Vad kan det vara för fel på mig...???

Hej!

Innan jag börjar skriva om mig själv så måste jag bara tala om att jag är medveten om att det inte går att få någon diagnos via internet från någon främling...bara intressant att höra era tankar!

Med det sagt...

Är en 24 årig kille från Göteborg med blandade diagnoser....nuvarande är:

-OCD (i synnerhet ''pure-o'')
-GAD
-Social fobi

Har även varit diagnostiserad med autismspektrumtillstånd med narcissistiska drag (2013-2016), men kände redan när jag gjorde utredningen att det antagligen inte rör sig om något sådant tillstånd. Bad om att få göra om utredningen när jag kom till en annan mottagning specialiserad på neuropsykiatriska tillstånd och dom kom fram till att någon autism hade jag inte (förutom lite drag eventuellt). Så diagnosen togs bort. Men har inte fått någon ny sedan dess...känner att jag mår dåligt då min ''instabilitet'' (som jag senare kommer att skriva mer om) ökar och inget görs...

För att berätta lite mer om mig själv och hur allt började...

Mina första tio levnadsår kan väl beskrivas som ''inget att anmärka på''...Var ute med andra barn och busade, kom hem till middagen och sedan sprang ut och lekte igen. Gick aldrig över gränserna på något sätt eller något annat konstigt (sökte dock ''kickar'' vid ett par tillfällen och polisen var en gång involverad). Var en trevlig och social grabb annars bara

Sedan så började förändringarna att ske (detta var snart 15 år sedan)...Föräldrarna skilde sig och jag började genast att utveckla både OCD och panikattacker. Depressionen kom ca. ett halvår senare. började att utveckla ''specialintressen'' och började att isolera mig mer och mer...Med tanke på att jag började dra mig undan och blev tyst i skolan så följde ett par ''helvetesår'' med mobbning...Detta började att göra mig både självmordsbenägen och ''våldsam'' (med det menar jag att jag började ge igen och utvecklade en aggressiv och paranoid personlighet). Slutade med att jag fick flytta in på behandlingshem efter ett gäng incidenter hemma. ingen vidare ''behandling'' som så där, men fick tid till att reflektera och försöka öva upp mina färdigheter lite granna...för att sedan flyttas ut till egen lägenhet. Instabiliteten fortsatte att öka och började känna att folk var ''ute efter mig''. Att folk försökte få mig på fall (genom att vara trevliga och charmiga tex) och sedan förstöra mig när jag var i ''beroendeställning'' till personen i fråga. Kunde gömma en kniv vid hatthyllan när en person ringde på dörren för att vara på den ''säkra sidan''.
Men då vännerna hade försvunnit sedan länge, och jag var helt ensam så övergick jag till att använda mig av fantasin för att ''bli den som jag inte kunde bli''...Detta kunde pågå ett par timmar om dagen (oftast på dagen och kvällen) genom att lyssna på musik och vara hyperaktiv framför spegeln. (lite autistiskt som så...men ångest kanske??).

...dags att andas....

Har sedan dess kvicknat till...Bor nu i egen lägenhet ...Gör nu ofta meningslösa grejer som att resa mig våldsamt från stolen och kanske gå och stänga ett skåp eller något annat meningslöst...(gör det ofta om jag fått för mig något bra eller dåligt eller om mycket/lite hänt). Spelar mycket dataspel för att få tiden att gå och lever mycket i fantasin (kan tex snacka hur länge som helst med grannarna...eller någon person jag såg på bussen, i mitt egna huvud). Kan även andra dagen/timman/minuten sjunka ordentligt och nedvärdera allt och alla. Men fungerar alldeles finfint med dom människorna som jag träffar på idag (vilket till antalet kan beskrivas som patetiska...).

Nu är jag bra instabil...Kan göra vad som helst för att få ut energi (eller uppmärksamhet)...Vill bara så gärna att något ska hända. Funderar starkt på att ta livet av mig om inget ''drama'' händer snart, eller om jag inte får utlopp för mitt sociala behov.
Vad tror ni att jag kanske lider av..??

