Citat:
Det är så att jag kommit till en punkt i livet där jag blivit så besviken på människor att jag tappat intresset för människor totalt. Jag har blivit duktig på att ha kul på egen hand och börjat trivas hur bra som helst med att vara helt ensam.
Men det är så svårt att känna sig stolt och rakryggad när andra runt omkring en hela tiden ser på en nästan att de antingen ser ner på en pga. ensamheten eller tycker synd om en av samma anledning. En gång sa en granne till mig "jag brukar se dig sitta i balkongen och jag har då sagt till min man att du ser ensam ut". Då ville jag hellre dö än att behöva höra de orden även om de kanske sades i all välmening. Jag sitter på balkongen med världens bästa roman och samtidigt blir solbränd och snygg på köpet och så ska någon försöka vara snäll och tycka synd om mig när jag har hur kul som helst. Va fan liksom, det är min egen balkong och jag ska få sitta där ensam hur länge som helst utan att ett par ska diskutera min ensamhet.
Jag är så äcklad av människor att jag numera aldrig saknar människor i mitt liv, ändå ska folk inte fatta hur kul jag har i min ensamhet istället för att vara omgiven av massa falskt folk som bara får en att känna sig övergiven även om de sitter precis bredvid en.
Där jag bor finns det knarkare, läkare, brottslingar, städare, egenföretagare etc. och alla dessa oavsett klasstillhörighet har ett mycket socialt liv med massa folk på besök jämt så jag känner skamkänslor även om jag egentligen blivit min egen bästa vän och trivs i min ensamhet och med mitt lugna liv med med massa spännande romaner.
Hur kan man jobba påsig själv så man inte känner att man har låg status i grannskapet och istället vara rakryggad och träffa dessa i trapphuset utan att känna massa skamkänslor?
Men det är så svårt att känna sig stolt och rakryggad när andra runt omkring en hela tiden ser på en nästan att de antingen ser ner på en pga. ensamheten eller tycker synd om en av samma anledning. En gång sa en granne till mig "jag brukar se dig sitta i balkongen och jag har då sagt till min man att du ser ensam ut". Då ville jag hellre dö än att behöva höra de orden även om de kanske sades i all välmening. Jag sitter på balkongen med världens bästa roman och samtidigt blir solbränd och snygg på köpet och så ska någon försöka vara snäll och tycka synd om mig när jag har hur kul som helst. Va fan liksom, det är min egen balkong och jag ska få sitta där ensam hur länge som helst utan att ett par ska diskutera min ensamhet.
Jag är så äcklad av människor att jag numera aldrig saknar människor i mitt liv, ändå ska folk inte fatta hur kul jag har i min ensamhet istället för att vara omgiven av massa falskt folk som bara får en att känna sig övergiven även om de sitter precis bredvid en.
Där jag bor finns det knarkare, läkare, brottslingar, städare, egenföretagare etc. och alla dessa oavsett klasstillhörighet har ett mycket socialt liv med massa folk på besök jämt så jag känner skamkänslor även om jag egentligen blivit min egen bästa vän och trivs i min ensamhet och med mitt lugna liv med med massa spännande romaner.
Hur kan man jobba påsig själv så man inte känner att man har låg status i grannskapet och istället vara rakryggad och träffa dessa i trapphuset utan att känna massa skamkänslor?
Det känns som jag är i gott sällskap.
Det gäller väl bara att skita i vad andra säger? Om du mår bra så är väl allting bra? Eller?
Visst ensamheten kommer över oss alla (vi som är ensamma) men det går oftast att fixa, genom vänner, dejtingsajter etc?
Där jag bor finns det inte en enda knarkare, eller jo det finns det kanske men jag ser inte dem. De beter sig som alla andra. Personligen skiter jag i vilket så länge de inte framför ett fordon eller liknande som kan ta livet av någon.
Jag har inget trapphus så jag kan inte svara på din fråga, sorry. Men att jag skulle träffa någon är nog ganska långsökt. Min fru lämnade mig, vad ska jag skämmas för? Jag gör vad fan jag vill helt enkelt!
jag skäms absolut inte för min ensamhet , den är självvald och jag behöver få vara för mej själv i bland , vist hade man fler vänner runt om kring sej när man va yngre , nu har de barn och familj och har varken , tid , ork , pengar att hänga med på mina upptåg i livet , så jag väljer att göra detta själv , detta har gjort mej otroligt stark inombords som människa , att veta att man klarar sej i livet och får hålla på med de intressen man har vist saknar man någon att krama och tänka på i bland . men det kommer garanterat
vist saknar man någon att krama och tänka på i bland . men det kommer garanterat
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
