Jag orkar inte skriva så mycket just nu, men vill ändå ha lite råd, utöver "gå till akuten".
Idag kom jag hem runt klockan 14 och runt 1420 slår jag i mig ett gram svenskt gatutjack. Det första jag känner är en tacksamhet för att just jag får uppleva kicken ännu en gång, för den här gången satt den ordentligt. En utomordentligt skön rush av dopamin översköljer och jag tog precis rätt mängd: jag får en kraftig kick, på gränsen till för mycket, med lätt illamående och svettningar.
Jag går och sätter mig med paddan i soffan. Efter några minuter får jag panik, känner efter pulsen och inser att den är på typ (bokstavligt talat) 300-350 slag per minut. Jag känner också hur medvetandet börjar försvinna och det börjar "svartna" för ögonen och något trycker över bröstet. Jag börjar fokusera på andningen och får tillbaka medvetandet litegrand. Sedan helt plötsligt går pulsen ner till 0. Eller nästan. Hjärtat slår inte på några sekunder och jag förlorar nästan medvetandet igen. Jag rycker till av ett andetag som får igång hjärtat.
De första 2 timmarna håller jag hela tiden på att förlora medvetandet men jag krigar på. Utifrånsett så låg jag bara där, men tro mig: det tär. Det slår mig att jag kommer dö och jag och förbereder mig för det. Minimal ångest.
Sedan dess har jag spenderat tiden med att andas, som ökar pulsen (mot oändligheten, verkar det), och att inte andas i det tempo kroppen (tjacket) vill, vilket sänker pulsen.
Först nu, klockan 20, kan jag andas utan att tänka på tempot men bara om jag sitter still. Om jag börjar gå så börjar hjärtat genast rusa. Jag skulle nog inte kunna ta en snabbpromenad utan problem men jag kan promenera sakta i lägenheten om jag är försiktig.
Jag har känt en svag smärta hela tiden, i bröstet, men det kan lika gärna vara ångest. Jag har aldrig haft ont på riktigt. Inga sådana där "hugg" i hjärtat under alla dessa timmar.
Jag vet ju inte vad som skulle hända om jag bara släppte allt (och lät hjärtat gå), men jag ser två alternativ:
1) jag dör
2) jag blir medvetslös och min kropp utkämpar samma kamp fast i sovande läge.
Jag tror dock på 1. Därför är jag fortsatt försiktig. Jag kan inte gå till sjukvården för jag har ett LVM-hot över mig. Får socialen veta detta så åker jag in. Jag ringde inte efter 112 när pulsen gick från 0 till 350 eller när jag blev medvetslös, så jag kommer inte göra det nu.
Min puls nu är fortfarande hög och ojämn (vilket min puls alltid är) men under kontroll. Jag har en lätt smärta i bröstet (väldigt lätt) och jag känner mig bara trött. Trött, trött, trött. Som efter ett långt tjackrace, fast ingen riktig psykisk AT
Jag fattar att benso skulle hjälpa, men jag kan inte skaffa det nu. Kanske Lyrica. Hjälper det?
Idag kom jag hem runt klockan 14 och runt 1420 slår jag i mig ett gram svenskt gatutjack. Det första jag känner är en tacksamhet för att just jag får uppleva kicken ännu en gång, för den här gången satt den ordentligt. En utomordentligt skön rush av dopamin översköljer och jag tog precis rätt mängd: jag får en kraftig kick, på gränsen till för mycket, med lätt illamående och svettningar.
Jag går och sätter mig med paddan i soffan. Efter några minuter får jag panik, känner efter pulsen och inser att den är på typ (bokstavligt talat) 300-350 slag per minut. Jag känner också hur medvetandet börjar försvinna och det börjar "svartna" för ögonen och något trycker över bröstet. Jag börjar fokusera på andningen och får tillbaka medvetandet litegrand. Sedan helt plötsligt går pulsen ner till 0. Eller nästan. Hjärtat slår inte på några sekunder och jag förlorar nästan medvetandet igen. Jag rycker till av ett andetag som får igång hjärtat.
De första 2 timmarna håller jag hela tiden på att förlora medvetandet men jag krigar på. Utifrånsett så låg jag bara där, men tro mig: det tär. Det slår mig att jag kommer dö och jag och förbereder mig för det. Minimal ångest.
Sedan dess har jag spenderat tiden med att andas, som ökar pulsen (mot oändligheten, verkar det), och att inte andas i det tempo kroppen (tjacket) vill, vilket sänker pulsen.
Först nu, klockan 20, kan jag andas utan att tänka på tempot men bara om jag sitter still. Om jag börjar gå så börjar hjärtat genast rusa. Jag skulle nog inte kunna ta en snabbpromenad utan problem men jag kan promenera sakta i lägenheten om jag är försiktig.
Jag har känt en svag smärta hela tiden, i bröstet, men det kan lika gärna vara ångest. Jag har aldrig haft ont på riktigt. Inga sådana där "hugg" i hjärtat under alla dessa timmar.
Jag vet ju inte vad som skulle hända om jag bara släppte allt (och lät hjärtat gå), men jag ser två alternativ:
1) jag dör
2) jag blir medvetslös och min kropp utkämpar samma kamp fast i sovande läge.
Jag tror dock på 1. Därför är jag fortsatt försiktig. Jag kan inte gå till sjukvården för jag har ett LVM-hot över mig. Får socialen veta detta så åker jag in. Jag ringde inte efter 112 när pulsen gick från 0 till 350 eller när jag blev medvetslös, så jag kommer inte göra det nu.
Min puls nu är fortfarande hög och ojämn (vilket min puls alltid är) men under kontroll. Jag har en lätt smärta i bröstet (väldigt lätt) och jag känner mig bara trött. Trött, trött, trött. Som efter ett långt tjackrace, fast ingen riktig psykisk AT
Jag fattar att benso skulle hjälpa, men jag kan inte skaffa det nu. Kanske Lyrica. Hjälper det?
__________________
Senast redigerad av Walvater 2017-06-22 kl. 20:21.
Senast redigerad av Walvater 2017-06-22 kl. 20:21.