka känns kroppen jättekonstig. Som om lederna satt löst på nåt vänster, ungefär som på en marionettdocka.
Dags att ta nästa bomb så det händer något, kanske?
Fem sekunder senare: ”Tog jag den där bomben eller inte? Öh, va? Kanske. Nej, där är den ju.” Bombar den 4:e och sista tabletten för ikväll runt 22.
Minsta lilla rörelse har ”fart”. Svårt att förklara. Jag satt och diskuterade det här lite halvt omedvetet med någon som var med här. Jag var ensam, men med dxm i kroppen känner man sig aldrig ensam!
Vid 22:50 ungefär ”vaknar” jag upp till verkligheten en sväng. Man inser att man tagit dxm och att det kommer att gå över. Efter ett tag sjunker jag tillbaka till det tidlösa dxmruset.
Jag blundar och drar fingrarna över ansiktet så jag får lite häftiga CEVs som rör sig i takt med musiken.
När jag går till toaletten igen infann sig den berömda robotgången. Man känner sig som en lergubbe som håller på att stelna, och måste gå försiktigt för att inte gå sönder.
Jag ställer mig och pissar och till min glädje upptäcker jag att det är en utomjording i pisskummet. Bubblorna är hans ansikte (ful som fan, jag vet - men han kan ju inte hjälpa att han är från Merkurius) och ”pissporlet” är hans prat. Därför blir glädjen kort. Det går ju inte att förstå vad han säger. Får känslan av att han rabblar upp en massa statistik. Han pratar verkligen jättefort. ”Rrrrrrrr rrrrrrrr” låter det bara...
På tillbakavägen är jag om möjligt ännu stelare, känner mig som Pinocchio. Jag är stel samtidigt som lederna i benen är lösa. Armarna i nittio graders vinkel och blickstilla.
Min stol är fortfarande lika skön och jag hamnar genast i ett rött minitåg. Det växlar mellan att jag är tåget och att jag ligger i en smal säng lika lång som en vagn. Jag ligger där ett tag och tittar lite på lokföraren och växelgubbarna medan de arbetar. Tåget går riktigt fort, säkert i 100km/h (väldigt snabbt för ett rött minitåg), i landskap likt Death Valley i miniatyr.
Jag blir lika förvånad varje gång jag öppnar ögonen och ser min mörka men stearinljusupplysta lägenhet. Det är ju klarblå himmel i Death Valley.
Allting rör sig som monster i filmer från 60-talet. Hackigt och jobbigt. Plus att det är nästintill omöjligt att fokusera blicken på något. Jobbigt när man sitter framför datorn och huvudet känns lika stort och fyrkantigt som monitorn. Mina händer och underarmar ser precis ut som utomjordingarnas i Arkiv X. De är små och spinkiga, långt ifrån de dasslock jag är van vid att se. Jag skrattar högt åt synen. De ser också ut att vara gjorda av gummi. Till höger om mitt skrivbord är det en avsats i stil med Grand Canyon. Dessutom sitter det en svarthårig kärring där. På bordet bakom mig sitter det små cirkusdvärgar.
Grand Canyon och kärringen ser jag i ögonvrån men försvinner så fort jag tittar direkt på dem. Cirkusdvärgarna vet jag bara är där, inget konstigt med det. Vissa sitter, medan andra håller på med sina konster.
Nu börjar det gå åt helvete.(ca 00:30)
Ju djupare in i dxm-dimman jag hamnar, desto mer vill jag därifrån. Det är bara kul och skönt till en viss gräns. Avsatsen förvandlas till en bergstopp i alperna och det sitter folk nedanför som försöker få mig att komma ner. Alla har en dator och de gestikulerar, ropar och grejer.
Det var omöjligt att hålla verkligheten inom räckhåll, om ni förstår vad jag menar. I vanliga fall har man den i bakhuvudet och kan lätt ta fram den när det behövs. Nu är den så långt bort att man inte riktigt kan nå den, iaf inte utan en ordentlig kraftansträngning. Man behöver nästan bara blinka för att försvinna bort igen. Det är riktigt jobbigt att koncentrera sig på att skriva anteckningar. Glömmer hela tiden bort vad jag håller på med men det funkar, även om det tar lite tid.
Ni vet att ibland kan man ”vakna” när man t.ex står framför kylen och undra vad man gör där. De gånger jag ”vaknar” tillbaka till verkligheten är många gånger värre. Jag vet knappt vem jag är. Känns som en helt annan person är jag, när jag är sådär borta. Det skrämmer mig och jag undrar vad jag kommer att göra när jag försvinner igen. Eftersom allting är så overkligt kändes det som att ens handlingar inte skulle få några konsekvenser. Man har ju sin alldeles egna verklighet som man styr och ställer i som man vill. Någon tid existerar inte.
