Vad ska man göra om man är trött på att befinna sig i en sån förstörd värld vi lever i?
Är mitt missnöje med världen kanske befogat?
Jag har i över femton år känt mig missnöjd med vår värld. Har gradvist fått värre sociala problem, vilket nu tillslut leder till att jag inte kan tala med människor utanför familjen. Någon gång känns det som att jag måste hälsa, men inte kan få orden ur munnen. Egentligen vill jag för den delen inte hälsa, men känns som jag misslyckas för att jag kanske måste.
Känner också att jag gradvist har fått mindre lust till att se någon människa i ögonen.
Nu har jag på senare tid, kanske dom två sista åren, ibland börjat känna mig obekväm med även mina föräldrar. Jag vill gömma mig eller undvika att tala med dom. Står inte ut med min egna existens.
Så på grund av bland annat denna känsla känns det som mitt liv görs outhärdligt. Blir nästan desperat till att göra något åt det, vilket är varför jag ens skriver här.
Denna känsla är bara bidragande skäl till varför jag inte känner att jag hör hemma i denna värld. Jag står inte ut med hur jag och världen är, i relation till min bild om hur jag och världen bör vara. Mycket därför jag ibland vill försvinna antar jag.
Jag kan gå in lite kort på övriga skäl för varför jag är missnöjd med världen.
All denna olikhet hos människan ogillar jag starkt. Likhet i värderingar, beteende och anatomi anser jag istället vara det önskvärda. Förutsatt att det då är likhet på rätt sätt givetvis. Jag längtar till en värld som står närmare enkelheten, naturligheten och friskheten.
Exempelvis utsätts vi ju alla idag för mängder av olika kemikalier. Hundratals ämnen i våra kroppar, som egentligen inte där hör hemma, har forskare upptäckt. Partiklar av dom färdas i vind och vatten. Allt vårt regnvatten är förorenat. Vårt dricksvatten har förstörts, ibland av till och med våra egna läkemedel. Dessa ämnen är överallt, men speciellt hos typiska föremål i hemmet, säkert även tangentbordet detta skrivs med.
Forskare är också väldigt okunniga om cocktaileffekten av vissa kombinationer av dessa ämnen, samt långsiktiga effekter av dom. Fullständig osäkerhet råder om vissa kemikaliers effekter. Vissa kemikalier som är ovanliga bryr man sig inte ens om att testa. Många av kemikalierna skadar även arvsmassan och drabbar efterkommande generationer.
Det vi dock vet är att män idag inte är äkta män och kvinnor inte äkta kvinnor. Testosteronnivåerna blir allt lägre för män. Spermierna blir färre till antal samt får förstört budskap. Sen har vi alla dessa människor som föds som pseudohermafroditer nu, ökning i fall av cancer och så vidare.
Vi spenderar även allt för lång tid inomhus vid arbete under sommartid, precis när vi skulle kunna utnyttja UVB-ljus, vilket det krävs för produktion av D-vitamin och vissa positiva hudeffekter. Förutom arbetet är det den moderna människans livsstil och uppfostran av unga som leder till frivillig tid i frånvaro av solens UVB-ljus.
Sen så har forskare låg förståelse för effekterna av den enorma informationsmängd man nu idag ska kunna klara av att hantera. Varför känns det rimligt att människan, om evolutionsteorin är sann, skulle vara gjord för att memorera in denna extrema informationsmängd och hantera så många nya ansikten och namn man idag tydligen ska göra? Denna information kan mycket väl skada oss allvarligt.
Så verkar det svårt att befinna sig i en miljö med endast frisk luft.
Dålig ventilation, mycket damm och kemiska ämnen, samt lite växtlighet, är vad som ständigt gäller för många inomhus. Det för att sen gå ut och befinna sig längs en gata med bilar och bussar, som förutom sina avgaser även leder till en ökning i spridning av kemikalier, samt bidrar till att köra upp allt skräp/damm som ligger på marken under sig upp i luften. Allt är ytterligare en gåva till mänskligheten?
