Platonism kontra nominalism

Enligt nominalismen existerar inte universalier och vi uppdiktar vår egen verklighet. Enligt platonismen existerar universalier och vi kan utefter förmåga uppdikta en följdriktig version av verkligheten. Nominalismen förnekar alltså någon underliggande struktur bakom materia, vilket lett till socialkonstruktivism och bottenlös relativism.

Jag blir förvirrad här. Å ena sidan tror jag på Platons teori att det finns en underliggande struktur och information bakom materian, men å andra sidan håller jag inte med om att mentala representationer är inbyggda i världen och att perceptionen av sakernas natur är relativ beroende på individ och kultur. Men å andra sidan är jag inte säker på att det är det Platon menar.

Hur ser ni på detta?
Vad innebär Platons former?
Hur ser ni på platonism kontra nominalism?

De åskådningar som gör utsagor om verkligheten kommer aldrig att lämna hypotes-stadiet, vilket betyder att varenda människa på jorden kan "tycka" att si eller så åskådning är "bra" men det blir inte mycket mer än så, en preferens (eller flera).

Det man kan säga om verkligheten är att den är bortom verifiering. En liten omformulering av att vi inte kan veta nånting. Så mitt förslag är att man börjar där, om man ska skaffa sig en vettig åskådning. Vill man ha något "fint", eller "elegant", eller liknande perspektiv så kan man vända sig till utsago-baserade filosofiska tankar. Personligen ser jag fiktionalism som vettigast då, eftersom den inte står i direkt konflikt till att ingenting kan verifieras.

Varför man inte kan veta något:

En utsaga av verkligheten är ideologi. Realism är att se till verkligheten som den är, vilket olika personer tycks kunna göra olika bra. Man kan jämföra det med djurriket: djur som misslyckas med att bedöma verkligheten i förhållande till sig själv går miste om bytet eller blir själv ett byte.


Håller med, därför är jag realist, men inte heller naiv realist. Det vi kan veta är sådant som kan gynna oss, och det som inte gör det måste refuteras.


Menar du att Platon är strikt utsagobaserad? Det är just här jag blir förvirrad, jag tror inte han är det utan jag tror att hans idélära är missförstådd. Jag tror inte han menar att verkligheten är huggen i sten genom former "där ute", vilket skulle vara en mänsklig projektion, utan jag tror han menar att möjligheter är oändliga och följer ett logiskt mönster som människor kan "fånga upp" i olika grad från individ till individ. Fiktionalism må ha rätt att inget kan verifieras ur ett holistiskt perspektiv men för att skapa mening med bäring i jorden krävs realism.


Det är därför jag säger att jag håller med i nominalism vad gäller individbaserad verklighet och att vad som är "sanning" måste etableras relativt hos varje grupp. Därför tror jag Platons universalier är missförstådda för absolutism, eller så är det jag som missförstår Platon. Problemet med nominalism som jag ser det är att tingen bara existerar av sig själv och att de fem sinnesorganen är adekvata instrument, alltså fokus på realiteten som den förnimmas av sinnesorganen istället för som den upplevs av intellektet.

Du menar att utgå från det man upplever utan att måla det med sina egna filter?

Förstår inte riktigt. Måste döden refuteras då eller vad menar du? Går det att skönja allt oundvikligt i ett positivt ljus?

I slutändan låter det som att du beskriver något som liknar pragmatism mer än realism?

Ja - att intervallet mellan det observerade och observatören försvinner och man blir ett med varat. Man inser att man inte är någon separerad enhet. Annars kommer man tvinga på sin egen ordning på varat (ideologi/rationalism) istället för att låta varat prägla ordningen (realism).


Nej, tvärtom. Det som har hänt med t.ex. jämlikhet och humanism är att människor skaffat sig sociala försäkringar genom att vända ryggen mot naturlig ordning och döden, till förmån för ideologi och mänsklig ordning. En realist inser att mål är viktigare än metod och att naturen är vår ultimata måttstock att värdera handlingar utifrån, inte människan. Det betyder att människans värde är relativt. Platon insåg att människan inte är ett mål utan ett medel i en högre kausal ordning av information, idéer eller rentav inneboende logik i naturen.


Pragmatism kan vara lika med opportunism dvs att man inser att man kan uppnå ett mål genom vilken metod som helst, även om det innebär förkastligt beteende. Om man vill nå bortom detta stadie av individuell nyttomaximering måste man upprätta en idealism med bäring i realism, dvs att man söker sanning i varje moment och implementerar högre mål än individen, t.ex. hållbar ekologisk utveckling. Det jag beskriver är således mer av en nihilism, dvs att naturen saknar moral och att det är upp till människan att skapa sig mening genom sin interaktion med naturen. Realism säger att det finns en naturlig ordning och då gäller det att anpassa sig till den, vilket kräver meningsskapande idealism och inte pragmatism.

Att det inte nödvändigvis finns nån antagonistisk dikotomi mellan icke-absolut filosofisk idealism och icke-absolut filosofisk nominalism. Det är såna filosofiska modeller postuleras ha absolut exklusivitet, det blir antagonistisk.

En begreppsrealistisk syn på världen menar inte att vi "uppdiktar" en version av verkligheten, se uppfattar verklighetens beskaffenhet i mer eller mindre tydlig gestaltning beroende på vår förnuftsförmåga.

Mentala representationer behöver inte vara inbyggda i världen (vad det nu ska betyda). Det låter snarare som en konceptualistisk hållning, som bland andra företräds av Kant. Platon menar inte att perceptioner är relativa beroende på individ och kultur; det var bland annat det han kritiserade hos sofisterna.

Men däremot "relativa" mellan det observerbara kosmos och ett spekulativt bortom-kosmos existens-nivå ... som det dock finns ytterst lite (om något alls) epistemisk underlag för.