Musik har också större och större inverkan på hur trippen är. Det måste vara exakt rätt musik för att det ska funka. Det känns, utan att överdriva, som tortyr att lyssna på till hårdrock t.ex. Det gäller inte bara hårdrock, för lugn musik funkar inte heller (t.ex Drone Zone på SomaFM). Nu i efterhand kom jag på att Era eller Enigma kanske skulle funka.
Det är svårt att veta vad det är som är fel när fel musik är på. Jag pinas bara. Ibland kommer jag på det och byter då låt så fort jag bara kan. Tystnad fixar inte jag, jag måste ha musik igång.
Synerna med stängda ögon är nästan omöjliga att styra, de följer enbart med musiken. Att ha ögonen öppna går inte alls. Allting snurrar och det är omöjligt att fokusera blicken, det blir nästan som ett tunnelseende där allting i mitten också snurrar.
Jag börjar önska att jag hade en kompis med mig. Det hade nog hjälpt en hel del tror jag. Fast jag tänkte inte på det när jag började, jag skulle ju inte bli såhär bäng.
Jag bestämmer mig för att gå och lägga mig och försöka sova. Datorn stänger jag av, den låter ju som en hel jetmotor. Omöjligt att somna till den. Tv:n låter jag dock vara på, som jag sa tidigare klarar jag inte av tystnad på dxm.
Väl i sängen fortsätter jag att växla mellan veklighet och den konstiga drömvärlden. Märker dock att jag enkelt kommer tillbaka litegrann genom att röra lite på en arm eller ett ben. Det är dock omöjligt att bara röra lite på dem utan det blir alltid som en halv spark eller ett halvt slag. Så fort jag ligger still är jag långt bort igen. Eftersom jag inte längre har någon musik på (har ingen stereo) är det nu tv:n som styr trippen.
Tyvärr antecknade jag inte någonting när jag låg i sängen, men jag låg i sängen ett bra tag och ville bara att det skulle ta slut. När det väl gjorde det, var jag faktiskt tvungen att kolla så jag inte kapat min käraste kroppsdel! Jag visste ju som sagt inte vem jag var när jag var sådär borta...
När jag piggnat till lite kändes det dock lite befängt att jag skulle ha gjort något sådant.
Allting på slutet är inte riktigt i kronologisk ordning, eftersom det var svårt att anteckna då. Jag antecknade inte allting heller.
Nästa gång ska jag vara lite försiktigare och inte trycka i mig en massa dxm innan jag är helt säker på att jag är på väg ner. Jag trodde att det var på väg ner när jag tog den sista tabletten, men ack, så fel jag hade...
Ja ja, det är bara nya friska tag som gäller.
Förresten, inte någon som helst at den här gången heller.
Dos: 1000 mg
Längd: 190 cm
Vikt: 90 kg
Kön: Man
Min plan var att vara borta i runt 8-10 timmar. Tyvärr gick det försöket åt skogen, antagligen pga intag av dxm för nära inpå en måltid och för snabb påfyllning. Jag åt runt 4 och det var inte lite heller, ett rejält lass makaroner och korv blev det. I vanliga fall brukar dxm:et kicka in efter 20-30 minuter ändå. Men inte den här gången inte, det tog betydligt längre tid den här gången.
Måste bara säga att jag är på mycket bra humör genom i stort sett hela trippen.
Sitter i datorstolen och dansar med i musiken och grejer. ...fast jag inte kan dansa. 17:42
Jag lägger krosset från en tablett i en liten bit toalettpapper, viker ihop hörnen som jag tvinnar till en ”stubin”, och sväljer sedan bomben. Jag ser lite på tv och surfar runt på Fb medan jag väntar på att jag kan ta nästa.
Jag gör några bomber till och droppar en av dem vid halv 7. Fortsätter sen läsa meningslösa trådar och se på ännu mer meningslösa tv-program. Lite efter 7 inser jag att jag inte har något att äta hemma. Bestämmer mig alltså för att gå och handla. En viss Fb:are (psooch) tipsade om att man kan dricka grapejuice istället för att käka en massa tabletter. Jo, jag vet - det kan förlänga trippen.
