Ett panikartat grepp om egot & pånyttfödelse, Heroic dos 4-aco-DMT,

Kvinna, 20+ år, 54 kg

Tidigare drogerfarenheter: Förmodligen trippat allt som allt minst 50 gånger, på LSD, psilocybin, 4-aco-MET, 4-aco-DMT, “Special”, okända NBOME’s, MXE, 3-meo-PCP, DMT changa etc. i allt från mindre till “heroic” doser och anser mig vara en hyfsat rutinerad psykonaut vid detta lag.

Bakgrund: Jag hade några veckor innan denna tripp trippat på 4-aco-DMT med en kompis men hade inte kunnat njuta av upplevelsen fullt ut för jag kunde inte “släppa taget”. Jag hade hamnat i ett tillstånd av förvirring, ångest och hållit ett hårt tag om mina tankar. Jag hade en bad trip helt enkelt. Av mina snabbt uppskattade 50 trippar har jag haft en handfull negativa trippar innan, varav alla skett på grund av att jag inte respekterat drogen. Trippen med min kompis tyckte jag dock att jag hade respekterat drogen och att den negativa upplevelsen berodde på saker jag behövde handskas med. Jag bestämde mig därför att dosera ännu högre denna gång och trippa ensam för att förhoppningsvis kunna reda ut lite psykiska/emotionella issues. Jag bestämde mig även för att dosera högre på grund av att jag upplevde det som att jag hade hamnat i ett mellanting mellan att befinna sig i mitt ordinära ”egoic consciousness” och ”ego death”. Att befinna sig i gränslandet mellan dessa tillstånd kan ofta vara obehagligt då egot kämpar emot.

Jag betraktar psykedelier som djupt spirituella och använder de dels i det syftet. Jag har tidigare i mitt liv haft problem med psykisk ohälsa vad gäller depression, ångest och missbruk. Viss ångestproblematik har jag fortfarande.

Intressant observation: Under trippen jag kommer beskriva hade jag i princip inte någon form av ”visuals”. Trots en så stor dos hade jag inga som helst OEV’s, det enda var att jag med stängda ögon nästan kunde urskilja ett vagt mönster, men det var bara märkbart om jag ansträngde mig för att se det. Så denna tripprapport utspelar sig helt på ett psykiskt/emotionellt plan.

Pretrip: Jag sätter mig i min vardagsrumssoffa och mäter upp pulvret på min icke-pålitliga precisionsvåg. Jag mätte dessutom i antal “miniskopor” vilket en icke skall göra med 4-aco-DMT, det är väldigt viktigt att ha en bra precisionsvåg vid hanterandet av denna substans! Trippen innan hade varit på ca 30 mg. Jag var nu redo att gå djupare. Jag uppskattar dosen vara mellan 50-60 mg.

Jag förde lite anteckningar i början av trippen jag nu citerar exakt:

“Okej, jag är redo för att bryta igenom. Förra gången tog jag 6 skopor, vilket skulle ha varit runt 30 mg… 50-60 mg borde ta mig bortom ego död. Grejen är att jag kommer ju upphöra att existera. Dö. Att medvetet dö. I’m ready to surrender. Into the nothingness.”

Jag var nervös. Hjärtat slog hårt. There’s no going back efter jag sväljer det. Åh herregud, ska jag verkligen göra det här?

“Det finns ingen mer planering jag kan göra. I must go with the flow, in a surrendered and allowing state. Which is what go with the flow means.”

Jag kände mig redo. Jag hade studerat mycket av Eckhart Tolle’s och Alan Watt’s lära. Jag vet att jag inte är mina tankar. Jag vet att “jag” är något mycket större än så. Men det är en sak att veta på en intellektuell nivå och en annan att känna det. Att vara det. Jag ville känna det.

“okej, 15:24 är jag redo? jag måste meditera först, tankarna snurrar som fan!

ifall det drar iväg beyond ego så ska ja bara go with it , surrender, men om det inte gör det , go in for sensory deprivation, mörker och tystnad”

Intag av substans: Jag tittar på pulvret och sätter min intention. Rakt ut ber jag substansen om hjälp med att handskas med och bearbeta mina rädslor. Om att visa mig det jag behöver se, inte det jag vill se. Jag avslutar min lilla bön med att uttrycka tacksamhet för substansen. 16:00 lägger jag det starkt kemiska pulvret på tungan och sköljer snabbt ner med massa vatten. There’s no going back now!

Plötsligt kände jag mig inte alls redo. Trots att jag trippat så många gånger innan är varje tripp som ny. Tänk om jag tagit för stor dos? 50 mg är ju en REJÄL dos. Shit… Vad har jag gjort… I en bråkdel av en sekund övervägde jag om jag skulle spy upp pulvret… hehe… nej, nu får jag skärpa mig. Jag har Seroquel redo att avbryta trippen med ifall det är ABSOLUT nödvändigt, då menar jag att jag bara planerar att ta den om jag går helt bat shit crazy. Annars vill jag arbeta mig igenom min ångest och rädsla av mig själv. Det var liksom det som var hela syftet med denna tripp. Jag var beredd på att obehagliga känslor skulle dyka upp. Det var nästan det jag ville. Jag var trött på att vara “a prisoner of my own mind”.

