Någon annan som störs av begreppen finlandssvenskar/sverigefinnar?

Svensk=etnisk svensk men också svensk medborgare. Finne=tillhör etniciteten finnar. Finländare=finsk medborgare men inte tvunget finne.

Jo, men jag fattar inte varför han tar upp etnicitet. Tråden handlar enbart om vilken ordföljd man föredrar.

Finländare = Alla som bor i Finland och oberoende av härkomst. Innehar medborgarskap.
Finnar = Folk med finländska rötter, oberoende av nuvarande hemvist och medborgarskap.

Svergier = Alla som bor i Sverige och oberoende av härkomst. Innehar medborgarskap.
Svenskar = Folk med svenska rötter, oberoende av nuvarande hemvist och medborgarskap.

Finlandssvenskar = Svenskar som utvandrade till den östra rikshalvan.
Sverigefinnar = Finnar som utvandrade till den rikssvenska halvan.

De korrekta definitionerna har redan nämnts. Vad är det du försöker få sagt?

Finne och svensk syftar på etnicitet, och vad man syftar till har betydelse för ordföljden.

Men tänk om jag är en språkrelativist, då kan du inte veta om det jag försöker säga har nämnts.

kgjpwjtip

Om du träffar en barnskådespelare så vet du redan från det visuella att det handlar om ett barn så den informationen är sekundär. Om han utöver att vara ett barn är dessutom är skådespelare och vill att du ska veta om det så borde den informationen komma först.

"Barnskådespelare" borde alltså heta "skådespelarbarn". (Men det visste du säkert redan.)

Det finns redan ett ord för etniska svenskar, nämligen svenne. Ordet råkar bara ha en negativ klang men det skulle räcka att ett par olika användare började använda ordet och så skulle det spridas så småningom.

Finlandssvensk här (alltså finländare som har svenska som sitt modersmål). Jag förstår vad du menar med att "finlandsvensk" låter som en person som bor i sverige. Och det gör faktiskt "sverigefinne" med. Det är emellertid gamla uttryck, i synnerhet "finlandsvensk"en, och har kanske varit mera "logiska" förritiden.

Nuförtiden undviks förresten ordet "finlandssvensk" här i Finland. Eller i vissa platser i alla fall. I stället är man tvåspråkig eller svenskspråkig. Det beror bl.a. på att det inte är så enkelt att identifiera en person som finlandsvensk; om man har svenska rötter är det inte sagt att man pratar svenska alls och därmed inte är finlandsvensk, och även om man pratar svenska kan man vara en fullständig finne utan något kontakt till sverige eller finlandsvenskar.

Skillnaden mellan "finlandsvensk" och "sverigefinne" är att de menar två helt olika människogrupp. Sverigefinnar är välan svenskar som har finska rötter, utan något krångligare definition. "Finlandsvänskar" kan vara lite mer komplicerat.

Om vi nu snackar on de "sanna" finlandavenskarna så finns det givetvist vissa släkter och familjer deras rötter kan dateras mycket långt bak i tiden då de har flyttat till finland före 1800-talet. Dessa släktar brukade vara adliga eller på nåt annat sätt ha ett mycket högre status än de "vanliga" finnarna. Det ledde till att finlandsvenskar fick ett "bättre folks" stämpel, och det syns än idag.

På både min mors och fars sida på släkten har svenska talats mer eller mindre. Mammas modersmål är svenska och farsans finska, mellan hans farfar var svenskspråkig. Min mormors farfar var svensk, dock inte adlig utan en perukmakare. Är jag finlanssvensk? Tja, det beror på hur man menar. Jag själv tycker om att kalla mig själv tvåspråkig, eftersom finskan ändå är den starkare språken hos mig. "Äkta" finlandssvenskar brukar ha svenska somi sitt primära språk och finskan sedan.

Så ja, kort sagt ser ja vad du menar. Och orsaken till uttrycken är säkert pga definitionen. Kanske man borde updatera nuförtidens finlandsvenskar till "finlandsvennar" så låter det mera lika (och mera fånigt)