Vad ens med alla dessa onaturliga miljöer, föremål, kläder, frisyrer och kroppar vi människor idag har? Evolutionsestetiska teorier verkar antyda att vi har fundamentala estetiska preferenser för vissa typer av miljöer. Man föredrar färger som grönt och blått. Man föredrar naturen framför stadsmiljöer. Hur kommer denna eventuella existens av fundamentala estetiska preferenser, påverka individen som sitter lång tid inne i sitt trista hem, för att sen gå ut och bevittna en helt förstörd värld utanför sitt hem?
Sen så bombarderas vi med känsloladdade budskap genom exempelvis TV, musik, internet, böcker och tidningar. Människan idag kan observera ett överflöd av våld, död, blod, sex och vansinne med hjälp av det. "Tortyrfilmer" finns tillgängliga för människor att köpa i videobutiker. Somliga böcker och filmer förhärligar det onda. Sen så har vi individer som lyssnar på musik vars syfte är att framkalla sorg. Hur påverkas man egentligen psykiskt av allt det här?
Det verkar nu ske en typ av moraliskt förfall världen över. Kvinnor vägrar att vara goda mödrar. Positiv särbehandling, i kombination med en missaktning mot olika gruppers naturliga roller, bidrar till katastrof. Allt yngre barn svär och använder sig av grova perversa och sexuella ord. En konstgjord och sjuklig typ av "skönhet" prisas idag. Feta och svaga ska ju vara lika fina som alla andra. Pedofiler och deras likar får allt mer inflytande. Små pojkar med könsdysfori ska få skära av sig sina könsorgan. Förefaller det inte vara så att fler människor blir estetiskt och moraliskt handikappade av indoktrinering sen tidig ålder? Skolornas mål är att göra dom sjuka och perversa.
Vridna experiment, som att placera mänskliga öron på ryggarna av möss, har redan förekommit. Kloning av djur och byte av kroppsdelar är tydligen framtiden.
Sen så har redan nu idag genmodifierad föda spridit sig för att beblanda sig med den naturliga. Det utan kunskap om skadan på ekosystemet och genvariationen den eventuellt medför. I framtiden kommer man troligtvis sprida allt möjligt skräp i naturen, bärande på olika dåliga egenskaper.
Givetvis kan man gå in långt mycket mer på det jag tog upp, som fler bidragande orsaker till människans skamliga nuvarande nivå, så som dålig kost, hållning, kroppsrörelser med mera och även gå in på hur naturen på ett antal övriga vis förstörs. Men detta är exempel på vad mitt missnöje grundar sig på.
Hur kan antigen mina mål uppnås, eller jag befrias ifrån eländet och vad är ett lämpligt sätt att göra det på?
Är självmord acceptabelt? Skada verkar ju oundvikligt vad man än gör i denna värld.
Är det sen kanske fel att förvänta sig att vad vi ser som en kroppslig död i vår nuvarande värld, verkligen leder till fullständig medvetandedöd? Kanske att samma känsla av psykologisk och kroppslig kontinuitet, eller bara psykologisk kontinuitet, kvarstår även efter den typ av "död"?
Kanske att döden inte kan befria mig ifrån eländet mer troligt än andra framtida val?
Bör jag kanske ändra mina tankemönster? Hur ska jag lyckas med det? Att socialisera med andra verkar direkt uteslutet som alternativ, samt tveksamt att det uppnår önskad effekt, även om psykiskt möjligt och moraliskt acceptabelt.
Att ändra sina värderingar är inget man frivilligt kan gå med på.
Kan/bör jag kanske försöka döda hela min tankeverksamhet, även om jag rent kroppsligt inte dör?
Är det möjligt att sätta upp meningsfulla mål i vår värld?
Är vi kanske redan nu i den sämsta av världar?
Är jag kanske bara handikappad och vilse?
Jag själv på grund av att jag är fast i en position av förvirring om det mesta just nu, ber om att få höra seriösa förslag till hur något kan ändras, tankar om hur något faktiskt är, samt om ni anser det vara en felaktig grund jag har för missnöje.
