Det skär sig mellan mig och sambon hela tiden, vad göra? [/mod]

Jag vet inte vafan jag ska göra, jag har ju gått i tankarna om att göra slut länge, hur skulle det vara? Äntligen skulle jag kunna göra det jag älskar istället för skiten (jobbet) jag håller på med nu. Men det hugger i magen när jag tänker på hur det skulle gå för barnen, och för henne. Jag tror fan inte hon klarar sig själv.

Jag är i ett samboförhållande med en tjej sedan 8 år tillbaka. Hon har tre barn och jag har ställt upp för dom hela denna tid. Jag försöker verkligen ta 50% av ansvaret hemma, och oftast får jag göra mer. Jag diskar, jag städar, jag tvättar. Visst gör hon detta också och vi har delat upp "ansvarsområden" hemma men det slutar ändå oftast med att jag står själv med tvätten, gör min del av städet och säkert hälften av hennes för hon "hinner" inte. Eller bara inte orkar.

Visst har hon mycket, hon studerar heltid, arbetar deltid och har olika hobbyprojekt på gång. Springer på kvällskurser eller jobb titt som tätt så jag är hemma med barnen. Och fine jag stöttar henne gärna, detta blir ju lugnare om något år.

Grejen är bara att jag har också mycket, arbetar som projektledare och har väldigt mycket samt stressigt på jobbet. Utöver det driver jag mina egna hobbyprojekt som jag gärna skulle ge mer tid.

Problemet är bara att hon verkar inte se vad jag gör för henne och familjen? Om jag yttrar missnöje med att hon prioriterar sina hobbyprojekt framför hushållet så orkar hon inte prata om det och säger att jag bara ska lägga av. Men om jag skulle vilja lägga tid på mitt hobbyprojekt och hushållet skulle lida DÅ JÄVLAR, då är det bråk. Hon kan också bli sur på mig för beslut som har tagits i grupp även om jag har talat emot besluten.

Även om jag hör mig för med henne några dagar innan om det är okej att jag kilar iväg ett par timmar och hon säger okej när jag frågar så får jag ÄNDÅ skit när det väl är dags att för mig att kila iväg?

Jag låter alltid henne gå iväg om hon vill, inga problem, no stress, kom hem när du vill är min attityd. "Gör som du vill så ses vi sen, jag fixar det här hemma."

Sen har jag mina svaga sidor också. Jag är trött som fan på helgerna när barnen ofta är hos sin riktiga pappa så vi gör sällan något tillsammans. Men ett par gånger per år fyller ju folk år och dessutom har vi ett par offentliga tillställningar per år vi alltid går på. Det räcker mig, men inte för henne. Vi myser ofta hemma och det tycker jag är det bästa men hon klagar över det också
Sen gillar jag inte hennes familj särskilt mycket (orkar inte gå in på varför) och tar gärna tillfället i akt att stanna hemma när det vankas det "casual" häng med hennes familj. Men jag är ju med på helgdagar osv såklart. I alla fall de stora, typ jul, nyår, påsk. Utöver detta har jag inte så stort socialt behov och är nog en ganska knepig människa. Men ändå snäll och omtänksam skulle jag vilja påstå.

Jag försöker berätta för henne hur jag känner och oftast kommer hon bara och pekar på saker jag gör fel istället för att lyssna på vad jag säger. Så då slutar det med att jag ska ändra på något istället. Ibland går det att prata med henne och hon säger att hon ska tänka på vad jag nu än tagit upp men det blir aldrig någon ändring.

Själva problemet nu då. I en förening jag är med i har vi länge försökt bli klara med ett bygge och fick äntligen tillfälle att hämta material för att slutföra bygget. Så jag ringer henne dagen innan och frågor om det är okej att träffar dom vid en viss tid och fixar det här. Inga problem säger hon, vi hinner ändå gå och handla lite saker innan.

Nu till dagen i fråga. Vi försover oss alla hemma, vaknar halv 12, och jag säger att vi måste skynda oss om vi ska hinna handla innan jag måste iväg. Men då vill hon sega och sätter sig och pillar med något helt annat och börjar köra med emotionell utpressning direkt i stil med "gå bara vi kommer ändå inte hinna" "Så jävla tråkigt asså, du bryr dig bara om dina jävla projekt" "du borde ha ställt en väckarklocka så vi inte sov så länge" och när jag vill svara så säger hon bara att hon inte orkar och vill inte lyssna.

Så jag flippade för det är inte första gången det är så här. Och jag är så jävla trött på att höra att jag bara bryr mig om mina byggen och projekt. Det är inte sant. Sen vi blev tillsammans har jag fixat ett bra jobb, lägger max 1 dag i veckan på mina sidoprojekt(som var mitt yrke och passion), styrt upp mitt raj raj liv, blivit en ordentlig människa helt enkelt.

