Kvinnor som drömmer om familj och barn

Inspirerad av tidigare trådar så lyfter jag frågan som jag hittills i mitt 40+ -liv har funderat en hel del över.

Varför blir det ofta så att tjejer är de som börjar drömma om egna barn? Vissa av dem väldigt tidigt i livet 18-25. Andra runt 30. Är det en given drift som är svår att stå emot för särskilt tjejer? Finns det verkligen en helt naturlig drift/ett biologiskt behov att föröka sig och varför verkar det vara främst tjejer som drömmer om detta och vill förverkliga den drömmen?

Eller är det lika vanligt förekommande att killar fantiserar och drömmer om egna barn? Men ändå kan jag då lättare förstå om killar tar mer lätt på det och kan se det som en "kul grej", lite spännande, vuxenhetspoäng, kanske viss status. För exakt hur mycket påverkas de, som slipper bära, föda, amma, samvetsdräneras, etc? Hade jag varit född kille hade jag nog kunnat tänka mig ett barn (ej fler än ett dock).

Men tjejerna? Är de så "grötiga" i huvudet att de lyckas läsa in romantik, gullighet, egenvärde, identitet, myspys, kanske en väg att låsa en man till sig (funkar inte) genom att låta sexet mynna ut i graviditet och ett nytt krävande liv?

Min erfarenhet säger mig att många tjejer suktar efter barn och familj, men att de när denna familj är ett faktum, börjar klaga och vara bittra och missnöjda. Får de då dessutom kombinera denna familj med utsjasande "omhändertagandeyrken" som inom vård eller skola eller barnomsorg så har vi pricken över i´et.

Att kvinnan vill och ska underkasta sig sin man sexuellt är jag helt införstådd med och tycker är underbart och riktigt. Men det där med familj till varje pris? Varför verkar detta så självklart och viktigt för så många tjejer? Har de ännu inte till dags datum förstått vilket onödigt offer de gör om de skaffar egna barn? Och finns det inte miljoner behövande barn världen över som en kvinna och en man kan hjälpa och glädja? Ekonomiskt.

Varför ska tjejer/kvinnor prompt göra sina liv så odrägliga och jobbiga? MÅSTE man ha barn? Tror vissa tjejer att själva graviditeten är det yttersta tecknet på mannens kärlek och vördnad för henne? Vakna upp säger jag då. Bakom mången graviditet hittar vi en halvljummen och föga inspirerad kille.

Jag skulle väl snarare säga att många män åker på det där med barn mer eller mindre frivilligt. I regel brukar det där med barn komma när man tycker sig hittat någon man med ganska bra ekonomi, utseende och annat som man vill snärja. När detta väl är gjort, så håller det så länge mannen är en toffelhjälte, samt underkastar sig kvinnan. När detta inte längre fungerar så kommer skiljsmässan, där oftast mannen blir den stora förloraren, eftersom det främst varit han som jobbat för att försörja familjen och haft bäst kapital från början, medan kvinnan varit mammaledig och vabat stup i kvarten. Barnen brukar också komma i en ganska så lagom följd, så man kan hålla sig på laglig väg borta från det ganska tråkiga vårdyrket, så länge som möjligt, samt optimera så mycket som möjligt i vabandet. Ungarna lämnar man givetvis på dagis och andra ställen så mycket som möjligt under tiden, så man har tid över till annat.
...också säger man att kvinnor ska vara de stora förlorarna och förtryckta, alltså jag vet inte riktigt.

1) En del kvinnor ser det som ett sätt att fånga en man och få honom att betala för dem.

2) För andra kvinnor är det saker som,

a) uppmärksamhet.

b) drama.

c) de får köpa en massa saker.

3) Kvinnor är inte intresserade av att ha barn "på riktigt".


Missnöjdhet händer när kvinnor inser att de måste ta hand om barnet. De vill inte göra det.


Om man inte har barn är man en loser för att man har inte samma "coola sak" som andra kvinnor.

1) Ja att slippa jobba ett tag eller för alltid är också en anledning.

