Lönt att krypa för en tjej som är velig och osäker?

Det var tråkigt att det gick som det gick, men det är ju som du själv så träffande beskriver: hon är fastlåst i sin upplevelse, för överskådlig framtid Jag tror inte det är möjligt att bygga ett någorlunda vuxet och harmoniskt förhållande med en sån person. Vilka kvaliteter de än må ha i övrigt.

Du däremot har ju den insikten. Det du skriver visar att du förstår på riktigt att det nästan alltid finns två sidor av en sak och att ett förhållande måste handla om ett givande och ett tagande. Det låter som självklara saker när man skriver ner det. Men jag tror få av oss har den insikten när vi går in i vårt första riktiga förhållande. Jag själv hade det definitivt inte. Många kommer aldrig dit heller.

Även om jag är en ganska hänsynstagande person i grunden och kunde se saker från flera sidor även som ung så handlade mina första förhållanden mer om mina egna behov än om relationen som en riktig tvåsamhet. Det har tagit mig många år och flera långa förhållanden att steg för steg komma framåt. Det avgörande steget kunde jag till slut ta när jag äntligen träffade en kvinna som kunde ta fram mina bästa sidor istället för tvärtom. En kvinna som också gör mig klokare och bättre (Det tror jag gäller för alla bra partners)

Jag tror som sagt att du har förutsättningarna att få en bra relation byggd på de insikterna om du bara kan träffa rätt tjej och jag önskar dig lycka till med den processen när du slickat klart såren efter den relation du nu gått ur.

Fy fan. Vilken soppa!

Jag har insett att relationen var långt sjukare än jag trodde.

Jag upplevde tidigt i relationen, och vid många olika tillfällen, att mitt ex försökte ändra händelseförlopp i efterhand, och att hon använde en hel palett av manipulation och härskartekniker, för att slippa ta till sig sanningen, i de fall då det fanns handfasta bevis för att hennes version inte stämde. Hon vidhöll benhårt sin version, tills dess att man gav upp, och började ifrågasätta sig själv, trots att man egentligen visste helt säkert att man hade rätt.

Jag upplevde att hon sa snälla saker, och att hon var ganska mysig mot mig. Samtidigt så upplevde jag att hon var ganska självcentrerad, och att hon sällan ansträngde sig när det krävdes handling eller resurser av något slag. Hon sa och gjorde ibland saker, från små detaljer till lite större saker, som förminskade, nedvärderade och kränkte mig. Speciellt mot slutet av relationen. Men varje gång jag försökte lyfta något av det, och berätta om mina känslor, i syfte att nå förståelse och försoning, så agerade hon i stället som om hon blev kränkt av det jag sa. När jag försökte tala om olika saker med henne, på samma sätt som jag alltid har kunnat tala med andra människor, så blev hon väldigt ofta kränkt, blixtarg och straffade mig på olika sätt. Hon backade nästan aldrig, och erkände nästan aldrig att hon själv kunde ha gjort någonting fel eller mindre bra. I stället så krävdes det som regel att jag kröp, tog tillbaka att jag hade blivit ledsen för något som hon hade sagt eller gjort, och i stället erkände att det var jag som hade gjort fel, och bad om ursäkt på mina "bara knän". Ofta så började jag till och med ifrågasätta om jag hade en korrekt bild av händelseförloppet, och om jag reagerade normalt eller om jag var överkänslig. Hon påstod konstant att jag övertolkade och var överkänslig och onormal.

Hon valde oftast att dra sig ur olika tillställningar som involverade min släkt och mina vänner. Och hon exkluderade mig ifrån de viktigaste tillställningarna som involverade hennes barn och övriga familj. Hon utestängde och dolde mig för delar av hennes bekantskapskrets. Hon visade en slags oro och motvilja i fråga om att synas offentligt med mig, när det gällde lite vidare kretsar av hennes bekanta. Hon kunde utan vidare vädja om min hjälp, mina pengar och min tid, när det gällde att understödja fester och projekt som syftade till att höja hennes egen status utåt sett. Samtidigt som hon, inför offentligheten, inte gav mig något erkännande för min hjälp. Hon kunde ibland vädja om att jag skulle släppa annat viktigt i mitt liv, för att komma hem till henne, och utlovade då olika belöningar i form av att vi skulle umgås, ha det mysigt och ha vild sex etc. Men när jag väl kom fram, så hade hon i stället förberett en lista på arbetsuppgifter till mig, eller hade fullt upp med sitt eget och mer eller mindre ignorerade mig. Och om jag visade någon form av besvikelse eller missnöje över sådant, så fick jag ett raseriutbrott från henne, och hon berättade för mig hur otroligt självisk och elak jag var.