Jag skrek och raljerade, försökte förklara min sida men hon lyssnade inte alls. Bara slog ifrån sig. Tog t.ex. upp att hon hade diskat (äntligen, första veckan hon har gjort något i köket på TVÅ MÅNADER) och att hon minsann hade tvättat själv (tredje gången på ett år)

Så nu har jag gått ifrån hemmet och sovit borta en natt, med en stor klump i magen och vet inte vad jag ska göra. Jag älskar ju kidsen. Men är SÅ trött på henne. Även fast jag älskar henne på något sjukt sätt. Hon och barnen har ju verkligen lyft upp mig. Jag var en ganska ljusskygg person förut och är betydligt mer anständig idag. Men jag känner mig bara så jävla ouppskattad.

Jag vet inte vafan jag ska göra, jag har ju gått i tankarna om att göra slut länge, hur skulle det vara? Äntligen skulle jag kunna göra det jag älskar istället för skiten (jobbet) jag håller på med nu. Men det hugger i magen när jag tänker på hur det skulle gå för barnen, och för henne. Jag tror fan inte hon klarar sig själv. Det känns så sjukt jobbigt. Jag försöker intala mig att vi har det bra ibland men jag tror inte det, och jag tror hon är urless på mig med. Vi är alldeles för annorlunda. Hon har ett stort socialt behov och behöver gå ut och göra saker. Jag har det motvända, ett stort behov av återhämtning och vila.

Jag har ingen att prata med då alla mina vänner är knutna till min sambo och jag vill inte ställa henne i dåligt ljus så jag hoppas på lite bollande här.

Väl mött.

Jag har inte läst de tidigare svaren till dig TS, jag gissar att det står att du ska "dumpa horan" eller att du är en "cuck" som tar hand om nån annan mans barn. Dvs trams.

Ta ett ord här från en vuxen som varit med ett tag. Du verkar va en vettig karl och ni har för mkt båda två. När man är mitt uppe i stressen ser man inte klart.

Ring familjerådgivningen i er kommun. Det kan ibland behövas rätt små grepp för att kunna vända en negativ spiral.

Det är hennes barn sen tidigare och vi har flera helger lediga tillsammans men det är ändå inte möjligt att ta en weekend tillsammans pga ekonomiska begränsningar.

Sen angående att sätta gränser så har jag alltid gjort det jag sagt att jag ska göra även om det sker under stora protester från hennes sida. Det är dock väldigt sällan jag planerar in något när barnen är hos oss.

Jag tror vårt största problem egentligen är att vi är för olika. Hon vill ha en helt annan typ av människa än jag är. Hon har tidigare sagt att hon "visste att hon kunde ändra mig" och det har hon ju gjort. Med rutiner osv. Men min personlighet är svårare att ändra. Och jag tror det är där det skär sig.

Jag vill egentligen bara kunna få vara med familjen, jobba, få lite tid över för mina projekt och vila. Mitt sociala får jag från när vänner fyller år och det lilla extra i livet på semestern.

Hon vill dock ha ett aktivt socialt liv, träffar gärna folk fredag, lördag och/eller söndag. Älskar parmiddagar och vill gärna gå ut på krogen med kompisar.

Och jag har inga problem med att hon är ute och ränner men hon blir sur på mig för jag inte är med oftare. Här ligger nog mycket av problemet.

Hon behöver en helt annan typ av människa än mig tror jag. Och jag behöver nog inga förhållande mer
Det här är ett återkommande problem jag har med flickvänner har jag insett. Jag passar nog bara inte i förhållanden. Tror det är dags att skära av det här och bli celibat.

Jag är i ett samboförhållande med en tjej sedan 8 år tillbaka. Hon har tre barn och jag har ställt upp för dom hela denna tid. Jag försöker verkligen ta 50% av ansvaret hemma, och oftast får jag göra mer. Jag diskar, jag städar, jag tvättar. Visst gör hon detta också och vi har delat upp "ansvarsområden" hemma men det slutar ändå oftast med att jag står själv med tvätten, gör min del av städet och säkert hälften av hennes för hon "hinner" inte. Eller bara inte orkar.

Visst har hon mycket, hon studerar heltid, arbetar deltid och har olika hobbyprojekt på gång. Springer på kvällskurser eller jobb titt som tätt så jag är hemma med barnen. Och fine jag stöttar henne gärna, detta blir ju lugnare om något år.

Grejen är bara att jag har också mycket, arbetar som projektledare och har väldigt mycket samt stressigt på jobbet. Utöver det driver jag mina egna hobbyprojekt som jag gärna skulle ge mer tid.

