Ett problem som vuxit mycket för mig de senaste 2 åren (jag är ca 30 år) är att jag upplever människor i min omgivning som fruktansvärt barnsliga.
Jag lever inte i en relation, har heltidsjobb, lägenhet, bil och så vidare - i mitt tycke ett ganska normalt liv med den skillnaden att jag inte följer TV-serier (aldrig), tittar på filmer (mycket sällan), spelar TV/dataspel (aldrig), går ut på krogen (aldrig/någon enstaka gång per år) och så vidare.
Detta har gjort det svårt för mig att umgås med andra då, när jag träffar kompisar och ex. tar en promenad och bara vill prata, ständigt får lyssna på konversationer om karaktärer i TV-serier, händelser i filmer eller andra fiktiva verk och så vidare. Jag kan inte relatera till detta över huvud taget vilket gör umgänget fruktansvärt tråkigt för min del. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka "hur hinner man vara så intresserad och passionerad kring en TV-serie när man har heltidsjobb." Utöver det sköter man rimligtvis sitt hem; städar, tvättar, diskar och så vidare - det är ju saker som ska göras jämt och ständigt.
Detta leder till att jag känner mig mycket gammal för min ålder och upplever andra i min ålder som mycket barnsliga - men jag vet ju inte om det är så eller om jag bara är fruktansvärt tråkig och innehållslös (jag för gärna timlånga diskussioner om psykologi, ekonomi, matematik, programmering, juridik, fotografi, historia, filosofi eller något annat i den dimensionen - men jag klarar inte 30 minuters snack om vad som hände i senaste avsnittet av TV-serie X [inte ens få det berättat till mig, jag somnar mentalt]).
Det är rätt trist att känna såhär, så vad gör jag?
Jag lever inte i en relation, har heltidsjobb, lägenhet, bil och så vidare - i mitt tycke ett ganska normalt liv med den skillnaden att jag inte följer TV-serier (aldrig), tittar på filmer (mycket sällan), spelar TV/dataspel (aldrig), går ut på krogen (aldrig/någon enstaka gång per år) och så vidare.
Detta har gjort det svårt för mig att umgås med andra då, när jag träffar kompisar och ex. tar en promenad och bara vill prata, ständigt får lyssna på konversationer om karaktärer i TV-serier, händelser i filmer eller andra fiktiva verk och så vidare. Jag kan inte relatera till detta över huvud taget vilket gör umgänget fruktansvärt tråkigt för min del. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka "hur hinner man vara så intresserad och passionerad kring en TV-serie när man har heltidsjobb." Utöver det sköter man rimligtvis sitt hem; städar, tvättar, diskar och så vidare - det är ju saker som ska göras jämt och ständigt.
Detta leder till att jag känner mig mycket gammal för min ålder och upplever andra i min ålder som mycket barnsliga - men jag vet ju inte om det är så eller om jag bara är fruktansvärt tråkig och innehållslös (jag för gärna timlånga diskussioner om psykologi, ekonomi, matematik, programmering, juridik, fotografi, historia, filosofi eller något annat i den dimensionen - men jag klarar inte 30 minuters snack om vad som hände i senaste avsnittet av TV-serie X [inte ens få det berättat till mig, jag somnar mentalt]).
Det är rätt trist att känna såhär, så vad gör jag?