Blev jag sexuellt utnyttjad av min pappa?

Hej,

Okej, såhär. Jag har länge, länge haft nån slags väldigt besynnerliga tankar om att jag skulle vara pedofil. Dessa tankar har gett mig väldigt mycket ångest och jag har aldrig förstått vad de grundat sig i; jag har aldrig varit attraherad av barn, inte på något sätt, inte i fantasier, inte i drömmar. Jag har även gått med en känsla av att jag skulle vara äcklig, framförallt en rädsla för att män skulle tycka att jag är äcklig. Haft svårt med närhet i perioder och ett så gott som icke-existerande sexliv trots en partner.

Sen så började jag en psykodynamisk terapi hos en man. Det konstiga började egentligen med att jag av nån anledning kom att tänka på ett tillfälle för flera år sen när jag skrivit med min syster om att vår pappa misshandlade henne, och där, under terapin, fick jag plötsligt en konstig tanke om att hon även skulle skrivit att "det var inte det enda han gjorde", men jag kunde inte avgöra om hon verkligen skrivit så eller om det var nåt jag hade drömt.

Terapin fortsätter med att min kropp börjar bete sig konstigt; mitt huvud rycker okontrollerat, jag börjar hoppa till vid plötsliga ljud. En dag så säger psykologen nånting och hans röst är helt förvrängd - det är som att min pappas röst letar sig in i hans på nåt sätt och jag förlorar helt kontakten med verkligheten. Kan inte minnas att jag nånsin varit så skräckslagen som då.

Lite senare, när jag är hemma, så börjar jag känna nåt konstigt mot mina ben, insidan av mina lår, varje kväll jag går och lägger mig. Jag fäster ingen större notis vid detta, utan tänker att det bara är nån slags nervryckningar. Men så en kväll så är det som att jag plötsligt förstår vad det är jag egentligen känner, att det är min pappa, och så känner jag att det gör ont när han kommer in i mig. Jag rusar upp, i panik, vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra. Försöker intala mig att jag bara är trött, att jag inbillar mig, men samtidigt är det som att en del av mig vet att det har hänt och jag minns att jag tänker att "det är inte jag som är äcklig, det är ju han. Det är inte jag som är pedofil, det är ju han".

Lite senare vid ett tillfälle när psykologen tar upp den här händelsen, så är det som att det han säger är helt osammanhängande, jag minns bara att han säger "din pappa" och "i sängen" och helt plötsligt kan jag inte röra mig, inte en muskel. Jag vet inte hur länge jag sitter så, men jag vet att psykologen frågar om jag kan höra honom och jag vet att vi har gått över tiden, men jag är helt enkelt oförmögen att röra mig.

Det händer fler konstiga saker, bland annat så ligger jag i sängen vid ett tillfälle och hör plötsligt att mansröst stöna, snett bakom mitt huvud.

Har skrivit med min syster om det här, kortfattat så svarade hon att hon tror att han utsatte henne för sexuella övergrepp, men jag uppfattade det som att hon inte var helt säker.

Det finns en mängd saker att tillägga här, men jag tänker att det här får räcka för nu. Jag funderar på om jag nånsin kommer att få veta säkert. Jag kände mig så säker där ett tag, att jag till och med ringde till min pappa och sade att han förstört mitt liv. Nu funderar jag på om jag anklagat honom för nåt som inte har hänt.

Tankar om detta? Vore väldigt uppskattat. Personliga påhopp undanbedes.

Vad svarade han när du ringde och sa att han förstört ditt liv ...?

Vi hade mejlat en del innan dess, mejl där han förnekade att han skulle gjort nåt sånt. När jag ringde sa han bara att han "har besök just nu". Jag lade på.

Det låter ju nog som att du projicerar dina egna känslor på din pappa. Äter du nån psykofarmaka? (tänker på dina nervryckningar etc.)
Din berättelse verkar ju ihålig och du verkar osäker på vad du sagt och gjort i närtid, och du kommer inte ihåg några konkreta övergrepp. Skulle din pappa ha förgripit sig på dig betyder det ju att han skulle lagt av innan du blev 4-5 år, jag tror få med det drivet klarar av sånt, men det är ju möjligt. Du kan ju alltid bryta med farsgubben, om du tror det förbättrar din psykiska hälsa, men att hålla på och kalla någon incest-pedofil utan mer på fötterna känns ju lite väl. Och skall man vara lite krass så går du alltså och är traumatiserad över nåt du inte kommer ihåg men målar upp det som värsta möjliga scenario. För ett litet barn kan det ju räcka med att din far typ skrikit åt dig eller nåt för att du om du verkligen koncentrerar dig skall komma ihåg att nåt kändes hemskt, men det behöver inte vara ett sexuellt övergrepp för det.
Du är inte pedofil, och det skall mer till innan jag i alla fall är övertygad om att din pappa är det. Han kan ju vara vidrig på andra sätt dock.