Är mitt missnöje med världen kanske befogat?
Jag har i över femton år känt mig missnöjd med vår värld. Har gradvist fått värre sociala problem, vilket nu tillslut leder till att jag inte kan tala med människor utanför familjen. Någon gång känns det som att jag måste hälsa, men inte kan få orden ur munnen. Egentligen vill jag för den delen inte hälsa, men känns som jag misslyckas för att jag kanske måste.
Känner också att jag gradvist har fått mindre lust till att se någon människa i ögonen.
Nu har jag på senare tid, kanske dom två sista åren, ibland börjat känna mig obekväm med även mina föräldrar. Jag vill gömma mig eller undvika att tala med dom. Står inte ut med min egna existens.
Så på grund av bland annat denna känsla känns det som mitt liv görs outhärdligt. Blir nästan desperat till att göra något åt det, vilket är varför jag ens skriver här.
Denna känsla är bara bidragande skäl till varför jag inte känner att jag hör hemma i denna värld. Jag står inte ut med hur jag och världen är, i relation till min bild om hur jag och världen bör vara. Mycket därför jag ibland vill försvinna antar jag.
Jag kan gå in lite kort på övriga skäl för varför jag är missnöjd med världen.
All denna olikhet hos människan ogillar jag starkt. Likhet i värderingar, beteende och anatomi anser jag istället vara det önskvärda. Förutsatt att det då är likhet på rätt sätt givetvis. Jag längtar till en värld som står närmare enkelheten, naturligheten och friskheten.
Exempelvis utsätts vi ju alla idag för mängder av olika kemikalier. Hundratals ämnen i våra kroppar, som egentligen inte där hör hemma, har forskare upptäckt. Partiklar av dom färdas i vind och vatten. Allt vårt regnvatten är förorenat. Vårt dricksvatten har förstörts, ibland av till och med våra egna läkemedel. Dessa ämnen är överallt, men speciellt hos typiska föremål i hemmet, säkert även tangentbordet detta skrivs med.
Forskare är också väldigt okunniga om cocktaileffekten av vissa kombinationer av dessa ämnen, samt långsiktiga effekter av dom. Fullständig osäkerhet råder om vissa kemikaliers effekter. Vissa kemikalier som är ovanliga bryr man sig inte ens om att testa. Många av kemikalierna skadar även arvsmassan och drabbar efterkommande generationer.
Det vi dock vet är att män idag inte är äkta män och kvinnor inte äkta kvinnor. Testosteronnivåerna blir allt lägre för män. Spermierna blir färre till antal samt får förstört budskap. Sen har vi alla dessa människor som föds som pseudohermafroditer nu, ökning i fall av cancer och så vidare.
Vi spenderar även allt för lång tid inomhus vid arbete under sommartid, precis när vi skulle kunna utnyttja UVB-ljus, vilket det krävs för produktion av D-vitamin och vissa positiva hudeffekter. Förutom arbetet är det den moderna människans livsstil och uppfostran av unga som leder till frivillig tid i frånvaro av solens UVB-ljus.
Sen så har forskare låg förståelse för effekterna av den enorma informationsmängd man nu idag ska kunna klara av att hantera. Varför känns det rimligt att människan, om evolutionsteorin är sann, skulle vara gjord för att memorera in denna extrema informationsmängd och hantera så många nya ansikten och namn man idag tydligen ska göra? Denna information kan mycket väl skada oss allvarligt.
Så verkar det svårt att befinna sig i en miljö med endast frisk luft.
Dålig ventilation, mycket damm och kemiska ämnen, samt lite växtlighet, är vad som ständigt gäller för många inomhus. Det för att sen gå ut och befinna sig längs en gata med bilar och bussar, som förutom sina avgaser även leder till en ökning i spridning av kemikalier, samt bidrar till att köra upp allt skräp/damm som ligger på marken under sig upp i luften. Allt är ytterligare en gåva till mänskligheten?