Jag gissar att dxm:et inte kommer att kicka in i affären eftersom det ändå inte gjort det dittills. Otur för er men tur för mig, då jag gissade rätt.Väl i affären märker jag att de inte har någon grapejuice. Inte heller citronjuice, läste någonstans att det var surheten i grapejuicen som var viktig (också psooch?). Ja ja, man får inte alltid som man vill. Det fick helt enkelt bli vanlig apelsinjuice och några blodapelsiner.
Strax före 8 bestämmer jag mig för att ta den tredje tabletten, trots att jag inte känt av någonting.
Jag fortsätter sedan med samma aktiviteter som tidigare...
Nu börjas det
Vid niotiden går jag på toaletten och märker då de första effekterna av tabletterna. Lite yrsel, och den där lätta känslan infinner sig.
Vid halv tio sänker jag ljusstyrkan på skärmen i förebyggande syfte. Förra gången kändes det som om det vita på skärmen brände i ögonen. Inte så att det gjorde ont, utan det var bara jävligt jobbigt. Jag börjar också bli lite hungrig och går således ut till köket och tar lite makaroner och korv som ligger kvar i stekpannan. Vill inte ta för mycket, det kan ju påverka trippen för mycket
. När jag går tillbaka märker jag hur skönt det är att gå, synd att jag bor i en etta. Jag är inte så mycket för promenader heller...Försöker hjälpa en polare med en uppsats ungefär vid den här tidpunkten, men det är stört omöjligt! Jag kan inte koncentrera mig för fem öre. Han får fixa den själv...
Lutar mig tillbaka i min sköna stol och känner mig lite som en leksak. En sån där gubbe som har en tyngd i botten så man kan putta till den. Gungar lite till, men tröttnar ganska fort.
Går på toaletten. På vägen tillbaka känns kroppen jättekonstig. Som om lederna satt löst på nåt vänster, ungefär som på en marionettdocka.
Dags att ta nästa bomb så det händer något, kanske?
Fem sekunder senare: ”Tog jag den där bomben eller inte? Öh, va? Kanske. Nej, där är den ju.” Bombar den 4:e och sista tabletten för ikväll runt 22.
Minsta lilla rörelse har ”fart”. Svårt att förklara. Jag satt och diskuterade det här lite halvt omedvetet med någon som var med här. Jag var ensam, men med dxm i kroppen känner man sig aldrig ensam!
Vid 22:50 ungefär ”vaknar” jag upp till verkligheten en sväng. Man inser att man tagit dxm och att det kommer att gå över. Efter ett tag sjunker jag tillbaka till det tidlösa dxmruset.Jag blundar och drar fingrarna över ansiktet så jag får lite häftiga CEVs som rör sig i takt med musiken.
När jag går till toaletten igen infann sig den berömda robotgången. Man känner sig som en lergubbe som håller på att stelna, och måste gå försiktigt för att inte gå sönder.
Jag ställer mig och pissar och till min glädje upptäcker jag att det är en utomjording i pisskummet. Bubblorna är hans ansikte (ful som fan, jag vet - men han kan ju inte hjälpa att han är från Merkurius) och ”pissporlet” är hans prat. Därför blir glädjen kort. Det går ju inte att förstå vad han säger. Får känslan av att han rabblar upp en massa statistik. Han pratar verkligen jättefort. ”Rrrrrrrr rrrrrrrr” låter det bara...
På tillbakavägen är jag om möjligt ännu stelare, känner mig som Pinocchio. Jag är stel samtidigt som lederna i benen är lösa. Armarna i nittio graders vinkel och blickstilla.
Min stol är fortfarande lika skön och jag hamnar genast i ett rött minitåg. Det växlar mellan att jag är tåget och att jag ligger i en smal säng lika lång som en vagn. Jag ligger där ett tag och tittar lite på lokföraren och växelgubbarna medan de arbetar. Tåget går riktigt fort, säkert i 100km/h (väldigt snabbt för ett rött minitåg), i landskap likt Death Valley i miniatyr.
Jag blir lika förvånad varje gång jag öppnar ögonen och ser min mörka men stearinljusupplysta lägenhet. Det är ju klarblå himmel i Death Valley.
Allting rör sig som monster i filmer från 60-talet. Hackigt och jobbigt. Plus att det är nästintill omöjligt att fokusera blicken på något. Jobbigt när man sitter framför datorn och huvudet känns lika stort och fyrkantigt som monitorn. Mina händer och underarmar ser precis ut som utomjordingarnas i Arkiv X. De är små och spinkiga, långt ifrån de dasslock jag är van vid att se. Jag skrattar högt åt synen. De ser också ut att vara gjorda av gummi. Till höger om mitt skrivbord är det en avsats i stil med Grand Canyon. Dessutom sitter det en svarthårig kärring där. På bordet bakom mig sitter det små cirkusdvärgar.
