Hej allihop jag tycker att väldigt mycket är så jävla tråkigt. Någon som känner igen sig?
Ett exempel, här om dagen behövde jag hjälpa en person med att skyffla grus. Det var en bit att åka dit och tillbaks, vi fick åka flera gånger för att fylla på släpet. Själva den fysiska delen var inga problem alls, visst är väl inte så jävla kul och ganska fysiskt jobbigt att skyffla ett par ton grus men det är understimuleringen och sammanhanget som gör mig vansinnig. Framför allt att sitta i den där bilen med den här personen och känna pressen på sig att konversera när jag egentligen inte bryr mig alls, till slut slöt jag faktiskt ögonen och somnade för att snabbspola tiden. Det mesta utanför fönstret var också tråkigt som satan. Man har liksom sett och hört (nästan) allting 40 miljoner ggr förut.
Samtidigt kan jag känna att jag uppskattar småsaker mer än många andra, som att avnjuta natur eller en kopp kaffe. Men även det kan kännas rätt tråkigt, avslappnande men tråkigt. Ta naturen liksom, samma sak år efter år, rinse and repeat, alla växter börjar knoppa och blomma en viss tid och dör en viss tid, solen går upp en viss tid och går ner en viss tid. Jag vet inte riktigt vad det är jag behöver, sex och relationer känns inte helt tråkigt men det finns starka element av tråkighet och förutsägbarhet där också. Är jag deprimerad undrar ni säkert ja det är jag väl. Har gått till en psykolog ganska länge avslöjat i princip allt om mig själv för henne, känns helt meningslöst. Prat, prat, prat bla bla bla förbättrar ingenting.
Var på fest igår snacka lite skit med folk, dansade som en idiot, sen hem igen. Kul? Nej tråkigt. Hem , sova, vaknar upp igen, samma känsla. Men kanske är det bara att jag aldrig får ligga som är det egentliga problemet jag vet inte. En av de få saker som faktiskt ger mig en någorlunda känsla av stimulans är att spela online-spel. Det ger mig en flowkänsla av att få anstränga mig till det yttersta och tävla mot andra. Då känner jag mig iaf LITE levande. Det ger mig en bättre känsla än att gå på fest. Kanske skulle jag testa hoppa fallskärm bungyjump eller något sånt. Ibland funderar jag på att slåss med någon bara för att känna något utöver det vanliga men det är så riskabelt. Sen försöker jag kämpa på för att lära mig saker med hopp om att det blir mindre tråkigt i framtiden, men själva inlärningen är tråkig också.
Det känns i alla fall som lite av en frihet att få säga detta och erkänna det för mig själv och det kanske kan leda till utveckling och undvikande av framtida tråkighet.
I alla fall min grundtes är att det allra mesta är sjukt tråkigt, dock inte meningslöst. Håller ni med?
Ett exempel, här om dagen behövde jag hjälpa en person med att skyffla grus. Det var en bit att åka dit och tillbaks, vi fick åka flera gånger för att fylla på släpet. Själva den fysiska delen var inga problem alls, visst är väl inte så jävla kul och ganska fysiskt jobbigt att skyffla ett par ton grus men det är understimuleringen och sammanhanget som gör mig vansinnig. Framför allt att sitta i den där bilen med den här personen och känna pressen på sig att konversera när jag egentligen inte bryr mig alls, till slut slöt jag faktiskt ögonen och somnade för att snabbspola tiden. Det mesta utanför fönstret var också tråkigt som satan. Man har liksom sett och hört (nästan) allting 40 miljoner ggr förut.
Samtidigt kan jag känna att jag uppskattar småsaker mer än många andra, som att avnjuta natur eller en kopp kaffe. Men även det kan kännas rätt tråkigt, avslappnande men tråkigt. Ta naturen liksom, samma sak år efter år, rinse and repeat, alla växter börjar knoppa och blomma en viss tid och dör en viss tid, solen går upp en viss tid och går ner en viss tid. Jag vet inte riktigt vad det är jag behöver, sex och relationer känns inte helt tråkigt men det finns starka element av tråkighet och förutsägbarhet där också. Är jag deprimerad undrar ni säkert ja det är jag väl. Har gått till en psykolog ganska länge avslöjat i princip allt om mig själv för henne, känns helt meningslöst. Prat, prat, prat bla bla bla förbättrar ingenting.
Var på fest igår snacka lite skit med folk, dansade som en idiot, sen hem igen. Kul? Nej tråkigt. Hem , sova, vaknar upp igen, samma känsla. Men kanske är det bara att jag aldrig får ligga som är det egentliga problemet jag vet inte. En av de få saker som faktiskt ger mig en någorlunda känsla av stimulans är att spela online-spel. Det ger mig en flowkänsla av att få anstränga mig till det yttersta och tävla mot andra. Då känner jag mig iaf LITE levande. Det ger mig en bättre känsla än att gå på fest. Kanske skulle jag testa hoppa fallskärm bungyjump eller något sånt. Ibland funderar jag på att slåss med någon bara för att känna något utöver det vanliga men det är så riskabelt. Sen försöker jag kämpa på för att lära mig saker med hopp om att det blir mindre tråkigt i framtiden, men själva inlärningen är tråkig också.
Det känns i alla fall som lite av en frihet att få säga detta och erkänna det för mig själv och det kanske kan leda till utveckling och undvikande av framtida tråkighet.
I alla fall min grundtes är att det allra mesta är sjukt tråkigt, dock inte meningslöst. Håller ni med?