Jag skulle vara väldigt försiktig med just minnen som dyker upp efter påbörjad psykodynamisk terapi.
Detta är bara en länk av tusentals om du börjar kolla lite.
http://fof.se/tidning/2014/3/artikel...trangda-minnen

Med detta inte sagt att du inte blivit utsatt för något men det kan vara annat som spökar också.

Åt ingen psykofarmaka vid den tidpunkten, nej. Varför skulle det behöva betyda att han lagt av innan jag blev 4-5?

Jag är ju inte alls övertygad, det är ju därför jag skrev inlägget. Har funderat på om det faktum att han misshandlade min syster kan vara anledningen till flashbacken då jag hörde hans röst.

Jag vill verkligen inte anklaga honom för nåt som inte hänt, men samtidigt är jag rädd för att kontakta honom och ta tillbaka allt och be om ursäkt, om det skulle vara så att det faktiskt har hänt. Vill inte ge honom det. Han är ingen bra människa, oavsett övergrepp eller inte. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Funderar på att mejla honom och ta tillbaka det jag sagt och skrivit, men samtidigt vara tydlig med att jag inte är säker på att han är oskyldig.

Kan lägga till att när det här kom upp så sade min mamma att hon absolut inte skulle bli förvånad om det var så det låg till och att hon har en känsla av att hon nånstans kanske visste om att det pågick. Hon tog dock tillbaka det senare.

Lider du av psykoser?
Är du schizofren?
Äter du antipsykotisk medicin?
Det finns en stor risk att allt endast är en produkt av dina vanföreställningar och inte förankrade i verkligheten och du återkommer till samma vanföreställning och varje gång så upplever du den som mer verklig ända till du är helt säker på att det inträffat.
Har du pratat med en läkare inom psykiatrin om detta och inte endast en psykolog?
Den finns en vanlig föreställning om att människor förtrycker något hemskt och därför inte riktigt minns men istället är det snarare så att människor har svårt att glömma och förtrycka det hemska.
Om din pappa hade knullat dig när du växte upp så hade du kommit ihåg det klart och tydligt så länge du inte varit väldigt liten när det skedde men då hade du troligen inte haft vaga minnen överhuvudtaget.
Jag tror att detta endast är en produkt av ditt eget sinne och inte förankrat i verkligheten.
Kanske vill du ha något att skylla dina problem på och då det i samhället är vanligt att skylla det mesta på sexutnyttjande i lågålder så väljer du det.
I en psykos är det vanligt att höra en bekants röst det kan t.ex vara en förälder, lärare eller kamrat men i regel så vet du vem personen du hör är och du hör tydligen din pappa prata och stöna vilket är helt normalt för en psykos.
Tänk om det endast är en produkt av ditt sinne och du anklagar din far för dina vanföreställningar.

Aldrig haft några psykotiska tendenser.

Jag tror definitivt att bortträngning existerar, det kan förklaras med ett fenomen som kallas dissociation. Jag har läst väldigt mycket om det här och det där om att man minns traumatiska händelser mycket väl är jag rätt säker på inte gäller alla fall. Är det exempelvis en anknytningsperson som är förövaren så är det snarare fördelaktigt att tränga bort, för att det ska bli uthärdligt att fortsätta ha kvar den här personen i sin vardag.

Med det INTE sagt att jag är säker på att något har hänt mig, ja, jag kan ha inbillat mig. Och ja, det vore på ett sätt skönt med en förklaring till alla mina problem.

Detta är helt korrekt och varje undersökning av fenomenet visar samma sak: Människor tänker på och kommer ihåg allra tydligast de minnen de allra mest vill glömma.

Jag tycker mest att det låter som att du lider av vanföreställningar och att du letar en syndabock för allt dåligt i ditt liv. Det finns inget konkret överhuvudtaget som talar för att du skulle blivit utnyttjad sexuellt av din pappa. Du har initialt helt enkelt fått för dig att det är så och har därefter använt det som förklaringsmodell för allt som skulle kunna tänkas kopplas till det.

Jag reagerade särskilt på att du från ingenstans fick för dig att din syster kan ha skrivit "det var inte det enda han gjorde". Sånt är inget man bara "glömmer". Inte heller att man har blivit sexuellt utnyttjad.

Jag säger inte att det är omöjligt, det du påstår, men från en utomståendes perspektiv så ser det definitivt ut som hjärnspöken.

Jag tror din mamma har en dålig gen som du och din syster fått ärva.

Mycket möjligt. Men man kan "glömma" sånt. Kallas dissociation.