Vad ens med alla dessa onaturliga miljöer, föremål, kläder, frisyrer och kroppar vi människor idag har? Evolutionsestetiska teorier verkar antyda att vi har fundamentala estetiska preferenser för vissa typer av miljöer. Man föredrar färger som grönt och blått. Man föredrar naturen framför stadsmiljöer. Hur kommer denna eventuella existens av fundamentala estetiska preferenser, påverka individen som sitter lång tid inne i sitt trista hem, för att sen gå ut och bevittna en helt förstörd värld utanför sitt hem?
Sen så bombarderas vi med känsloladdade budskap genom exempelvis TV, musik, internet, böcker och tidningar. Människan idag kan observera ett överflöd av våld, död, blod, sex och vansinne med hjälp av det. "Tortyrfilmer" finns tillgängliga för människor att köpa i videobutiker. Somliga böcker och filmer förhärligar det onda. Sen så har vi individer som lyssnar på musik vars syfte är att framkalla sorg. Hur påverkas man egentligen psykiskt av allt det här?
Det verkar nu ske en typ av moraliskt förfall världen över. Kvinnor vägrar att vara goda mödrar. Positiv särbehandling, i kombination med en missaktning mot olika gruppers naturliga roller, bidrar till katastrof. Allt yngre barn svär och använder sig av grova perversa och sexuella ord. En konstgjord och sjuklig typ av "skönhet" prisas idag. Feta och svaga ska ju vara lika fina som alla andra. Pedofiler och deras likar får allt mer inflytande. Små pojkar med könsdysfori ska få skära av sig sina könsorgan. Förefaller det inte vara så att fler människor blir estetiskt och moraliskt handikappade av indoktrinering sen tidig ålder? Skolornas mål är att göra dom sjuka och perversa.
Vridna experiment, som att placera mänskliga öron på ryggarna av möss, har redan förekommit. Kloning av djur och byte av kroppsdelar är tydligen framtiden.
Sen så har redan nu idag genmodifierad föda spridit sig för att beblanda sig med den naturliga. Det utan kunskap om skadan på ekosystemet och genvariationen den eventuellt medför. I framtiden kommer man troligtvis sprida allt möjligt skräp i naturen, bärande på olika dåliga egenskaper.
Givetvis kan man gå in långt mycket mer på det jag tog upp, som fler bidragande orsaker till människans skamliga nuvarande nivå, så som dålig kost, hållning, kroppsrörelser med mera och även gå in på hur naturen på ett antal övriga vis förstörs. Men detta är exempel på vad mitt missnöje grundar sig på.
Hur kan antigen mina mål uppnås, eller jag befrias ifrån eländet och vad är ett lämpligt sätt att göra det på?
Är självmord acceptabelt? Skada verkar ju oundvikligt vad man än gör i denna värld.
Är det sen kanske fel att förvänta sig att vad vi ser som en kroppslig död i vår nuvarande värld, verkligen leder till fullständig medvetandedöd? Kanske att samma känsla av psykologisk och kroppslig kontinuitet, eller bara psykologisk kontinuitet, kvarstår även efter den typ av "död"?
Kanske att döden inte kan befria mig ifrån eländet mer troligt än andra framtida val?
Bör jag kanske ändra mina tankemönster? Hur ska jag lyckas med det? Att socialisera med andra verkar direkt uteslutet som alternativ, samt tveksamt att det uppnår önskad effekt, även om psykiskt möjligt och moraliskt acceptabelt.
Att ändra sina värderingar är inget man frivilligt kan gå med på.
Kan/bör jag kanske försöka döda hela min tankeverksamhet, även om jag rent kroppsligt inte dör?
Är det möjligt att sätta upp meningsfulla mål i vår värld?
Är vi kanske redan nu i den sämsta av världar?
Är jag kanske bara handikappad och vilse?
Jag själv på grund av att jag är fast i en position av förvirring om det mesta just nu, ber om att få höra seriösa förslag till hur något kan ändras, tankar om hur något faktiskt är, samt om ni anser det vara en felaktig grund jag har för missnöje.