Fått jobb och har autism, tips

Har nu fått ett jobb inom vården, och ska börja med att gå bredvid. Har inte sagt att jag har autism (och min empatiska förmåga är lägre än en vanlig person, tycker inte om när patienten kommer nära mig eller tar på mig, men jag låtsas leka med), och oftast när någon träffar mig så ser dom att jag är lite annorlunda. När jag var där på intro så var det ett "ned-utvecklad" eller utvecklingsstörd person och ville leka, jag satt på en smile och lekte, hon tog i min hand och jag äcklades så dant.

Jag har inte sagt att jag har en diagnos om autism till cheferna, och dom ser mig som en lugn person. Det som oro:ar mig mest är att jag är osäker i sociala situationer, inte där jag ska hänvisa andra, men när jag bara ska vara social.

Jag tänkte bara på pengarna när jag tog jobbet och trodde att det skulle gå bra. Nu kanske det går bra ändå, fast ville få lite tips från en annan synvinkel, alltså från er. Har fått jobberbjudande som supporttekniker som skulle passa mig mycket bättre, men sa till dom att jag redan har ett sommarjobb och kan ta det efter sommaren.

Samordnaren verkar jätte trevlig och fråga mig massvis med gånger om det han säger låter bra, och att även när jag går bredvid kan jag när som helst säga att det inte passar mig. Det är ett kommunalt jobb, kanske därför dom är så snälla, fast om jag inte jobbar, så är det kört för mig att jobba inom kommunen kan jag tänka mig.

Och så kommer det se ut som att jag ljög massor på intervjuer då jag sa att jag skulle vara bra för jobbet. Kommer fortsätta med att gå än så länge.

edit: Nu ljög jag inte direkt, men det kommer kännas så bara.

Ge det en chans, du har ju trots allt träffat arbetsgivaren på intervjuer, och de känner dig lite grann iallafall, och de tror att det funkar. Sedan kommer du som sagt gå bredvid någon. Om arbetsgivaren inte tror att det funkar så kommer de märka det, men de har ju träffat dig och än så länge är de beredda att ge dig en chans.

Tack för ett svar. Det du säger låter logiskt, och jag kommer försöka göra ett bra jobb. Mest orolig över att jag inte kommer fungera perfekt. Tycker du att jag ska nämna min diagnos ifall dom märker att jag inte är helt normal?

Jag har jobbat inom vården tidigare, men det var i korta perioder, mådde dåligt medans jag jobba, fast det var länge sedan. Detta jobb verkar mer avslappnad. Man ser bara över 1 person.

Nja, egentligen inte. Visst lär de märka att du är lite speciell, kanske har de redan gjort det. Tycker de att jobbet funkar ändå har du ju verkligen inte något att vinna på att avslöja diagnosen. Tycker de att det inte funkar så blir de knappast mer positive av att du nämner diagosen. Hoppas allt kommer gå bra!

Glöm inte att du är där för att göra ditt jobb du är instruerad att göra, inte skvallra i fikarummet eller fråga ut om livshistorier. Är du inte "fine" med uppgifterna så tycker jag att du slutar bums. Inget är så dumt som att må dåligt för att jobbet suger....
Kommunen utannonserar tjänster, vård och omsorg har inget med IT att göra.
Vill du inte svika dig själv i vad du sa? Är det ditt första jobb någonsin?

Samordnare och vårdpersonal som jobbar på golvet är bland de bästa människor jag vet om, på att syna när osäkerhet/affektiv disonans/nåt är fel.

Jag har jobbat tidigare lite grann, det var inom vården med, och det var verkligen dåligt, trodde att jag var mognare idag.

Jag har fått klagomål på praktiken inom vården pga att jag inte var social med personalen. Det är därför jag tror det jag tror.

Jag får gå bredvid ett par gånger för att testa på. Hur skulle jag "sluta bums". Vad skulle jag kunna säga till samordnaren som inte får mig att se dålig ut? Att bara säga att jag inte klarar av jobbet kommer inte vara bra?

Har pratat med min morsa och hon säger att jag ska fortsätta och se vad som händer. Ja, jag vill inte svika mig själv, kommer må dåligt om jag avslutar jobbet, för då kommer jag bara sitta hemma och inte göra något

Kan återkomma efter att ha gått bredvid ett par gånger. Tack för era inlägg.