Grand Canyon och kärringen ser jag i ögonvrån men försvinner så fort jag tittar direkt på dem. Cirkusdvärgarna vet jag bara är där, inget konstigt med det. Vissa sitter, medan andra håller på med sina konster.
Nu börjar det gå åt helvete.(ca 00:30)
Ju djupare in i dxm-dimman jag hamnar, desto mer vill jag därifrån. Det är bara kul och skönt till en viss gräns. Avsatsen förvandlas till en bergstopp i alperna och det sitter folk nedanför som försöker få mig att komma ner. Alla har en dator och de gestikulerar, ropar och grejer.
Det var omöjligt att hålla verkligheten inom räckhåll, om ni förstår vad jag menar. I vanliga fall har man den i bakhuvudet och kan lätt ta fram den när det behövs. Nu är den så långt bort att man inte riktigt kan nå den, iaf inte utan en ordentlig kraftansträngning. Man behöver nästan bara blinka för att försvinna bort igen. Det är riktigt jobbigt att koncentrera sig på att skriva anteckningar. Glömmer hela tiden bort vad jag håller på med men det funkar, även om det tar lite tid.
Ni vet att ibland kan man ”vakna” när man t.ex står framför kylen och undra vad man gör där. De gånger jag ”vaknar” tillbaka till verkligheten är många gånger värre. Jag vet knappt vem jag är. Känns som en helt annan person är jag, när jag är sådär borta. Det skrämmer mig och jag undrar vad jag kommer att göra när jag försvinner igen. Eftersom allting är så overkligt kändes det som att ens handlingar inte skulle få några konsekvenser. Man har ju sin alldeles egna verklighet som man styr och ställer i som man vill. Någon tid existerar inte.
Musik har också större och större inverkan på hur trippen är. Det måste vara exakt rätt musik för att det ska funka. Det känns, utan att överdriva, som tortyr att lyssna på till hårdrock t.ex. Det gäller inte bara hårdrock, för lugn musik funkar inte heller (t.ex Drone Zone på SomaFM). Nu i efterhand kom jag på att Era eller Enigma kanske skulle funka.
Det är svårt att veta vad det är som är fel när fel musik är på. Jag pinas bara. Ibland kommer jag på det och byter då låt så fort jag bara kan. Tystnad fixar inte jag, jag måste ha musik igång.
Synerna med stängda ögon är nästan omöjliga att styra, de följer enbart med musiken. Att ha ögonen öppna går inte alls. Allting snurrar och det är omöjligt att fokusera blicken, det blir nästan som ett tunnelseende där allting i mitten också snurrar.
Jag börjar önska att jag hade en kompis med mig. Det hade nog hjälpt en hel del tror jag. Fast jag tänkte inte på det när jag började, jag skulle ju inte bli såhär bäng.
Jag bestämmer mig för att gå och lägga mig och försöka sova. Datorn stänger jag av, den låter ju som en hel jetmotor. Omöjligt att somna till den. Tv:n låter jag dock vara på, som jag sa tidigare klarar jag inte av tystnad på dxm.
Väl i sängen fortsätter jag att växla mellan veklighet och den konstiga drömvärlden. Märker dock att jag enkelt kommer tillbaka litegrann genom att röra lite på en arm eller ett ben. Det är dock omöjligt att bara röra lite på dem utan det blir alltid som en halv spark eller ett halvt slag. Så fort jag ligger still är jag långt bort igen. Eftersom jag inte längre har någon musik på (har ingen stereo) är det nu tv:n som styr trippen.
Tyvärr antecknade jag inte någonting när jag låg i sängen, men jag låg i sängen ett bra tag och ville bara att det skulle ta slut. När det väl gjorde det, var jag faktiskt tvungen att kolla så jag inte kapat min käraste kroppsdel! Jag visste ju som sagt inte vem jag var när jag var sådär borta...
När jag piggnat till lite kändes det dock lite befängt att jag skulle ha gjort något sådant.
Allting på slutet är inte riktigt i kronologisk ordning, eftersom det var svårt att anteckna då. Jag antecknade inte allting heller.
Nästa gång ska jag vara lite försiktigare och inte trycka i mig en massa dxm innan jag är helt säker på att jag är på väg ner. Jag trodde att det var på väg ner när jag tog den sista tabletten, men ack, så fel jag hade...
Ja ja, det är bara nya friska tag som gäller.
Förresten, inte någon som helst at den här gången heller.
