Jag vill så gärna vara personen som enbart har ljus inom mig, som bara fokuserar på lyhördhet, kärlek och förståelse!
Jag har varit intresserad av ledarskap, och har studerat ämnet från ALLA synvinklar, från politik, näringsliv, konst, religion, litteratur, sport, musik etcetera. Alla perspektiv har något att lära.
Sport kan ha passion, litteraturen har intelligens.
Konsten och religionen har insikten om egot som illusion, dvs, man förstår att ett altruistisk förhållningssätt rimmar med universell sanning.
Musik kan addera kärlek, subjektivitet och lyhördhet!
Näringslivet lär mig vikten av pragmatiskt förhållningssätt.
Politik förmedlar vikten av representation, slughet.
Kokar man ner allt hamnar man i ett mycket ödmjukt tillstånd, där integritet, värdighet och lyhördhet är ledorden.
Uppgiften är alltid viktigare än den egna personen. Och först när man helt avstår från personligt egenintresse kan man gå upp i lycka och flow!
Ett altruistiskt perspektiv är det rätt rent objektivt således!
Men! Om man ska tillämpa detta stöter man efter initial framgång på ego och avundsjuka!
Och det är man helt oförberedd på eftersom man tidigare har avfärdat dessa egenskaper och tydligt sett hur det enbart leder till personligt lidande!
Man tänker att alla har kommit fram till samma sak!
Tyvärr funkar inte en aporoach helt grundat på kärlek, men varför?
På något sätt måste man gå tillbaka till ego, karaktär och tuffhet, trots att jag föraktar detta som omognad!
Någon som förstår dilemmat? Och varför måste det vara såhär?
Jag har varit intresserad av ledarskap, och har studerat ämnet från ALLA synvinklar, från politik, näringsliv, konst, religion, litteratur, sport, musik etcetera. Alla perspektiv har något att lära.
Sport kan ha passion, litteraturen har intelligens.
Konsten och religionen har insikten om egot som illusion, dvs, man förstår att ett altruistisk förhållningssätt rimmar med universell sanning.
Musik kan addera kärlek, subjektivitet och lyhördhet!
Näringslivet lär mig vikten av pragmatiskt förhållningssätt.
Politik förmedlar vikten av representation, slughet.
Kokar man ner allt hamnar man i ett mycket ödmjukt tillstånd, där integritet, värdighet och lyhördhet är ledorden.
Uppgiften är alltid viktigare än den egna personen. Och först när man helt avstår från personligt egenintresse kan man gå upp i lycka och flow!
Ett altruistiskt perspektiv är det rätt rent objektivt således!
Men! Om man ska tillämpa detta stöter man efter initial framgång på ego och avundsjuka!
Och det är man helt oförberedd på eftersom man tidigare har avfärdat dessa egenskaper och tydligt sett hur det enbart leder till personligt lidande!
Man tänker att alla har kommit fram till samma sak!
Tyvärr funkar inte en aporoach helt grundat på kärlek, men varför?
På något sätt måste man gå tillbaka till ego, karaktär och tuffhet, trots att jag föraktar detta som omognad!
Någon som förstår dilemmat? Och varför måste det vara såhär?