Hon började ganska tidigt i förhållandet att sätta olika psykiska diagnoser på mig. Hon anklagade mig för att vara psykopat, narcissist, ha Aspergers, ADHD mm mm. Nu på slutet så nämnde hon även begreppet "gaslighting". Hon anklagade mig även väldigt ofta, för precis, exakt sådant som hon själv gjorde. Om jag tog upp något kring hennes beteende etc. så kunde hon kort efteråt anklaga mig för samma sak, fast värre. Jag upplevde det som att hon höll på väldigt mycket med projicering.

Allt som var dåligt i relationen berodde på mig. Precis allt dåligt var mitt fel. Hennes dåliga beteende (i den mån det inte bara förnekades) var till 100% mitt ansvar.

Hon började redan tidigt i relationen att "samla bevis". Jag hade en känsla av att hon sällan eller aldrig var intresserad av att reda ut situationer och problem, för att nå lösningar och försoning. I stället så verkade hon fokuserad på att bygga ett case mot mig, för att kunna skuldbelägga mig, och utmåla mig som en hemsk och elak pojkvän. Ofta så kunde hon vara helt oresonabel, affektiv och elak, när vi talade i telefon, samtidigt som jag var lugn, tolerant och stabil under en lång tid. Men när hon till sist lyckades trigga mig att gå igång själv, så slängde hon på luren, och vi fortsatte i stället att skriva mess. Jag skrev då upprörda mess, medan hon totalt ändrade sitt beteende, när hon gick från telefon till mess, och hon skrev då i stället diplomatiskt och på ett sätt som fick mig att framstå som den attackerande och affektiva. Av telefonsamtalen finns inga spår kvar. Däremot så har hon sparat alla mess, och hon har även visat upp dessa för släkt, vänner och terapeuter. Dessutom så har hon spelat in mig i smyg, vid flera tillfällen. Då har det förlöpt enligt följande: Hon har skapat en situation där hon har triggat igång mig och till sist släppt en "bomb" av något slag. Precis när bomben briserat, och jag har blivit oerhört upprörd, så har hon börjat spela in mig. Hon har alltså stått förberedd, med ljudinspelaren öppen i mobilen, och fingret på knappen. Hon har sedan sparat mina värsta utbrott, och sedan spelat upp dem för sig själv, mig och andra, helt utan att relatera till resten av situationen. Min magkänsla har varit att hon medvetet har försökt bygga upp en bevisbörda för att kunna svartmåla mig (inför oss själva och andra) och/eller "rättfärdiga" otrohet från hennes sida och/eller ge henne ett "frikort" att när som helst göra slut med mig.

Allt ovanstående kände jag redan tidigt i förhållandet. Jag har noterat olika tankar och observationer, under förhållandets gång, eftersom jag har känt mig så förvirrad och haft svårt att förstå och tolka det som hänt.

Nu i efterhand, så har jag själv sökt en del på nätet kring de beteenden som jag har upplevt från henne. Och det jag har funnit har varit väldigt oroväckande. Mycket av det som hon har gjort mot mig, är skrämmande likt de kännetecken som listas på olika sidor, som handlar om narcissism, psykopati, Borderlinestörning och liknande. Och det är på pricken likt det som beskrivs om "gaslighting".

Vad som är ännu mer skrämmande, är att jag, när jag läser om t ex gaslighting, faktiskt kan förstå hur hon kan resonera sig fram till att det är jag som har utsatt henne för det, och inte tvärtom. Jag vet inte om hon verkligen tror på det själv, eller om det är ett resonemang som hon har byggt upp för att få sympati från släkt, vänner och terapeuter. Men det är väldigt tydligt för mig, att hon redan tidigt i vår relation plockade ut sådant som hade hänt mellan oss, och vred till det tills det passade beskrivningar av psykopati och gaslighting. Och att hon sedan har gått vidare och tolkat precis allt som sagts och gjorts mellan oss, med dessa glasögon på. Det förklarar varför jag har upplevt henne som så totalt okontaktbar och faktaresistent, när jag har försökt prata med henne på ett normalt sätt. Det förklarar varför hon har valt att misstolka en massa saker så totalt. Det förklarar naturligtvis även varför hon har kastat diverse diagnoser och liknande efter mig.

Just det att hon själv projicerar, och anklagar mig för det hon själv gör, samtidigt som hon anklagar mig för att projicera och att anklaga henne för sådant som jag själv gör, stämmer in väldigt väl på det jag nu har läst om olika personlighetsstörningar. Jag önskar att jag hade tagit mig tid att läsa om detta tidigt i förhållandet, i stället för nu i efterhand. Jag hade kunnat bespara mig själv så mycket, tid, kraft, pengar, lidande och olycka.