Ursäkta om det blev osammanhängande...

MVH
OY-VKH

Du skulle ju kunna testa att försöka vara lite mer normal. Det är så typiskt denna generation att försöka sätta en massa diagnoser på folk för att på förhand dela in dem i fack. Var dig själv för i helvete och sluta upp med att fråga noviser till läkare om råd om saker som du själv kan fundera fram.

Sedan så började förändringarna att ske (detta var snart 15 år sedan)...Föräldrarna skilde sig och jag började genast att utveckla både OCD och panikattacker. Depressionen kom ca. ett halvår senare. började att utveckla ''specialintressen'' och började att isolera mig mer och mer...Med tanke på att jag började dra mig undan och blev tyst i skolan så följde ett par ''helvetesår'' med mobbning...Detta började att göra mig både självmordsbenägen och ''våldsam'' (med det menar jag att jag började ge igen och utvecklade en aggressiv och paranoid personlighet). Slutade med att jag fick flytta in på behandlingshem efter ett gäng incidenter hemma. ingen vidare ''behandling'' som så där, men fick tid till att reflektera och försöka öva upp mina färdigheter lite granna...för att sedan flyttas ut till egen lägenhet. Instabiliteten fortsatte att öka och började känna att folk var ''ute efter mig''. Att folk försökte få mig på fall (genom att vara trevliga och charmiga tex) och sedan förstöra mig när jag var i ''beroendeställning'' till personen i fråga. Kunde gömma en kniv vid hatthyllan när en person ringde på dörren för att vara på den ''säkra sidan''.
Men då vännerna hade försvunnit sedan länge, och jag var helt ensam så övergick jag till att använda mig av fantasin för att ''bli den som jag inte kunde bli''...Detta kunde pågå ett par timmar om dagen (oftast på dagen och kvällen) genom att lyssna på musik och vara hyperaktiv framför spegeln. (lite autistiskt som så...men ångest kanske??).

...dags att andas....

Har sedan dess kvicknat till...Bor nu i egen lägenhet ...Gör nu ofta meningslösa grejer som att resa mig våldsamt från stolen och kanske gå och stänga ett skåp eller något annat meningslöst...(gör det ofta om jag fått för mig något bra eller dåligt eller om mycket/lite hänt). Spelar mycket dataspel för att få tiden att gå och lever mycket i fantasin (kan tex snacka hur länge som helst med grannarna...eller någon person jag såg på bussen, i mitt egna huvud). Kan även andra dagen/timman/minuten sjunka ordentligt och nedvärdera allt och alla. Men fungerar alldeles finfint med dom människorna som jag träffar på idag (vilket till antalet kan beskrivas som patetiska...).

Du tycks ha god självkännedom och är duktig på att skriva och uttrycka dig. Du har så klart dina begåvade områden som du kan utveckla vidare. Men du verkar vara ganska ensam. Du kan ju söka gemenskap med andra. Samhället är ju till stor del uppbyggt kring den idén. Skola, studiecirkel, kyrka, politiskt parti,jobb. frivilligarbete, fiskeklubb, kampsport, gymmet, ja det finns ju hur många ingångar som helst att engagera sig och då också kanske träffa en livspartner. Vilket iof inte alltid är nödvändigt. Men våga tro på dina möjligheter och visa dina bästa sidor och sök dig till samanhang där du träffar andra .

Du sa något väldigt viktigt där... Det är bara det att har man ''varit autistisk'' enligt psykiatrin i flera år så har allt socialt självförtroende ''våldtagits och dumpats i en skogsdunge''... för att uttrycka sig milt! Men jag tror att man får trappa upp utmaningarna lite. Bjuda på ett leende lite här och där för att få en bekräftelse på att det inte är lika illa som man först tänkte. Är ju egentligen väldigt social och trevlig så det gäller väl att hitta tillbaks till det.


Även här håller jag med...Man är bara så van vid att allt handlar om diagnoser hela tiden. Att man tillslut tappar allt vad sunt förnuft heter...