Att inte ha några polare vid sena 20 i Sverige är ett helvete

28 bast, polare sen gymnasiet och högstadiet har farit och flygit åt skogen och nu står man här i stort sett ensam. De brudarna man träffar hittar man via tinder, något som ger en dopaminkick för kvällen (och kanske dagen efter) men sen är det inge mer. Har fan inte haft en riktig kompis på flera år nu tror jag. Snacka om att allt känns värdelöst - vad är ens iden att göra något? Man kan ändå inte dela minnet med någon. Alla verkar redan ha sina sociala band redan så lycka till att komma in i någon sådan som redan är etablerad.

Jag hade nog inte gnällt om jag varit någon form av aspie-fall, då hade jag troligtvis istället nördat ner mig i något intresse så jag inte brydde mig om något annat, men när man är en fullt normal (nåja) snubbe som ser sin "potential till ett roligt liv" flyga åt helvete för att man helt enkelt inte har några vänner, ja, då känns det jävligt sopigt kan jag säga er.

Ha ha, jag minns i högstadiet, eller gymnasiet, FY FAN vad roligt man hade jämt, vänner överallt, nya minnen konstant, alltid något som hände - drama mellan klasskompisar, vilken fest man skulle på i helgen, vad som händer i helgen, vad som hände förra helgen, LAN på fredag kanske? Ok vi ringer 20 andra. Åka till en annan stad och festa och se oss omkring? Asnice!

Så här umgicks man:

*pling pling*
"tja bög va göru?"
"sitter och ser southpark, dricker cola"
"ok häng på till micke, vi våldgästar"
"okok syns om 10 tja"



Idag? Vakna, gå till jobbet (om man har för tillfället), jobba hela dagen, komma hem till rutten ensam lägenhet, äta middag framför datorn, ringa farsan eller morsan, gå ut och jogga eller något, sova. Rinse, repeat hela veckan.

Fredag? Se serier/film, få tiden att gå.
Lördag? Samma sak
Söndag? Söndagsångest, nu är det måndag snart!


Herregud, skillnaden i "livskvalite" mellan att vara tonåring/gå i högstadiet/gymnasiet och vara "vuxen" är verkligen som natt och dag.

Tänk om man hade haft ett gött killgäng att hänga med idag också, tror fanimig att livet hade fått mycket mer färg och mening - någon man kan berätta saker för, erfara saker med, diskutera brudar/bilar/sport/senaste UFC - men nä, när man är en ensam ung man så är det fanimig kört.

Någon annan som känner igen sig? Ska livet verkligen suga så här hårt innan man ens fyllt 30? Går det ens att fixa till? Hur fan fixar man vänner i vuxen ålder?


// end of gnälltråd, för denna gång

Om du inte får knulla så köp horor. Det gjorde jag ofta mellan 25 och 30.

Jag har haft sex med 3 olika tjejer i juni månad.
Horor har jag testat på i Tyskland när jag var 21, var rätt roligt.

Såhär börjar livet se ut för många singelmän i den åldern om man nu inte har en familj och denna idé om att vi i Sverige är alla självständiga är lite utav bullshit. Varför inte skaffa någon hobby? Spara pengar? Eftersom du inte har ett socialt liv antar jag att du inte har så mycket utgifter.

Du kan bli min vän!

Ja sitter i samma skuta

Sverige borde absolut ha något i stil med meetup.com där man kan starta grupper efter intresse (till exempel pubrundor, hästar, brädspel, eller biobesök) och i princip vem som helst kan starta eller gå med i vilken grupp som helst och dyka upp på träffar när det passar. Det är betydligt mer avslappnat än intresseföreningar. Finns kanske något liknande i Sverige också, men man hör inget om det så det är förmodligen inte så populärt alt. inga normala människor som går.

Hur som helst gillar jag idén och tror den skulle passa åtminstone i större städer i Sverige. Det finns så många som har problem att hitta möjligheter att träffa andra människor.

Sverige är ganska så isolerande i allmänhet. Finns ingen intressant studiecirkel eller liknande du kan prova att gå med i?

Du är inte ensam TS.

Dock är det tabu att officiellt gå ut med att man är i den sitsen, vilket får många att ljuga och krydda när de beskriver sin tillvaro vilket mottagaren inte fattar och tror då att man är superensam.

Tror mycket av detta bidrar till att man går ner sig i någon flickvän, ökar insatsen och skaffar ett barn eller två. Kanske hund också och tillslut har du inte ens valet att hänga med polarna (om man har några)

Önskar jag kunde komma med en massa bra tips och lösningar, men tveksamt om det finns. Vänskapen man delade och sättet man delade den på ("tja bög vad gör du?") under gymnasietiden kommer nog tyvärr aldrig tillbaka. Att ha någon hobby/intresse och därigenom träffa likasinnade är möjligt.

Problemet jag upplevt i äldre dar är att det är så svårt att hitta och bygga riktiga, seriösa kompisrelationer. Det är lätt att lära känna nytt folk, men det stannar oftast på en väldig ytlig nivå (tänk dig kollegor som inte är sådär superintresserad utav).

Försök lägg fokus på något annat än din egen misär, lättare sagt än gjort såklart men tyvärr är det bäst att bara finna sig i situationen och lägga energin på något annat istället

Egentligen är det inte så konstigt att det är så. I Sverige har vi dåligt väder väl typ 8-10 månader om året och de andra som ska vara bra är väl inte heller någon sådan succe. Detta gör ju att folk inte heller vill gå ut så ofta, dessutom sura som ättikor pga vädret. Slå däröver ut att alla jobbar som fasiken för att betala all skräp de har på kredit, sociala medier som gör att man egentligen inte behöver umgås ute och begränsat med tid som är över efter jobbet. Att lyckas parera denna lilla lediga tid med någon polare hur stor sannolikhet är det? Kvar blir att hänga på FB och liknande när man har tid över.
Tycker också det låter som läge att du skaffar någon ny hobby. Vissa hobbies kan man också få vänner genom.

Samma sits och i tidiga 30. Förstår din frustration.

Alltid haft vänner och alltid haft någon att ringa/träffa. Aldrig varit en "kuf" liksom. Men när jag passerade 30 hände nått. Nu är jag värsta superkufen antar jag De men flickvän är bara med flickvännen, verkligen skärmar av sig helt och när de umgås umgås de i par antar jag, medan somliga har småbarn och upptagna med det vilket jag verkligen förstår.

Gillar att resa och reser mkt. solokvist och ute i Europa känns det, eller nej, ÄR det enklare att interagera med främlingar än i Stockholm (där jag bor). Har därmed facebook fullt med ytliga kontakter från olika städer i världen.

I Stockholm uppfattas man lite som ett freak om man kliver fram till ett bord och börjar snacka. Är kanske freakigt iof, vad vet jag.

Du har själv givit svaret; nörda ned dig som en 'aspie' i ett intresse / hobby, allt efter din ekonomiska förmåga. Då blir livet roligt, och du blir också rolig och vara med.