Kära flashbackare.
Som många av er har säkerligen märkt så krävs det oftast att man kan argumentera med läkare innan man får hjälp. Det hände mig själv exakt för 1½ månad sen när jag äntligen tog mig till mod att söka hjälp. Papegojans lösning var att jag skulle själv, privat hitta en psykolog via 1177 och ta kontakt.
Lite bakgrund:
- Jag är en rastlös person (har säkert gått runt lägenheten 50 varv medans jag skrivit det här inlägget)
- Jag är konstant stressad i hjärnan, jag måste vara på jobbet en halvtimme före alla andra för att inte stressa upp mig.
- Jag är lättretlig och har svårt att släppa grejer.
- Jag har ångest, piper det i örat längre än fem sekunder tror jag att jag skall bli döv och får panik.
Tidigare kunde jag hantera detta, men det har blivit svårare och svårare med åldern, giftermål, kids, jobb, amorteringar etc etc och allt ansvar och stress som följer med det.
Sista månaderna har varit extra jobbiga och stressiga och det känns som jag behöver biologisk hjälp.
Det som har hänt är att jag är ännu mer lättretlig.
Min kropp är så irriterad att jag inte ens klarar av hetta, kyla, kryddiga smaker.
Att diska med varmt vatten kan få det att börja krypa upp mina händer och upp mot armarna.
En gingershot kan skapa oro och irritation i kroppen.
Alla värst är ångesten, jag känner hur den sakta kryper fram under kvällen, det blir bara värre och värre och jag måste varje natt däcka utav trötthet, för jag är övertygad om att jag kommer att dö i sömnen. Ofta vaknar jag med oro och ångest i kroppen, har jag tur är jag ledigt och det är soligt och varmt ute och genom att vara ute i naturen, kommer jag på andra tankar och mår hur bra som helst för ett par timmar.
Är det deppigt väder ute, och jag måste jobba är det fuckin kört.
Ångesten som jag vaknar upp med försvinner inte och min hjärna letar efter orsaker till att få panikattack. Som exempel kan jag ta hur helgen har varit.
Jag läste någon artikel att problem med bukspottkörteln kunde ligga bakom ångest.
Fråga inte mig hur jag hittade den, eller varför jag ens letade upp den.
Inom två minuter hade jag läst symptomen och jag var övertygad om att jag hade det.
Första ångestattacken, två minuter senare kommer nummer två när jag är säkert på att jag kommer kunna övertyga läkaren att ta prover på mig (står i artikeln att många läkare missar) det.
Jag lugnar ner mig lite när jag ser att man kan lämna det provet på en privatklinik så jag bokar tid, men det går åt helvete igen när jag får reda på att jag måste invänta en vardag innan jag kan lämna prov och vänta i upp till två veckor på provresultat.
Hela helgen är det allt jag kan tänkta på, kan inte koncentrera mig på jobbet.
Folk pratar med mig och det låter bara yadi yadi yaa i mina öron och jag svarar med hmm åt allt för jag är så upptagen med att oroa mig för att jag ska dö innan jag ens har fått provresultaten ena sekunden och hur jag andas djupt och försöker lugna ner mig nästa sekund genom att försöka övertyga mig själv att det är en galen ide och försöka tänkta på något annat.
Vad ska jag söka hjälp för?
Panikattacker?
Ångestattacker?
Panikångest?
Några tips på vad jag kan säga för att bli tagen på större allvar?
Några tips på bra mediciner att börja med?
Som många av er har säkerligen märkt så krävs det oftast att man kan argumentera med läkare innan man får hjälp. Det hände mig själv exakt för 1½ månad sen när jag äntligen tog mig till mod att söka hjälp. Papegojans lösning var att jag skulle själv, privat hitta en psykolog via 1177 och ta kontakt.
Lite bakgrund:
- Jag är en rastlös person (har säkert gått runt lägenheten 50 varv medans jag skrivit det här inlägget)
- Jag är konstant stressad i hjärnan, jag måste vara på jobbet en halvtimme före alla andra för att inte stressa upp mig.
- Jag är lättretlig och har svårt att släppa grejer.
- Jag har ångest, piper det i örat längre än fem sekunder tror jag att jag skall bli döv och får panik.
Tidigare kunde jag hantera detta, men det har blivit svårare och svårare med åldern, giftermål, kids, jobb, amorteringar etc etc och allt ansvar och stress som följer med det.
Sista månaderna har varit extra jobbiga och stressiga och det känns som jag behöver biologisk hjälp.
Det som har hänt är att jag är ännu mer lättretlig.
Min kropp är så irriterad att jag inte ens klarar av hetta, kyla, kryddiga smaker.
Att diska med varmt vatten kan få det att börja krypa upp mina händer och upp mot armarna.
En gingershot kan skapa oro och irritation i kroppen.
Alla värst är ångesten, jag känner hur den sakta kryper fram under kvällen, det blir bara värre och värre och jag måste varje natt däcka utav trötthet, för jag är övertygad om att jag kommer att dö i sömnen. Ofta vaknar jag med oro och ångest i kroppen, har jag tur är jag ledigt och det är soligt och varmt ute och genom att vara ute i naturen, kommer jag på andra tankar och mår hur bra som helst för ett par timmar.
Är det deppigt väder ute, och jag måste jobba är det fuckin kört.
Ångesten som jag vaknar upp med försvinner inte och min hjärna letar efter orsaker till att få panikattack. Som exempel kan jag ta hur helgen har varit.
Jag läste någon artikel att problem med bukspottkörteln kunde ligga bakom ångest.
Fråga inte mig hur jag hittade den, eller varför jag ens letade upp den.
Inom två minuter hade jag läst symptomen och jag var övertygad om att jag hade det.
Första ångestattacken, två minuter senare kommer nummer två när jag är säkert på att jag kommer kunna övertyga läkaren att ta prover på mig (står i artikeln att många läkare missar) det.
Jag lugnar ner mig lite när jag ser att man kan lämna det provet på en privatklinik så jag bokar tid, men det går åt helvete igen när jag får reda på att jag måste invänta en vardag innan jag kan lämna prov och vänta i upp till två veckor på provresultat.
Hela helgen är det allt jag kan tänkta på, kan inte koncentrera mig på jobbet.
Folk pratar med mig och det låter bara yadi yadi yaa i mina öron och jag svarar med hmm åt allt för jag är så upptagen med att oroa mig för att jag ska dö innan jag ens har fått provresultaten ena sekunden och hur jag andas djupt och försöker lugna ner mig nästa sekund genom att försöka övertyga mig själv att det är en galen ide och försöka tänkta på något annat.
Vad ska jag söka hjälp för?
Panikattacker?
Ångestattacker?
Panikångest?
Några tips på vad jag kan säga för att bli tagen på större allvar?
Några tips på bra mediciner att börja med?