Trippen: Jag lutar mig tillbaka i soffan och sätter på ett youtube-klipp där Eckhart Tolle pratar om enlightenment och satori.

Jag hade för avsikt att föra anteckningar genom hela trippen men detta var allt jag lyckades åstadkomma innan det bar iväg djupt:

+ 21 min “hahahha det är redan intensivt… holy cow…. detta är så jävla intensivt
+ 30 min “holy fuck nu rädsla ego consciousness transitioning into a higher state of consciosnessr5
there is nothing youb can do but to let it happen
jag tappar (mitt namn) totalt just nu
this is just different levels of consciousness”

Redan från början jag tog substansen kände jag ett obehag i kroppen. Jag brukar ha “come up anxiety” men sedan brukar det försvinna helt vid peaken för att ersättas av eufori. Det hände inte denna gång. Vad som istället hände var att jag väldigt snabbt började tappa greppet om “verkligheten”, om vem jag är och om vad en drog är. Detta har jag varit med om många gånger förut, men denna gång var det betydligt mer svårhanterat. Dosen var så hög att jag fick väldigt liten tid att hinna vänja mig vid detta nya medvetandetillstånd. Det stegrades för snabbt. Det kändes som att min insida vändes ut och in. Mina tankar var snabba, korta, blev avbrutna och högst bizarra. Jag kände mig stel, obehaglig, kallsvettig och förvirrad. Jag börjar nu känna mig riktigt rädd. Mer rädd än vad jag någonsin känt mig. Paniken stegras för varje sekund. Jag försöker sätta på lite musik för att kunna flyta med i men det var lättare sagt än gjort i detta tillstånd. Mobilen var väldigt svårmanövrerad. Jag misslyckas med att sätta på Spotify men jag lyckas istället casta en random musikvideo från youtube till TV:n. Jag hade hoppats att jag skulle uppleva den där smältande “flow” känslan och bli ett med musiken men musiken var bara obehaglig. Nej, herregud det här går inte. Jag befann mig i sådant extremt obehag att jag kallsvettas bara nu när jag skriver om det.

Jag sneglade på Seroquelen… Nej! Jag ska fan ta mig igenom det här utan kemiska hjälpmedel! Då kommer jag på att en youtubare jag gillar, PsychedSubstance, har en video där han guidar till ego död: https://www.youtube.com/watch?v=OCuZWlx7JIo

Jag lyckas efter mycket om och men sätta på videon. Helvete vad bra den var att se på. Han vet verkligen vad han snackar om. Jag kände enorm samhörighet med honom. Jag kände igen mig själv i honom. Någonstans i videon säger han “now, when I’m saying “you” you probably have no idea what I’m talking about” I mitt panikartartade svettiga halvgråtandes tillstånd nickade jag exalterat till honom! Det kändes som att han var i rummet med mig. Nej, jag vet inte vem “du/jag” är… Vem är jag? Vem är jag? Det var bara i korta stunder som jag kände av “the flow” för mitt ego greppade hårt efter det lilla jag hade kvar av mig själv. Syftet med hans video var att hjälpa en släppa taget med premissen att så kallade bad trips beror på att en kämpar emot. Jag såg det så klart och tydligt. Det var nu jag fick mitt första “aha-moment” under trippen. Jag ligger i soffan och klamrar mig fast, både fysiskt och psykiskt. Jag lider, jag är rädd. I min periferala vision ser jag tv:n som spelar trippig musik med vackra fraktaler som visuals. Jag känner ett kall från fraktalerna, “följ med oss, kom, släpp bara taget, det finns inget att vara rädd för” och kontrasten blev så stor och tydlig att jag nästan lyckades “snap out of it”. “Här ligger jag och bokstavligen skakar av rädsla när jag skulle kunna bara komma över mig själv och go with the flow”. Det var en sådan tydlig metafor för mitt liv. Så mycket saker jag inte vågar göra, så enormt mycket min ångest håller mig tillbaka i livet. Jag kände skam. Jag kände mig patetisk. “Här ligger jag som ett ynket litet barn och gråter.” Det kändes som att hela universum kollapsade på sig självt. “Tänk om någon kunde se mig nu, när jag ligger här i fosterställning och grinar när jag skulle kunna ha hur kul som helst”. Mer skam. Så mycket skam att jag nästan blev spyfärdig. Jag känner verkligen hur varenda känsla jag någonsin förträngt bubbla upp till utan. All förnedring och förödmjukelse jag någonsin känt trängde sig igenom varenda cell.