Var inte perfektionist! Ingen fungerar perfekt, och det är ändå bara ett sommarjobb.
Gör ditt bästa, och räcker inte det så är det ju tråkigt för din chef att han anställde någon utan kompetens till ett jobb där det krävs hög kompetens och lång erfarenhet.

Skadar ju inte att berätta om diagnosen för någon chef senare, ofta bra att inte sopa s.k. problem under mattan, om det nu är ett problem.

Men det är inte säkert att den autistiske är den mest oempatiska på den arbetsplatsen, trots (....) att det handlar om vården tänker jag. De flesta som jobbar inom vården är sjyssta men variationen är stor. Verkar till och med som att en del (utan diagnoser i autismspektrat) som jobbat länge inom vården blir väldigt avtrubbade eftersom de jobbar med sånt som har med liv och död att göra tyvärr. Det är viktigare för dessa att hålla en snygg social fasad utåt eller klättra i de sociala hierarkierna än att vara empatiska på riktigt.

Kanske det kan bli jobbigt för ts att spela med och vara trevlig och social hela tiden med en sån diagnos om yrket kräver det som sagt. Men möjligt att jag generaliserar nu, kanske har jag också förutfattade meningar. Ts kanske kan gå och plastikoperera sej i mungiporna så att låtsasleendet finns där hela tiden så ser det ut som att ni är mer social.

Praktiken inom vården? Är det skolgång det baseras på? Får inget grepp om din anställningsform så det är svårt att berätta hur rätt sätt att avsluta din tjänst är. Däremot anser jag absolut att du ska söka dig till ett jobb du trivs med. Tänk vad du gillar på din fritid, men akta dig då penga-kneg tenderar att döda kreativiteten, exempelvis äter kockar som mest a-fil och flingor samt mackor, i brist sug att laga mat, om du förstår mig rätt.

Att jobba i vården och utmana dig själv inom det sociala tycker jag är toppen, däremot så låter det oroväckande att du känner dig nödgad att socialisera, den formen av kommunikation, ifall det är den uteslutande formen av kommunikation i dina arbetssituationer - är semiotiskt sett negativt. Fan, hitta någonting som intresserar dig av vårdtagaren, läs deras journal och försök tills du hittar någonting du ledigt kan samtala om.
Om du inget gör annars ska du jobba kvar ja, annars äntrar du en negativ spiral in till domedagens passiva gömma.
Ha det bra!

Vet ej om detta hjälper dig i någon mån men jag har själv en psykiatrisk diagnos, tänker inte gå in närmre på vilken. Efter att mer eller mindre haft problem i den i drygt två år tvivlade jag på hur jag skulle kunna klara ett jobb. Efter par år efter studenten får jag ett jobberbjudande liknande ditt. Jag tvekade ganska länge, jag betraktade mig fortfarande sjuk och var riktigt osäker på om jag skulle ta det, men precis som du antagligen tycker/tänker så behövs pengarna.

Med facit i hand så är det ett av dom bästa beslut jag gjort i mitt liv. Att göra något meningsfullt, skaffa sig relationer med arbetskollegor, och varje dag träffa härliga människor har gjort så mycket för mig. Har svårt att föreställa mig vart jag annars skulle kunna hitta något bättre ställe att "tillfriskna" på. Att sitta inne på sitt rum vid datorn, utan ett jobb, utan pengar, utan rutiner. Det tar fan mer på en än vad man tror.

Med bejakande i att vi har två helt olika diagnoser och att det kan skildra stort gentemot våra symptom så tänkte jag att det kanske kastar lite ljus ur ett annat perspektiv.

Mitt tips skulle iallafall vara att ge det en chans. I värsta fall går det åt "helvete" (Helvete i den bemärkelse att du får ett samtal med chefen och får sparken, vilket ser värre ut än vad det är. Det är inte så att du är en nyexaminerad läkare som dödar någon på första operationen direkt.) och du får sluta jobba. Då kanske det vore något att kolla upp det där andra jobbet, när det passar.

Mvh