Det allra mest otäcka med det senaste dryga året, har varit att jag ofta har tvivlat på mig själv. Börjat ifrågasätta mig själv, mina egna tankar och beteenden. Hon har varit så övertygande, så att jag ibland har börjat tro på hennes beskrivningar av mig. Jag talade med ex, släktingar och vänner, och sökte även terapi, för att säkerställa att jag inte led av någon personlighetsstörning. Som tur är, så har jag en god support av släkt och bekanta, som känner mig väl, och som har kunnat övertyga mig om att det faktiskt inte är mig det är fel på. Även om jag såklart har mina egna issues, och även har spelat med i det sjuka spelet som uppstod i min senaste relation. Men jag är fortfarande förvirrad, deprimerad, utmattad och har mer eller mindre tappat bort mig själv, min personlighet och mina mål och drivkrafter i livet. Jag känner ibland att jag har tappat tilltron till andra människor, speciellt i fråga om kvinnor och relationer. Jag inser mer och mer hur vilken sjuk jävla resa jag har varit ute på. Jag önskar inte någon detta.

Jag känner igen mig otroligt mycket i vad du skriver.
Min historia här: (FB) Dubbeldumpad??
Det är väldigt sorgligt och jag lider med dig, försök förstå följande (vilket inte är lätt) att det behöver inte vara bägges fel att det inte fungerar. Det kan vara (och det låter det som) enbart henne och att hon inte riktigt förstått vad hon hade. Hennes förlust!

Jag försöker ge mig själv en örfil så fort jag börjar tänka på henne. Tid utan funderingar och ältande är det ända som hjälper har jag märkt.

Nej, hon var en psykiskt instabil fjortis, och jag är ledsen att säga det men du är den största toffeln jag sett. Jag är glad för din skull att det är över, hon hade krossat dig.
Var en man och acceptera inte att bli trampad på.

Usch, hon låter riktigt vidrig faktiskt. Hur cuckad är du egentligen? Tvingar hon dig att använda kondom också?

Första gången som hon dumpade mig, var efter julhelgen. Vi hade då haft våra första bråk. Men jag misstänker starkt att den egentliga anledningen var att hon hade fått tag i min Flashback-identitet, och läst en massa "kontroversiellt" som jag har skrivit. Vilket sedan gjorde att hon betedde sig "konstigt" mot mig, och att hon började tolka saker utifrån att jag var Aspie, psykopat, narcissist eller liknande.

Situationen:

Det som faktiskt hände vid våra första bråk:
Jag hade, ända sedan jag träffade henne, fått mitt tålamod prövat av några småsaker i hennes beteende. Hon var (omedvetet?) dominant mot mig, även fast hon även var söt, kvinnlig och lätt undergiven i sitt beteende mot mig. Hon prejade ofta mig av trottoarer, eftersom hon inte kände av mig och tänkte på att även jag behövde utrymme att gå (som jag upplever att 98% av alla andra gör). Hon avbröt mig ofta, även mitt i viktiga diskussioner. Hon lyssnade inte, och blockerade mig ibland. Hon tog alltid utrymme för att tala om sådant som intresserade henne, men orkade samtidigt inte alltid visa intresse för mig. Hon kunde vara väldigt rörig och svår att planera och bestämma saker med.

Absolut inget allvarligt, alltså, men sådant som man efter ett antal månader kan börja störa sig lite på. Sådant som för mig signalerade att hon innerst inne såg sig själv som "värd mer" och att hennes behov och önskningar var långt viktigare än mina. Dock inte värre än att jag utan problem hade överseende med det, eftersom jag älskade henne och var villig att acceptera och anpassa mig.

MEN, under julhelgen så hade vi en del yttre press och stress. Vi var tvungna att planera upp en massa resor och praktiska saker. Dessutom så slutade hon snusa då, vilket gjorde att hon betedde sig annorlunda (även fast hon inte själv tyckte det) mot mig. Hon var mindre gullig, skarp och lättirriterad.

När vi skulle sitta och planera upp saker, så upplevde jag henne som rörig, splittrad och ofokuserad. Jag upplevde att hon avbröt mig jättemycket, talade ovanpå mig helt obehindrat, tog över och berättade om en massa annat som hon hade i huvudet. Jag upplevde nästan att hon medvetet saboterade. Jag upplevde hennes beteende mot mig som respektlöst och kränkande. Jag kände att vi inte hade tid, och att jag själv inte hade mer tålamod, för att låta henne fortsätta hållas. Så jag sa till i ganska skarp ton, att hon fick sluta avbryta mig, och fokusera på att göra färdigt våra planer. Då reagerade hon närmast chockat. Hon verkade inte alls vara beredd på att jag kunde sätta ned foten, och tala i skarp ton till henne. Hon reagerade jättestarkt, och ganska snart så hamnade vi i skrik och bråk.

