Hur finna meningsfullhet och syfte när allt är meningslöst?

Vilket värdelöst argument.

Om livet verkligen var meningslöst så hade vi aldrig utvecklats förbi stenåldern. Ett liv utan en tro på en större mening kan däremot kännas värdelöst.

Vetenskapen är begränsad till vad våra hjärnor kan uppfatta, och beskriver främst den materiella verkligheten. Det krävs mycket tro för att känna sig säker på att denna verklighet är det enda som finns, särskilt när vi rent fysisk bara är djur. Vi är helt enkelt för begränsade i vår förmåga att förstå dessa frågor. Klart att denna svårighet inte behöver betyda att det finns något mer, men tillvaron är så pass underlig att det är svårt att tro det, även för en logisk individ.

Bara den delen av verkligheten som vetenskapen hittills beskrivit är så pass omfattande att det är omöjligt att begripa om det finns något bortom denna verklighet. Det finns exempelvis teorier om flera dimensioner och universum, och vetenskapen förändras ständigt.

Meningen med livet ligger i de saker som känns bra, och då menar jag inte nödvändigtvis njutning, men saker som närhet till en annan person, ett djupt samtal, kamratskap, att känna sig närvarande i nuet...etc. I grunden handlar det om att känna ett band med något eller någon, godhet och gott samvete.

Folk kan prata om njutning men tom. vetenskapen visar att människor som lever hedonistiska liv mår sämre än människor som t. ex. har starka familjeband och relationer.

"Mening" är en svår fråga för att jag tror inte att alla har samma definition av vad det betyder.

Tyvärr så demoraliserar dagens samhälle människor vilket gör oss mer cyniska och vilsna. Det handlar inte om vetenskap kontra meningsfullhet egentligen, det handlar om osunda värderingar och cynism som blivit mainstream i dagens samhälle pga. förvrängningen av våra naturliga sätt att interagera med varandra. Det blir som en ond cirkel där färre människor tror på något större än det materiella, då sprids hedonism och nihilism vilket leder till ytligare och ytligare mellanmänskliga interaktioner.

Om detta var "sanningen" om tillvaron så borde människor inte må sämre av det.

Vetenskapen svarar på "hur" men inte på "varför".

Irland, kärlek, and. Sverige, visdom, xor. Treenighet: far vittne, kristus hjälte, anden offer. Fenomenal: familj > värde > vänner > makt > emotion > moral > narrativ > demens

"Love always oscillates, or fluctuates, with an individual's feelings of power and despair. Love empowers us through recognition by others."

Kärlek och rädsla är våra mest infantila emotioner. Egodöd är när ens familj sviker en och ens vänner flyttar vidare. Isolering och vara utanför narrativ i kollektivet. Man kan låsa ut sig själv om man är distanserad, disträ.

Då vänner misslyckas att stimulera en är det bättre att vara känslokall, självbelåten. Värde skapas av transcendens på medvetande och materia till att ta bort minnet av en själv. Demens är utvägen ifrån meningslösa forum. Du behöver inte frukta något för ingen kommer döda dig eller liknande.

Livets mening är egentligen uppenbar för den som har reflekterat tillräckligt över den, d.v.s. i minst 10 000 timmar: att öka intensiteten i det egna nuflödet med alla till buds stående medel. Allt som inte syftar till detta ändamål är distraktioner. Överallt stöter vi på människor och ting som inkräktar på vårt nuflöde och skingrar vår inre värld. Eftersom det skulle kosta oss alltför mycket möda att eliminera allt och alla, är det pragmatiska tillvägagångssättet att stänga ute världen. Med ljudisolerande hörlurar, öronproppar, stängda fönster, luvtröjor om sommaren, på förhand utvalda rutter vid förflyttning till affärer – och liknande.

Du finner livet meningslöst därför att du fäster avseende vid andra människor, varvid du splittrar ditt eget nuflöde. När vi står inför en annans blick omstöps vi i relativ form i den yttre verkligheten. Vi faller från evigheten ner till ett köttsligt och timligt tillstånd, med outsäglig själslig vånda som följd. Det är detta som tynger dig och får dig att förtvivla om livets mening. Du är alldeles för rotad i världen, och för en sådan människa gäller att hon kan må hyfsat men aldrig särskilt mycket bättre än så. Hon fruktar ständigt den tidpunkt då hon måste klä på sig köttets klädnad igen. Men tiden existerar inte för den som har kastat av sig köttets klädnad.

Man skulle börja med att döda alla som dig, äckliga nihilister som inte förstår människans värde. Visst är det fel att förstöra naturen, vi bör leva i harmoni med den, men sånna som Klas Schwab och du, NWO-profeter och globalister borde brännas på bål.

Hur ökar man sitt nuflöde?
Hur kastar man av sig köttets klädnad?
Berika mig med meningsfullhet i detta mörker.

Livet har den mening du själv ger det, ingen annan eller något annat kommer skapa det åt dig.

Men jag håller med dig i att jakten efter status är en mindre bra egenskap vår ras har.