Har "vi måste tänka på vår konsumtion" eller dylikt någonsin fungerat?

Idag pratas det om att vi måste äta mindre kött, vi måste använda mindre olja, vi måste förbruka mindre vatten, vi måste utbilda oss och en massa andra saker för att vi ska kunna "passa in i framtiden".

Ansvaret för Sveriges, och även jordens, framtid läggs på individerna istället för att lagstadgas, lösas av nya uppfinningar eller liknande.

Hur ser det ut historiskt? Finns det några samhällsproblem vi stött på genom tiderna som lösts på individnivå istället för av andra faktorer? Där alla människorna i ett land frivilligt avstått från lyxkonsumtion, ändrat sitt beteende eller liknande utan att skatter ökats/lagar ändrats/nya uppfinningar tillkommit/andra påtryckningar gjorts?

I USA har konsumtionen av nötkött minskat med nästan 20%, vilket har lett till en minskning av utsläppet av växthusgaser per capita med 10%.


Det ändrade konsumtionsmönstret beror dock antagligen snarare på information om nötkötts hälsopåverkan på individnivå än klimatpåverkan.

Men skillnaden är ändå påtaglig, så det verkar uppenbart gå att styra konsumtionsmönster i viss mån utan aktiv styrning med regler eller avgifter.

Men misstänker att köttkonsumtionen säkerligen ligger kvar på ungefär samma nivå då de som jag förstått det äter väldigt mycket fågel där borta.

Jämfört med när? 1643?

Nej, modern tid, 2005 till 2015 om jag inte missminner mig.

Frågan är när någon vågar säga att vi borde avskaffa de totalt onödiga hästarna som landet översvämmas av till ingen nytta.

Dessvärre verkar de bara bli fler och fler.

Bra fråga. Den största effekten är väl att man byter ut saker mot nya, miljövänligare (nya vitvaror, bränslesnålare bilar, mer ekologiskt mat) och där har politikernas tjat kanske en effekt. Ofta drivs det dock i praktiken av lagstiftning (ex utsläppsregler för bilar) och ekonomiska styrmedel.

Sanningen är väl att politikerna vill undvika tvång för att inte stöta sig med olika väljargrupper. När de uppfattar en målkonflikt "löser" de den med prat för att slippa välja.

Verkar vara väldigt få som frivilligt ger upp bekvämlighet.
Däremot har de flesta inga problem att byta ut saker mot miljövänligare alternativ om de inte behöver ge upp funktionalitet/bekvämlighet.
Penningstarka grupper (eller i alla fall delar av dem) kan göra det till trots ett högre inköpspris/utan direkt behov att byta ut utrustning, medan ekonomiskt svagare grupper sällan gör det för än alternativen ligger på samma prisnivå.

En viss parallell finns med andra världskriget. Jag har inga siffror på hur det fungerade i praktiken, men i alla krigförande (och i många neutrala, som t.ex. Sverige) länder uppmanades civila att inte slösa och skära ner på konsumtionen. "Save scrap, beat the jap!" var (mer eller mindre ordagrant) en slogan jänkarna använde.

Skillnaden var att det inte handlade om miljön, utan om landets överlevnad, samt att regeringarna kunde använda mycket tydligare tvångsåtgärder (bl.a. ransonering) och skarpare propaganda.

Liknande kampanjer fördes under oljekrisen:


Men effekten torde varit begränsad jämfört med prischocken och de tvingande påbuden, som införandet av hastighetsbegränsing.

Finanskrisen gjorde ju att konsumtionen minskade, om det var för att folk tänkte "jävlar, det e kris" eller för att de fick mindre pengar vet jag inte. Sverige talar jag om.