Citat:
Har det nu gått så långt att vi har människor som hoppas på att det skett en våldtäkt på Sweden Rock? Håller den andra sidan på att försöka kapa hårdrocken som en "vit" scen?
Hårdrocken har nästan helt riktat sig inåt som kultur. Den har anmärkningsvärt sällan ställt några andra krav på samhället än att få hårdrocka ifred trots styvmoderlig behandling. Det är en extremt välkomnande kultur som lämnar andra subkulturer ifred (undantag synthare under en period på 80-talet). Jag har varit på hårdrocksklubbar i princip i alla länder jag varit i, några jag minns väl låg exempelvis i Polen, Indien, Venezuela och Malaysia. Överallt finns de, de små liven som bara vill hårdrocka.
Det finns hårdrockare som är rasister, kanske till och med fler än i andra subkulturer, men de interkulturella aspekterna väger tungt och är lättillgängliga. Förenklat exempel; en brunhyad människa med långt hår, jeansväst med tryck och en ljummen fulöl i handen kan känna sig mer hemma och accepterad på Sweden Rock än på en anti-rasistisk fest på Mosebacke bland hip-hopare, hipsterskägg och surdegsöl.
Jag blev tokförbannad förra året när en diskussion inom vänstern rörande hårdrock, främst via Flamman, urartade till att försöka politisera hårdrocken till den vite mannens och patriarkatets musik genom textanalyser av fucking jävla Manowar. Lika förbannad blir jag när nationalister försöker göra hårdrocken till sin.
Det är inte vita på Sweden Rock som är mindre våldtäktsbenägna, det är HÅRDROCKARE.
Hårdrocken har nästan helt riktat sig inåt som kultur. Den har anmärkningsvärt sällan ställt några andra krav på samhället än att få hårdrocka ifred trots styvmoderlig behandling. Det är en extremt välkomnande kultur som lämnar andra subkulturer ifred (undantag synthare under en period på 80-talet). Jag har varit på hårdrocksklubbar i princip i alla länder jag varit i, några jag minns väl låg exempelvis i Polen, Indien, Venezuela och Malaysia. Överallt finns de, de små liven som bara vill hårdrocka.
Det finns hårdrockare som är rasister, kanske till och med fler än i andra subkulturer, men de interkulturella aspekterna väger tungt och är lättillgängliga. Förenklat exempel; en brunhyad människa med långt hår, jeansväst med tryck och en ljummen fulöl i handen kan känna sig mer hemma och accepterad på Sweden Rock än på en anti-rasistisk fest på Mosebacke bland hip-hopare, hipsterskägg och surdegsöl.
Jag blev tokförbannad förra året när en diskussion inom vänstern rörande hårdrock, främst via Flamman, urartade till att försöka politisera hårdrocken till den vite mannens och patriarkatets musik genom textanalyser av fucking jävla Manowar. Lika förbannad blir jag när nationalister försöker göra hårdrocken till sin.
Det är inte vita på Sweden Rock som är mindre våldtäktsbenägna, det är HÅRDROCKARE.
Helt riktigt en hårdrockare kan man lita på.