Rester av konjunktiv i dagens svenska språkbruk

Were används som konjunktiv för preteritum singular av be ibland, men det är nog den enda konjunktiven också.

Ja, som "vore" i svenskan.

Jag föreslår att de inte gör det men att:
1. Imperfekt konjunktiv (d v s preteritum konjunktiv) funkar bara med starka verb och dessa är nu ganska få till antalet.
2. I tider av stora folkförflyttningar (och det är det ju verkligen) måste många människor lära sig flera nya språk. Irrealis är då inte de första formerna man lär sig.
3. Det finns en väsenslikhet mellan konditionalis och futurum eftersom ingen någonsin kan vara säker på vad som kommer att ske i framtiden. Så skiljer sig t ex de franska formerna av konditionalis och futurum typiskt från varann med blott en bokstav eller två. Men i svenskan kör vi med hjälpverb+infinitiv. Futurum kan därmed ej bidra till de verbformernas bruklighet.

På individnivå är det säkert så. Men visst finns det tydliga orsaker på en lite mer aggregerad nivå som låter sig identifieras. En orsak till att bland annat användandet av konjunktiv har minskat i samtidssvenska är att studiet av äldre litteratur i skolan kraftigt har skurits med under det senaste halvseklet. Det går inte att ha Viktor Rydberg som förebild om man inte har läst honom - och kanske inte ens känner till hans existens.

Ja, det är som att vi svenskar har varit dåliga på att bevara vårt språks gamla särdrag. Jämför bara med hur islänningarna kämpar med sitt språk.

Klockrent! Visst är det så.

I "God save the queen" kan man vâl se ett konjunktiv?

Tja, det är ju konjunktiv, fast det har ju ingen särskild form som t.ex. svenskan och tyskan har.

Tja, den skiljer ju sig från indikativen. Det finns ju vidare speciella former för verbet be:

I wish he were here.
I demand that he be here at ten o'clock at the latest.

Det är oerhört ärofullt hur islänningarna har behandlat sitt språk. Synd att vi inte haft samma inställning till vårt eget.

Om man ser på konjunktivets bortgång i ett större språkligt sammanhang så klagar man också i Italien och Frankrike över förlusten av 'le subjonctif' fast på en helt annan nivå, där börjar man ana att unga människor, kanske inte så bildade, i vissa sammanhang inte längre behärskar konjuntivet och (precis som på svenska) ersätter det med indikativ. På franska är böjningsändelser som 'eussent' och 'assent' helt förlegade och använder man de när man pratar franska idag uppfattas man som snobb. På italienska har man nästan helt slutat använda färgstarka och eleganta uttryck som 'se io andassi'. De konjunktivexempel på engelska som nämnts i tråden existerar idag inte för de flesta ungdomar och invandrare. Även om det sker på olika nivåer (på svenska är det till 99.9% utraderat, hos de latinska språken anar man att det börjat) så ser man samma fenomen hos flera indoeuropeiska språk. På polska (har jag frågat en bekant) är konjunktiv fortfarande oerhört viktigt och levande. På andra språk vet jag inte, har ingen kunskap. På tyska har jag förstått att båda konjunktivformer är oerhört starka och visar ingen tendens till försvagning.

Är det en fråga om kulturell nivå? eller utbildningsnivå? Som någon nämnde, att inte ens känna till stora författare ännu mindre ha läst de? Istället spelar man Candy Crush och ser skräpfilmer på Netflix? De ungdomar som mest chattar och smsar med ett ordförråd på 1000 ord .... ska man kräva att de behärskar konjunktivet? knappast

Man kanske börjar ana en röd tråd men den precisa orsaken är för mig fortfarande ett mysterium.

Det är inte så att jag vänder mig emot språkets naturliga utveckling, inte alls, men jag skulle gärna vilja förstå mer om mekanismerna som gjort att just konjunktivet skattat åt förgängelsen.

Skulle nog vilja påstå att Konjunktiv 1 endast mycket sällan används i vardaglig tyska utan det är snarast på utdöende. Används mest i så kallade "stelnade uttryck".