Citat:
Ursprungligen postat av
brandbilsproffs
Normalt sätt ältar jag aldrig hans historia, det är bara när jag hamnar i kritiska situationer och direkt konfronteras med det på ett eller annat sätt. Då blir jag överväldigad. Jag tycker mig ha gjort många framsteg i terapi, har tagit mig igenom depression och byggt upp mitt liv. Det här problemet hänger dock kvar... Har du några tankar/idéer kring hur jag skulle kunna förändra mitt beteende? Jag försöker att stärka min självkänsla, vara här och nu, inte tänka på gammalt. Det här kommer ändå ikapp mig som ur bakhåll, och drar ner mig i skiten igen. Jag gör vad som helst för att hitta ett sätt att hantera det här på.
Och det sista du skrev.... håller verkligen med... det är svårt att greppa mäns sexualitet....
Det här med terapi är inte så himla lätt. Har själv gått i en hel del terapi, men från den intellektuella förståelsen till den praktiska förmågan att reglera tankar och känslor kan det vara långt. Jag var en sån där duktig "patient" dessutom, jag ville gärna "leverera" - visa att jag gjorde framsteg, kanske framförallt för att inte terapeuten skulle känna sig dålig... (Mina problem har tagit sig helt andra uttryck än dina kan sägas.)
Intellektualisering - att analysera problemet intellektuellt - kan vara en försvarsmekanism i sig, men för min del har det ändå varit till stor hjälp att förstå problematiken intellektuellt. Jag vet inte vad för slags terapi du gått, och hur insatt du är i den teoretiska bakgrunden till terapin, men om du själv vill få grepp om hur det "kan bli så här" så råder jag dig att läsa om anknytning, anknytningsmönster, mentalisering. En rejält bra bok för att greppa det hela är
http://www.adlibris.com/se/bok/sjalv...-9789127132368
Min personliga övertygelse är att man måste gå till botten med känslornas ursprung, erkänna dem och läka inifrån. Jag skulle gissa att svartsjukan har mycket lite med erfarenheter från dina kärleksrelstioner att göra, utan i stället handlar om upplevelser av övergivenhet tidigt i livet. Att föräldrarna inte innebar den trygghet du behövde. Barn som inte får den trygghet de behöver skapar genom olika försvar i stället en falsk trygghet, för att slippa konfronteras med de (för ett litet barn) livshotande omtändigheterna, och lär sig agera på det sätt som upprätthåller denna trygghet på bästa sätt. Här läggs grunden för hur vi relaterar till människor i nära relationer som vuxna. Enligt min amatörmässiga analys handlar svartsjukan om din primära otrygghet, som du fortfarande inte sett och erkänt för dig själv. Man kanske till och med kan säga att detta återupprepande av utagerande svartsjuka är ett försvar i sig, att slippa konfronteras med det som finns i dig själv. Lägga det utanför dig själv, trots att du ser att det inte finns någon grund för det. Här är psyket starkare än intellektet skulle jag säga. Psyket kämpar för din överlevnad, tror det. Du tvingas upprätthålla en fasad, även inför dig själv. (Vilket du kanske känner igen i det du skriver om att du kan charma vem om helst -
du kan agera utifrån andras förväntningar, men vet du vad du själv känner egentligen?) Med andra ord kan man säga att du behöver möta ditt inre barn, och bli detta barns trygga vuxna. Vad behövde detta barn? Vad var det rädd för? Arg eller ledsen för? Fick det känna alla känslor? Var kärlek och trygghet villkorat för barnet? Hur såg villkoren ut?