Att må som sämst när folk förväntar en att må bra.

Jag vill inte ha några svar som att "det blir bättre". Detta handlar om oss som mår dåligt trots vårt "utseende" eller vår charm eller etc. Folk som tror att folk som ser bra ut automatiskt mår bra vet ej hur fel de har. Jag har under hela min uppväxt fått höra hur bra jag ser ut och aldrig känt känslan av att hålla med. Välmående har inte med utseende att göra. Just nu känner jag mig så nere som jag nånsin har gjort. Ingenting känns viktigt för mig, jag vet inte alls vad som får mig att ens fortsätta. Att jobba resten av livet? Att ständigt kämpa mot att må dåligt? Vet ej vad som argumenterar för att få livet att verka viktigt. Kärleken? Barn?

Vad får er att fortsätta trots att hjärnan säger det motsatta?

Har du testat droger? Dom brukar göra så att man mår bra.

Jag drömmer om att få dö. Jag har försökt med allt och jag har velat dö i 16 år nu men hållt mig till liv pga mina stackars anhöriga. Som jag nyligen har börjat tycka är skitstövlar. Om dom är så jävla lyckliga kan väl dom vara det. Varför måste jag lida med en död själ för att dom på avstånd ska känna sig lite gladare?

Vill du hitta en mening så hoppas jag att du gör det, då kommer du säkert att lyckas. Men jag har tröttnat.

Att rekommendera droger i allmänhet är ganska dumt men psykedelika kan hjälpa dig hitta mening i ditt liv

Om du ser lite mer utifrån på den tanken så innebär det också att allting går att göra och att du inte behöver vara rädd för något. Det går att se kallt på känslor och lycka och reducera ner dem till kemi, men du kan bli lycklig på riktigt utan att slänga i dig droger eller behöva medicin.

Utmana dig själv genom att ta reda på vad just du behöver.

Att se bra ut är både bra och dåligt. Det dålig är som du nämner att folk inte förstår att man mår dåligt och att man möjligen inte får den sympati från omvärlden som andra får - det bra är dock att det går att hantera många situationer och människor eftersom de inte lägger på den våta filten "det är synd om dig" ovanpå samtalet/relationen.

Njut av att inte veta var du ska ta vägen och njut av att leta dig framåt och hitta dig själv.

Om du hittar något du gillar att göra så kanske du inte behöver bära på känslan av att alltid "kämpa emot att må dåligt". Skaffa en utbildning inom ett yrke som du tycker verkar intressant. Om det inte är möjligt, försök komma till rätta på en arbetsplats där miljön och medarbetare gör dagarna lite ljusare. Studerar du och känner dig missnöjd - byt inriktning. Hela livet ska inte behöva vara en lång process där allt man gör är tråkiga måsten.

Jag känner igen mig. Fastän jag har det litet annorlunda.

Jag har mått bra, vet hur det är, det grundar sig på insperation, lättnad. Vilket i sin tur sätter igång hopp och att konstruktiva tankar skapas. Då kan man börja sitt liv!

Men man kan också bara må dålift, de insperativa tankarna skapas inte, de plockas ned av att det dåliga inombords har någon slags styrka, som en vägg.
Problemet är väl oftast att man inte vet hur det sja vara när man mår bra(man ska vara helst i förd mot någonting), för den 'goda känslan' infinner sig inte, och många möten med människor när man ska göra gott intryck förstörs, man har inte dörren öppen för sitt fria lyckliga jag.

Finner du källan till hur man tillintetgör negativa känslan, då kommer man må bra, vilket för dem som mått dåligt kommer att vara en överraskande aha uplevelse.
Och kommer du på hur - säg till mig!

Jag längtar efter att bli fri igen