Vi blev sedan sams, och allt blev jättegulligt och som vanligt igen. Dock så uppstod 4-5 liknande bråk, under julhelgen (vi spenderade väl typ 1,5 vecka tillsammans). Men, i mina ögon, så var det inga jätteallvarliga bråk. För mig var det bara helt "normala" bråk, som jag har sett i alla mina egna, och andras, relationer. Efter varje bråk så försonades vi och var jätteromantiska mot varandra igen. Vi hade hela tiden sex och närhet, och körde omkring i Sverige och hälsade på släktingar och gjorde annat. Jag kände mig jättedålig över att ha gått över gränsen och varit så hård mot henne, eftersom jag visste att hon var väldigt känslig för det, och att hon ville ha en väldigt öm, försiktig och kärleksfull relation. Samtidigt så hade ju vi bägge varit lika goda kålsupare, situationen var pressad, och vi blev fullständigt sams och romantiska igen, efter dessa "småbråk".

Sedan åkte hon hem till sitt, och vi sågs inte på ett par dagar.

Då skickar hon ett mess till mig, där hon skriver att hon inte kommer att överleva relationen, och att det därför är slut, och att vi aldrig mer kan träffas.

Det här var första gången som hon gjorde slut.

Vi pratade sedan och blev snabbt ihop igen.När vi sedan träffades igen, så blev det återigen småbråk när vi skulle planera upp nyårsfirande (vi skulle ha en stor fest). Den gången så upplevde jag att jag själv var fullständigt lugn och snäll, men att hon var sju resor svårare. Hon avbröt, överröstade och var allmänt "elak" i attityden mot mig. Hon blockerade mig, och gjorde sig helt omöjlig att resonera och kompromissa med. Jag blev till sist lite passivt aggressiv, även om jag inte höjde rösten eller sa eller gjorde något elakt. Till sist så ber jag henne skärpa sig, eftersom vi började få ont om tid. Då frågade hon om jag tyckte att det var enbart hennes fel att vi inte kunde diskutera. Då sa jag "Ja, jag tycker faktiskt det.". Då gick hon i taket fullständigt, och sa att hon inte kommer att överleva relationen. Att det är slut, om det är så jag tycker. Jag frågade om hon menade allvar, och om jag i så fall skulle köra hem. Hon ändrade sig inte, så jag körde hem.

Vi började återigen skriva ganska snabbt efteråt, och hennes inställning ändrades väldigt snabbt. Vi blev tillsammans igen.

Ungefär då så framkom det att hon hade avslöjat min Flashback-identitet, och att hon hade förfasats över en massa saker som jag hade skrivit. Jag förklarade att jag skriver dels sådant som jag verkligen tycker, och sådant som verkligen har hänt, men att jag även förvränger, förvrider, spelar djävulens advokat, och ibland skriver rent trams och bara "testar vattnet" genom att skriva sådant som jag absolut inte tycker. Att vi skulle gå igenom det hon hade läst tillsammans, för att reda ut vad som var sant och vad jag egentligen menade. Men det ville hon aldrig riktigt. I stället så tolkade hon in även detta i den bild som hon hade målat upp för sitt inre, om att jag var en psykiskt misshandlande psykopat/Aspie/narcissist etc.

Vid andra tillfällen så handlade det om liknande saker. Att jag hade skrikit på henne, under bråk (helt oavsett att hon hade skrikit på mig ännu mer). Att jag hade skrivit av mig på Flashback, om vår relation, och att hon inte tyckte om bilden som jag målade upp av henne.

Ledsen att du råkat ut för detta vasadueller. Trots annat tycker jag nog att vi är lite lika i att vilja resonera, argumentera och komma fram till logiska förklaringar till företeelser i relationer. Vet från egen erfarenhet att det är ett jävla elände i relation till personer med borderlinedrag, eftersom man försöker och försöker att hitta förklaringar och versioner av "sanningen" som bägge ska kunna enas om. Det GÅR INTE eftersom personen regelbundet kommer att göra helt jävla vansinniga tolkningar av händelseförlopp, och även om man ena dagen har kommit till någon sorts konsensus om vad som hände, kan de ha ändrat historien totalt till nästa dag. Det läskiga är just att de ändrar uppfattningar och vrider sanningen hela tiden, någon som har en uppfattning man ogillar men som står fast vid den i alla lägen kan man ju handskas med.

Sen kan jag förstå att hon blev sårad och ledsen om hon hittade ditt flashbackkonto. Men jag tycker ändå att du har skrivit nyanserat och försökt vara rättvis i det du skrivit vad jag sett iaf. Du har ju inte bara smutskastat utan också lyft fram det du tyckt om med henne och försökt förstå varför hon gör vissa saker du inte gillat snarare än att bara söka efter ryggdunkar om att hon är dålig. Tycker knappast att det du skrivit om henne vittnar om att du skulle vara "sjuk i huvudet" även om det ju inte var jättelyckat att hon hittade det.