Nyfiken på er med ingen eller begränsad humor!

Tråden och frågorna riktar sig till personer som själva anser/har insett att ni har klart mindre humor än gemene man vare sig ni är nöjda med det eller inte. Är intresserad av hur ni upplever omgivningen och andra människor samt hur ni mår.

Humor är något jag personligen alltid haft i stor utsträckning liksom de allra flesta bland familj och släktingar. Dessutom tillbringade jag grundskolan men många som på den punkten var av samma skrot och korn.

Jag tror att det är de här sammanträffanden som länge fick mig att tro att humor var något som alla människor hade och uppskattade i ungefär lika stor utsträckning som jag själv. Personer som jag inte hade lika roligt med antog jag inte var mindre humoristiska, utan att de bara hade en annan humor*som inte klickade med just mig och i somliga av fallen kan det säkert ha varit den sanna förklaringen också. Men inte alltid inte.

Under senare år tycker jag mig ha insett att somliga faktiskt har betydligt mindre humor än andra. De skämtar mindre, skrattar mindre och verkar inte se det komiska i situationer eller uttalanden som så många andra ser och roas av. Jag menar naturligtvis inte att man bör tycka alla försök till att vara rolig är lyckade och att man är konstig för att man inte ser det roliga i alla skämt.

Tänker man tillbaka på folk man gått flera år tillsammans med i skolor eller på arbetsplatser så finns det definitivt de som man aldrig eller i princip aldrig sett skratta på riktigt, på ett engagerat, äkta och hjärtligt sätt. Att småfnittra är inte att skratta. Alla som upplevt ett äkta skratt vet vad jag menar. Deprimerade personer har nog ofta längre till skratt men jag tror inte riktigt att alla dem som aldrig eller sällan skrattade på riktigt kan ha varit så mycket mer deprimerade än genomsnittet.

Jag är bara en lekman men anser att det sker lite för lite forskning på området och min nyfikenhet är stor.

Vill påpeka att ren och skär skadeglädje inte räknas till humor för mig. Antar att det bör kallas avund och/eller förakt istället. Visst kan man skämta om både lyten och olyckor och faktiskt göra det på ett humoristiskt sätt och utan avsikt att vara elak även om det knappast lämpar sig så bra ändå i alla sammanhang, men svart humor och “skadehumor” är fortfarande inte samma sak om ni frågar mig.

Så nu till den ganska långa raden frågor. Man behöver inte besvara alla om man inte kan eller vill. Det är också möjligt att börja med några och återkomma senare och fylla på med resten. Övertolka dem inte heller, det behöver inte vara så att jag anser att de med begränsad humor nog ofta hade behövt gå i terapi bara för att det finns en fråga om terapi. Jag försöker bara vara bred och få med många områden bland frågorna.

Eftersom jag är s k "neurotypisk" riktar jag det här huvudsakligen till andra neurotypiska personer, alltså till dem som inte har autism/Asperger eller möjligen någon annan diagnos som sägs begränsa förståelsen/intresset (i brist på ett bättre uttryck) för humor.

Även icke-NT-personer är välkomna att svara men då vill jag veta att du inte är det.* Därför är fråga 1a) vad den är och är också den enda som är helt obligatorisk. (Men att BARA svara på fråga ett och inga andra gills inte, needless to say. Det är inte min humor )

1a. Är du neurotypisk eller har du någon diagnos (alt misstänks du av dig själv eller många andra ha en diagnos) som anses begränsa humor? (I så fall vilken?)

1b. Upplever du dig som generellt lyckligare eller olyckligare (eller lika) än personer runt omkring dig som har närmre till skratt och som kanske har en tendens att gärna se det komiska i det mesta eller åtminstone i mycket?

2. Tycker du att “roliga” personer är jobbiga att ha att göra med eller mår du lika bra/bättre tillsammans med dem som tillsammans med någon som inte visar några vidare humoristiska sidor?

3. Upplever du dig som intelligentare eller ointelligentare än "de roliga"? En bättre fråga är kanske att om man tittar generellt på den "humoristiska" delen av populationen och jämför med den "ohumoristiska" delen av populationen, vilken får du intrycket är smartast av de två? Eller är detta helt frikopplat från intelligens?

4. Tolkar du skämtsamma personer som mer, eller mindre oseriösa än dem som har mindre tendenser till att skämta, eller är hör det enligt dig inte till saken?

5. Vad tror du är grunden till att du har svårt att uppskatta och uppfatta humor? Gener, miljö, annat, eller har du aldrig funderat på saken?

6. Hade du önskat att du förstod mer humor bättre eller är det alla andra som borde sluta tycka saker är så roliga?

7. Är din närmaste familj ungefär som du på den här punkten eller har alla/några av dem alltid skrattat mycket ihop?

8. Är du en kreativ person som är bra på att se möjligheter eller är du snarare någon som noggrant tar sig an problem på det mer beprövade sättet?