2) Här är en kvinna som talar öppet om det,

Det är nog främst oattraktiva kvinnor som vill ha barn tidigt. Det finns ju två riktigt typiska kvinnoroller. Mamma-rollen & "den sexiga rollen". De är bara intresserade av mamma-rollen & de känner dessutom att de inte alls behärskar den sexiga rollen. Därför är inte det fria livet särskilt intressant för dem. De är inte intresserade av smink, snygga kläder, krogen, dricka vin, sportbilar, konserter, karriär, resor, glamorösa fester, att bo i stadskärna osv. De vill bara rusa in i familjeliv med första bästa kille & hamnar ofta i 70-tals villaområde ute i skithåla redan i 20-årsåldern. Hus för ca 600 000kr & två barn med lågutbildad kille & en tillvaro med minibuss & mjukisbyxor.

Älskar man en kille/man så vill man föda hans barn som kvinna.

Det är de naiva kvinnorna som skaffar barn tidigt. De som tror att killen älskar dem för att han har sex med dem.

Man borde tidigt utbilda flickor om hur killar fungerar mentalt.

De blir bittra och missnöjda när de inser att mannen egentligen aldrig var intresserad av att vara en del av deras familj.

Problemet är att män inte är ärliga mot kvinnor.
Min egen kille sa till exempel att han tyckte att kycklingen som jag lagade var god. Längre in i förhållandet visade det sig dock att han avskyr all sorts kyckling.

Jag är benägen att instämma i din analys. Ser detta fenomen i generation efter generation. Tjejerna tänker så extremt kortsiktigt, och ser inte problemen komma. Det går inte att snärja en karl medelst att föda hans barn. Män är betydligt mindre sentimentala än de flesta kvinnor. Förvisso binder de mannen så till vida att han kommer att vara tvingad att ha någon form av kontakt med henne genom barnen (om hon har tur, han kan skita i allt också). Men hans hjärta kan hon inte krampaktigt hålla kvar, inte heller hans åtrå och passion. Hur kan dessa tjejer ens tro något sådant dumt? Har flickor inga sjyssta fäder som kan lära dem ett och annat? Eller snackar fäder inte med sina döttrar?

Kvinnor överlag vill ses som offer och förlorare (skum attityd där). För de tycker sig tjäna på det förhållningssättet men det är ju så kortsiktigt! Nu är inte alla tjejer på det här viset, och man ser ju en tendens till att de åtminstone väntar med barn till runt 30 och även ännu senare, lägger fokus på eget liv, studier, upplevelser, äventyr, etc. Men märkligt nog så tänker de flesta att de måste komma till barn, förr eller senare. Många, särskilt kvinnor, verkar räkna moderskapet som en kugge i livshjulet, som någon form av stor prestation. Ibland hör man dem utbrista att det bästa de har gjort i sina liv är barnen! Hallå! Och hur svårt var det att göra dem?

Hade jag fått barn med någon jag älskade skulle jag inte se mig som en förlorare. Jag skulle älska det barnet lika mycket som jag älskade mannen.

Sen kan kvinnor till skillnad mot män inte vänta lika länge med barn. Så att det är de som oftast tar initiativet till det först är inte så konstigt om man ser till de biologiska skillnaderna.

Bra resonerat där, klokt! Drama, köpa en massa saker, uppmärksamhet, jag instämmer till fullo. Bli någon, få en identitet som mamma, snärja en karl, tro sig ha fångat honom, osv. Men ofta noll koll på själva barnen och deras uppfostran och värde. Missnöjet inträder precis som du skriver när de slås av insikten att barnen måste tas om hand, på riktigt. Detta kalla faktum hade de inte räknat med. Och det där med att många tjejer verka tänka att hon inte är en riktig kvinna, helt värdefull, om hon inte har barn, måste absolut vara en grej tjejer emellan! Jag har då aldrig träffat på någon kille/man som klagat eller sett ner på barnlösa kvinnor! Tvärtom!

Men är det tvunget att blanda in ett barn, ett nytt eget liv? Kan inte du och din älskade man bli faddrar till behövande barn ute i världen? Vilken är den egentliga drivkraften? Om du är helt ärlig? Visst är det väl mycket så att du vill verkligen förenas med den här mannen och fånga honom? Om du älskar en man så in i bomben, så ägna dig då åt honom, varför blanda in ett helt nytt liv, till en värld som ändå inte ser så vacker ut, eller hur? Visst, du ger barnet ett liv, men du ger även barnet en död.