Rester av konjunktiv i dagens svenska språkbruk

Konjunktiv av "leva" är ju snarare "leve", som i "Länge leve Konungen" eller "leve fäderneslandet".

"Ja, må han leva" är ju mer eller mindre vad "leve" betyder. Länge leve Konungen = må/måtte konungen leva länge.

Rent tekniskt borde inte "Ja, må han leva" kunna räknas som ett konjunktiv, då verbet "leva" redan har en konjunktiv-variant, dvs. leve. Det är åtminstone den slutsats som jag, i egenskap av "lekmannalingvist", skulle dra.

Det beror delvis på hur man tolkar frågan.

Q. Är hela satsen "Ja, må han leva" konjunktiv?
A. Känns som en ganska meningslös fråga. Kan en sats vara "konjunktiv"? Det känns lite som att säga att en sats är "dativ".

Q. Står något av de två verben i "Ja, må han leva" i konjunktivform?
A: Knappast i någon vettig mening då de ju inte skiljer sig från förväntad imperativ eller infinitiv.

Q. Står något av orden i "Han leve" i konjunktivform?
A: Ja, "leve" skiljer sig från de vanliga verbformerna som "leva", "lever" eller "lev!".

För flummigt för att använda för som definition. Då kan man lika gärna säga att "Jag vill ha en cykel" eller "En kaffe, tack!" är konjunktiv.

Konjunktiven har (vid sidan av de "äkta" konjunktivfunktionerna) övertagit optativens funktioner, som användes till att uttrycka en önskan.

Tack Venicones: "må" förkortning av "måtte"

Om man säger "må (måtte) du leva i 100 år" eller "må (måtte) du brinna i helvetet" så uttrycker man en önskan.

Är dessa "må (måtte)" böjda i konjunktiv f.d. optativ? Det är väl knappast presens. Men vad vet jag.

Hjälpverbet "må" (presens) eller "måtte" (imperfekt) kan användas för att uttrycka en "konjunktivliknande" betydelse när huvudverbet är svagt. Det är ju bara de starka (och vissa av de oregelbundna) verben som har unika konjunktivformer i svenskan.

Så man skulle väl kunna säga att det motsvarar konjunktiv, men jag skulle inte vilja kalla det för en ren konjunktiv, som i svenskan bara kan uttryckas med starka verb (och en del oregelbundna).

EDIT: Därmed skulle man kunna säga att uttrycket "må han leva" är redundant, då man lika väl kan säga "leve" - konungen eller vem man nu talar om. Det är väl en smaksak vilket som är att föredra.

Preteritum konjunktiv och preteritum indikativ sammanfaller i böjning i flera fall. Det är inget bevis på att det alltid handlar om preteritum indikativ. Formen kunde t. ex. kan vara preteritum konjunktiv, men där har vi ännu ett fall av formsammanfall med moduset preteritum indikativ.

I fallet måtte sammanfaller böjningen i preteritum indikativ och preteritum konjunktiv.

Jag vidhåller att när man uttrycker en önskan som i exemplet

"ja, måtte han leva"

är måtte böjt i optativ/konjunktiv. Tills motsatsen bevisas.

Ex: "Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid."

Verbböjningen vände formsammanfaller i preteritum konjunktiv och preteritum indikativ.

Men det är ingen tvekan om att vände är böjt i konjunktiv i exemplet.

- Kan man säga att "ska cykla" är en sammansatt futurumkonstruktion?
- Ja, det brukar man ofta göra.
- Kan man därför säga att "ska" är böjt i futurum?
- Nej, det blir bara konstigt. Man måste skilja på konstruktionen och dess delar.

- Kan man säga att "på taket" är en sammansatt lokativkonstruktion?
- Det är ganska okonventionellt, men terminologi är fritt så länge man definierar tydligt vad man menar.
- Kan man därför säga att "taket" är böjt i lokativ?
- Nej, det blir bara konstigt. Man måste skilja på konstruktionen och dess delar.

- Kan man säga att "måtte leva" är en sammansatt konjunktivkonstruktion?
- Ja, det kan man om man känner att man vill.
- Kan man därför säga att "måtte" är böjt i konjunktiv?
- Tja ... Det känns mest som en begreppssammanblanding. Dock går det ju såklart aldrig att "motbevisa".

Det är klart att måtte är konjunktiv. Det används i princip inte i indikativ. Det är bara det att en särskild konjunktivform saknas, till skillnad från t.ex. den tyska kognaten, som har mochte och möchte.

Nu blandar vi ihop saker och ting. Bara starka och vissa oregelbundna verb har unik form för imperfektum konjunktiv - vore, bleve, finge, komme, sprunge etc. Men alla verb med konsonantstam kan bilda en unik presens konjunktiv, det är bara det att presens konjunktiv idag i princip bara förekommer i några stelnade uttryck som han leve. Men verbet leva är ett bra exempel rent böjningsmässigt - det heter levde både i preteritum indikativ och preteritum konjunktiv, men likafullt finns den unika formen leve för presens konjunktiv.

Preteritum konjunktiv eller presens konjunktiv? Och är må då också konjunktiv, och isåfall vilket tempus?

Jag uppfattar det som att måtte är preteritum konjunktiv och må är presens konjunktiv.

Jag har en blond fråga. Är det så att preteritum konjunktiv används mycket mer än vi tror, bara det att formen i flera fall sammanfaller med preteritum indikativ?

Kanske inte bästa exemplet men när man säger

"om vi bara sprang mer skulle vi inte vara så tjocka"

är inte det imperfekt konjunktiv? som råkar sammanfalla med imperfekt indikativ?

men hela frasens syfte andas ju konjunktiv. Alltså, jag bara undrar.

Jo, det är en konjunktiv, som till det yttre har samma form som indikativen.