9. Är du öppen eller motståndskraftig mot förändringar?

10. Har du lätt att behålla fokus på en uppgift ganska länge utan att bli distraherad (under normala omständigheter) eller är du lättdistraherad och/eller hoppar mellan uppgifter?

11. Har du gått i terapi eller liknande? För vad?

12. Missbrukar eller har du missbrukat alkohol eller någon annan drog? Vilken?

13. Är du en dagdrömmare? Om ja, är dina dagdrömmar mest av godo eller mest av ondo för dig?

14. Begränsad humor till trots, nämn någon humorform, komiker eller liknande som du uppskattar och tycker är rolig och motivera svaret om möjligt.

15. Något att tillägga? Har jag glömt något viktigt bland frågorna som du vill belysa?

Tack för ditt bidrag!

Vad är du ute efter? Att sätta diagnos på folk? Vad är vitsen med det?

Diagnos...? What.

Menar du att folk utan humor skulle ha en diagnos?

Vad är du rädd för?

Man kanske lär sig skämta från sina föräldrar? De som inte får med sig detta har svårt för det senare i livet?

Eller så är de såna där gruppmänniskor/följare som för att tillhöra gruppen inte vågar skratta åt skämt eller skämta.

Föräldrarna kan säkert ha haft betydelse. Blir man van vid att alltid mötas av stenansikten när man försöker skoja till det så tappar man kanske sin humor. Men det kanske finns familjer som skämtar mycket men där kanske nån enstaka aldrig "fattar grejen".

Angående grupptillhörighet på det sätt du beskriver så är jag väldigt tveksam. Många gånger sitter väl dessa humorlösa personer ensamma ned sin allvarlighet medan alla andra skrattar och har kul.

Nej men du verkar tro det.

kan ju också vara att man ör olika bland främmande folk och nära folk, jag är mycket avslappnad och har humor med mina nära men mer tillbakadragen bland mer främmande folk.Så du kan nog inte säga mycket där för vi är olika beroende på med vem vi är

sen finns det ju folk som är avslappnade med alla

Visst, man kan bli mer eller mindre rolig och öppen för humor beroende på sammanhang men jag har stött på folk vars "ickehumor" ligger på ett helt annat plan än så.

Kan ge ett konkret exempel, man kan säga att jag känner personen hyfsat väl men inte jättebra. Att personen skulle ha t ex Asperger tar jag för otroligt eftersom verkligen inget annat tyder på det. H*n är en lite smådeppig typ men lider inte av någon "major depression" eller liknande.
Lite fakta om vederbörande som är relaterat till humor:

-H*n förstår absolut inte hur man kan tycka att humor är en viktig parameter hos en partner.

-När man säger att man kan störa sig/påverkas negativt av att vara bland folk utan humor så säger h*n att han hade önskat att det fanns fler sådana (humorbefriade) istället.

-H*n säger att h*n ofta är den som inte skrattar i ett sällskap när alla andra finner något roligt.

Det är inget raljerande från vederbörandes sida utan helt enkelt sanningen. Några av de frågor jag tog med i trådstarten är inspirerade av min bekant.

Man (eller iaf jag) tyckte mig märka direkt att detta var en låghumormänniska. Vet inte exakt hur men det stämde ju uppenbarligen.

Jag tror inte att det finns nån människa utan humor men att det finns olika sorts humor, och alla är inte inne i samma banor. Jag tror att det är svårare för människor som har ett sarkastisk humor att bara "släppa loss". Och det kanske man inte heller vill.

Jag kan ta mig själv som ett exempel, min humor passar inte alla. Om jag inte står nån nära kommer jag att hålla tillbaka och vara försiktig, vilket nån kanske kan uppfatta som "avsaknad av humor" men det är ett medvetet val för att undvika "fel".

Ovan låter lite som "dry humour". Vem vet, kanske han/hon sa allt med ett allvarligt min men egentligen skrattade innerst inne.

Låt oss hoppas på det, för humor finns att finna i det mesta.

Verkligen inte. Detta skedde under seriösa diskussioner. Kan sätta mitt huvud på att han/hon inte skrattade innerst inne. 100% bensäkert.

Men det är också därför jag är så fascinerad. Förstår inte att det kan finnas friska människor som tänker sådär.

Vet att många narcisisster mm har svårt med humor och att känna äkta glädje. Skadeglädje däremot.
Det genuina draget i ansiktet. Saknas. Tomma, Stirrandes ögon.
Min far är sådan min mor underbar humor.
Min mor och jag trivs bra ihop. Jag skrattar ibland men för sällan tyvärr. Tror detta beror på att man levt i ständig trauma. Man vet aldrig när nästa drama kommer. Man lever likt en soldat som ständigt är på sin vakt. Därmed har man svårt att koppla av och njuta av nuet och därmed humor.
Skratt är oerhört viktigt tror jag och gör att man släpper stressen och kroppen får läka bättre.
Älskar glädje stunderna.