Ursprungligen postat av
Spamscam
Varnar för en textvägg, men skulle uppskatta väldigt mycket om ni tog er tid att läsa.
Jag lever i den värsta av mardrömmar. Söndagen den 4:e juni planerade jag och min pojkvän över arbete och våran framtid han hade arbetsintervjuer på måndagen, natten därpå finner jag och min syster honom på badrumsgolvet, hon hade just hört ett skrik, och frågade mig vad det varit, men jag hade inte hört något. Efter en liten stund knackade jag på till badrummet, blev orolig att han var sur på mig först då han inte svarade, men blev rädd när han inte öppnade...
Vi var förlovade och hade känt varandra sedan gymnasiet, träffades på nätet 2012, jag är nu 22 och han 24. Alla påpekade hur vi var menade för varandra och att vi såg ut som syskon, vi vad så lika. Aldrig älskat någon så mycket, men vi var båda introverta och sökte inte direkt socialt umgänge utanför det vi hade hos varandra, vilket resulterade i att vi hade varandra, och våra föräldrar i princip.
När vi träffades hade jag det svårt, trivdes inte på gymnasiet, han ville stötta mig, men jag lät inte honom, strax därpå sårade jag honom vilket i sin tur resulterade i att vi sa upp kontakten i 2 år. Därefter, år 2014, registrerade jag mig på samma webbsida igen, han skrev snart till mig och frågade hur det kom sig att jag var tillbaka, berättade då hur jag mått, och sedan den dagen gick det inte en dag utan att vi pratade, jag har aldrig mött en sådan ödmjuk och fin person.
Han var en musiker och älskade klassisk musik, spelade piano skickligt och studerade på skola i Östersund, jag hade hoppat av gymnasiet så behövde plugga upp några behörigheter på en folkhögskola, då skickar han en dag ett meddelande till mig där han säger att har ansökt till samma skola, då de även har en musikakademi där. Jag blev överlycklig, vi flyttade därefter ihop på den orten skolan låg.
Jag behövde studera två år, han ett, så han arbetade det sista året. Vi hade det väldigt bra med varandra, utöver några dispyter som de flesta förhållanden har.
Det som hänt går inte att förstå, min pojkvän visade inga tecken på varken fysisk eller psykisk ohälsa, ambulanspersonalen tror att något inom honom har brustit, men han var frisk, ung och smal så oddsen är inte stora..
Han kunde ha ett impulsivt självskadebeteende, där han kunde få blackouts när han blev väldigt ledsen eller arg, fast jag hade liknande problem, om något blev vi medberoende.. den natten som vi fann honom hade vi precis varit osams. Så skiljdes vi åt, mitt på natten hade jag tagit upp min mobil, han frågade vad jag gjorde och jag som var så trött och dum sa att han inte skulle bry sig, han frågade om jag var otrogen, (det planerade jag inte, men det hade hänt förr när vi slutade prata första gången..)
Jag svarade inte på den frågan dock utan vände mig bara om, var så trött och sur, han blev ledsen.. jag sa något dumt om att vi kanske skulle spendera sommaren med att flytta isär.
Det är helt sjukt, det är absolut inget jag hade velat, jag älskade honom av hela mitt hjärta, det visste han, är rädd att han gjort det på grund av bråket den natten. Kan inte må sämre än så här. Två år gick efter det att jag sårade honom och vi slutade prata första gången, sen fick lite mer än två år tillsammans. Känns som ett grymt straff. Om jag inte varit så svår att ha att göra med kanske han orkat mer, jag kunde vara väldigt dalande i mina känslor, han misstänkte borderline hos mig, jag trodde inte på det då.
Vi delade allting, precis allt, mitt liv var att få vara honom nära..
Är det meningen att jag ska överleva det här? Känner mig väldigt manad att få slut på det hela och få vara med min livspartner som det var menat, jag klarar inte det här utan honom. Vill inget annat än att vara i hans famn igen