Problemet är bara att hon verkar inte se vad jag gör för henne och familjen? Om jag yttrar missnöje med att hon prioriterar sina hobbyprojekt framför hushållet så orkar hon inte prata om det och säger att jag bara ska lägga av. Men om jag skulle vilja lägga tid på mitt hobbyprojekt och hushållet skulle lida DÅ JÄVLAR, då är det bråk. Hon kan också bli sur på mig för beslut som har tagits i grupp även om jag har talat emot besluten.

Även om jag hör mig för med henne några dagar innan om det är okej att jag kilar iväg ett par timmar och hon säger okej när jag frågar så får jag ÄNDÅ skit när det väl är dags att för mig att kila iväg?

Jag låter alltid henne gå iväg om hon vill, inga problem, no stress, kom hem när du vill är min attityd. "Gör som du vill så ses vi sen, jag fixar det här hemma."

Sen har jag mina svaga sidor också. Jag är trött som fan på helgerna när barnen ofta är hos sin riktiga pappa så vi gör sällan något tillsammans. Men ett par gånger per år fyller ju folk år och dessutom har vi ett par offentliga tillställningar per år vi alltid går på. Det räcker mig, men inte för henne. Vi myser ofta hemma och det tycker jag är det bästa men hon klagar över det också
Sen gillar jag inte hennes familj särskilt mycket (orkar inte gå in på varför) och tar gärna tillfället i akt att stanna hemma när det vankas det "casual" häng med hennes familj. Men jag är ju med på helgdagar osv såklart. I alla fall de stora, typ jul, nyår, påsk. Utöver detta har jag inte så stort socialt behov och är nog en ganska knepig människa. Men ändå snäll och omtänksam skulle jag vilja påstå.

Jag försöker berätta för henne hur jag känner och oftast kommer hon bara och pekar på saker jag gör fel istället för att lyssna på vad jag säger. Så då slutar det med att jag ska ändra på något istället. Ibland går det att prata med henne och hon säger att hon ska tänka på vad jag nu än tagit upp men det blir aldrig någon ändring.

Själva problemet nu då. I en förening jag är med i har vi länge försökt bli klara med ett bygge och fick äntligen tillfälle att hämta material för att slutföra bygget. Så jag ringer henne dagen innan och frågor om det är okej att träffar dom vid en viss tid och fixar det här. Inga problem säger hon, vi hinner ändå gå och handla lite saker innan.

Nu till dagen i fråga. Vi försover oss alla hemma, vaknar halv 12, och jag säger att vi måste skynda oss om vi ska hinna handla innan jag måste iväg. Men då vill hon sega och sätter sig och pillar med något helt annat och börjar köra med emotionell utpressning direkt i stil med "gå bara vi kommer ändå inte hinna" "Så jävla tråkigt asså, du bryr dig bara om dina jävla projekt" "du borde ha ställt en väckarklocka så vi inte sov så länge" och när jag vill svara så säger hon bara att hon inte orkar och vill inte lyssna.

Så jag flippade för det är inte första gången det är så här. Och jag är så jävla trött på att höra att jag bara bryr mig om mina byggen och projekt. Det är inte sant. Sen vi blev tillsammans har jag fixat ett bra jobb, lägger max 1 dag i veckan på mina sidoprojekt(som var mitt yrke och passion), styrt upp mitt raj raj liv, blivit en ordentlig människa helt enkelt.

Jag skrek och raljerade, försökte förklara min sida men hon lyssnade inte alls. Bara slog ifrån sig. Tog t.ex. upp att hon hade diskat (äntligen, första veckan hon har gjort något i köket på TVÅ MÅNADER) och att hon minsann hade tvättat själv (tredje gången på ett år)

Så nu har jag gått ifrån hemmet och sovit borta en natt, med en stor klump i magen och vet inte vad jag ska göra. Jag älskar ju kidsen. Men är SÅ trött på henne. Även fast jag älskar henne på något sjukt sätt. Hon och barnen har ju verkligen lyft upp mig. Jag var en ganska ljusskygg person förut och är betydligt mer anständig idag. Men jag känner mig bara så jävla ouppskattad.

Jag vet inte vafan jag ska göra, jag har ju gått i tankarna om att göra slut länge, hur skulle det vara? Äntligen skulle jag kunna göra det jag älskar istället för skiten (jobbet) jag håller på med nu. Men det hugger i magen när jag tänker på hur det skulle gå för barnen, och för henne. Jag tror fan inte hon klarar sig själv. Det känns så sjukt jobbigt. Jag försöker intala mig att vi har det bra ibland men jag tror inte det, och jag tror hon är urless på mig med. Vi är alldeles för annorlunda. Hon har ett stort socialt behov och behöver gå ut och göra saker. Jag har det motvända, ett stort behov av återhämtning och vila.

Jag har ingen att prata med då alla mina vänner är knutna till min sambo och jag vill inte ställa henne i dåligt ljus så jag hoppas på lite bollande här.

Väl mött.