Hur bearbetar vår hjärna ny information. Permanent som temporär.

Hej!

En snabb fråga, är det någon som vet hur våran hjärna bearbetar ny information som vi får?
Hur hjärnan vet att den ska vara i långtidsminnet alt. korttidsminnet.

En intressant fråga jag kan ställa här också är:
- Hur definierar du kunskap?

Love.

En intressant ny upptäckt är att människor kan skilja mellan miljarder olika lukter. Detta trots att den mänskliga "luktloben" är alldeles för liten för att göra så fina åtskillnader. Detta talar för att enskilda sinnen inte är inkapslade som de traditionella hjärnkartorna påstår utan att hela hjärnan behandlar informationen. Kan även förklara varför människor reagerar mer diskriminerande på små skillnader i hur fort en klocka tickar än hundar trots att hundarnas öron är känsligare och har lägre perceptionströskel för ljud (eller på vanlig svenska: hundar hör ljud på för låg volym för människor att höra).

Hur ska jag koppla det till hur vi behandlar ny information?

"Långtidsminnet" och "korttidsminnet" är modeller av hur hjärnan arbetar - inte avskilda delar i hjärnan eller ens specifika processer som man kan visa jobbar helt åtskilt från varandra.

Det enkla svaret på din fråga är att vi har hypoteser för hur hjärnan fungerar och börjar få lite koll för hur det går till på en väldigt övergripande nivå. Exakt hur minnen verkligen bildas, hur de lagras och återkallas vet vi däremot fortfarande inte.

Som Uppgraderadapa skriver har hjärnforskningen börjat komma fram till att modellen för hur hjärnans olika delar specialiserat arbetar med olika saker är felaktig, eller åtminstone till stora delar missledande. Man ska dock komma ihåg att även om större delar av hjärnan är inblandade i att t ex bearbeta synintryck så tyder det vi vet än så länge på att det ändå är i synbarken de viktigaste bitarna sker. Vi har övertygande bevis för det genom studier av hjärnskador av olika slag. En människa kan t ex drabbas av hjärninfarkt som slår ut delar av synbarken på ett vis som inte bara gör en funktionellt blind, utan också gör att man helt förlorar förmågan att ens föreställa sig synintryck. En sån person märker inte att den är blind (annat än rent praktiskt givetvis), eftersom man inte kan lida av något man inte vet att man förlorat.

Forskning om hur hjärnan behandlar information generellt gäller ju all information, även ny sådan.

Mer specifikt för ny information kan sägas att det evolutionärt vore ett näringsslöseri att försvara förutfattade meningar genom komplexa försvarsmekanismer, då det hade gått att nå exakt samma icke-flexibla resultat genom enkla reflexer. Nyttan med en stor näringsslukande människohjärna är att effektivt kunna ändra sig. Studier som påstås bevisa något annat är skevade av ett kulturellt tryck att förneka sin förmåga att ändra sig som inte liknar något som fanns när vår hjärnkapacitet evolverade.

Sexuellt selekterade drag i handikapprincipen har alltid de mest handikappande konsekvenserna hos könsmogna individer, tänk älgars horn och påfåglars stjärtfjädrar. Att människohjärnors näringsförbrukning peakar före puberteten, och till råga på allt då spenderar mycket näring på att bygga myelin som gör nervsignalerna effektivare och billigare senare i livet, visar att hjärnan inte stämmer in på den modellen. Men den stämmer in på överlevnadsfunktioner genom naturligt urval.

Utan att vara någon expert på området så är jag tämligen övertygad om att hjärnan sorterar efter tidigare erfarenheter och på det sättet bildar ett system om vad som är viktigt/oviktigt, farligt/ ofarligt.

Det finns faktiskt exempel på personer som har funktioner som de enligt sina lokala hjärnskador inte borde ha, som kan göra saker som de saknar delen där det sägs att de viktigaste bitarna sker. Bland annat personer som förlorat hela Brocas hjärnvindel och ändå kan tala. Intressant nog är dessa vanligast i miljöer som inte kräver att en rättfärdigar sig, vilket kan tyda på att det är kulturella krav på att "inte kunna rå för" sina brister som tvingar många människor att avstå från att bli bättre.

Faktiskt är det så att om alla hjärndelar som sägs vara viktigaste biten för någon specifik funktion baserat på hjärnskadeexempel adderas ihop, får den genetiska information som skulle krävas för att koda för dem alla inte plats i den begränsade mängd funktionellt DNA vi har. Och det är flera gånger om kvoten överskrids. Det finns exempel på hjärnskador där symptomen efter skadan avviker kraftigt från de som förutsägs av modellerna.

Jag har aldrig haft något radiosinne, det har inte någon av mina genetiska förfäder och förmödrar som jag skulle ha kunnat ärva någon "viktig del" i hjärnan från heller haft, ändå är jag medveten om att jag saknar radiosinne. Varför skulle då någon specialiserat sakna förmåga att vara medveten om sin blindhet? Det kan helt enkelt vara så att vissa med lokala hjärnskador även utsätts för kulturellt tryck att förneka sin medvetenhet om sin blindhet (som då den sitter i den plastiska hjärnan inte behöver vara permanent), medan andra har mer omfattande skador och saknar förmågan till generellt kritiskt tänkande.