Nu börjar jag närma mig peaken. Jag ligger ner i min soffa med total tystnad i lägenheten. Jag hör bara vattnet från kylskåpet. Förvirringen går i vågor. I ett ögonblick av någorlunda klarhet där jag in the back of my head vet att jag tagit en drog tänker jag att jag kommer komma tillbaka. Jag behöver bara andas. Det blev som ett mantra. “Jag kommer komma tillbaka, jag behöver bara andas, jag kommer komma tillbaka, jag behöver bara andas” Tänker jag om och om och om igen medans jag andas djupt och tungt i min totalspända position. Jag höll ett krampaktigt tag om soffan. Det var så intensivt, känslan skulle jag nästan kunna beskriva genom att dra en parallell till att åka fritt fall fast åt motsatt håll.

Jag vet inte hur länge jag låg och fokuserade på min andning (det var förmodligen runt en timme) men det hjälpte. Jag kände verkligen att det är något djupt spirituellt med just andningen. Varje utandning är en chans att släppa taget. Här någonstans kommer jag plötsligt att tänka på Eckhart Tolle’s visdom. Acceptansen. Det handlar om acceptans. Jag slutade kämpa emot rädslan och accepterade den. Lät den fylla upp mig totalt. Jag till och med bad om mer rädsla. Då insåg jag, med sådan kraft och glasklarhet att det kändes som att bli påkörd av ett tåg, att det finns ingenting att vara rädd för. I precis samma ögonblick upphör all rädsla att existera tillsammans med mitt krampaktiga grepp om soffan. Jag fick djupa insikter om rädslans irrationella natur och om hur det bara satt i mitt huvud allting. Att det är en illusion. Sådana saker jag hört många gånger förut, men det är sådana saker man måste uppleva själv för att fullt ut kunna förstå innebörden utav. Jag kände sån lättnad. Sådan total lättnad. Jag andades ut och kände rädslan ersättas av eufori.. Phew! Det finns ingenting jag behöver greppa tag i. WOHO! JAG KOMMER ALDRIG UPPLEVA RÄDSLA IGEN! Varför i helvete skulle jag göra det för? Nu vet jag ju hur det hänger ihop. Jag kände verkligen att jag hade överkommit alla mina rädslor. Sedan blir det suddigt.

Nästa minne jag har är ett väldigt förvirrat toalettbesök. Det är inte lätt att kissa när man knappt har en upplevelse av att existera. Hur är det man gör nu igen? Hmm, det är bara att slappna av eller? Just ja, jag tror det är meningen att jag ska torka mig också… Sedan blir det totalt svart tills jag återfår medvetandet i min säng. Jag börjar nu komma ner från peaken och ALLT är annorlunda. Innan blackouten var trippen fortfarande färgad av ett visst obehag, ångest och förvirring… Nu när jag kom till medvetandet var det som att jag hade blivit pånyttfödd…. Min nya existens startade med att jag började komma tillbaka till min kropp igen. Denna gång var inte kroppen stel, obehaglig, kallsvettig och allmänt äcklig utan den var så otroligt bekväm, varm, mjuk, mysig, kärleksfull, lugn, tillfredställd och framförallt... Peaceful… Den kändes som gjord för mig!

Jag hade ett leende på läpparna. Det stod helt stilla i huvudet. Innan hade tankarna kaosartat forsat in från alla håll och kanter. Nu fanns bara friden och stillheten. Utan att behöva tänka det kände jag att det var det här Eckhart pratade om. Det var det här tillståndet han befann sig i.

Jag hade ännu inte slagit upp ögonen. Jag ville knappt röra på mig men när jag gjorde det kände jag hur otroligt skönt det var, hur mjuk sängen var. Det var som om jag habituerade min kropp för första gången. Sakta blinkade jag upp ögonen och den första blicken hamnade på mina tofflor. Mina sunkiga slarvigt avkastade tofflor såg jag nu var gudomligt perfekt placerade och hade ett så otroligt vackert lyster. Ett nytt lyster. De var så otroligt vackra att jag häpnade. Så perfekta dem var, precis som dem var. Jag höll de i min uppmärksamhet ett tag till. Sedan såg jag mig omkring i rummet. Så vackert, så stilla…. så perfekt! Uppmärksamheten förflyttades till min kropp och jag lät händerna följa mina kurvor. Jag kände mig som en fucking gudinna. Så otroligt vacker kropp jag hade. Jag kände en djup tacksamhet för den. För allt jag låtit den genomfara, för hur jag totalt misshandlat den genom år av missbruk och för hur den bara läkt, läkt, läkt, och hur jag bara tagit det för givet. Nu tackade jag kroppen men kände samtidigt att det inte var nödvändigt. Den krävde inget i gengäld.

Jag låg kvar i sängen i ett tillstånd av gudomlig frid ett tag till och bara njöt av att ha det helt tyst i huvudet… Sakta började den reguljära tankeverksamheten återkomma men känslan av frid höll i sig i flera dagar.

The aftermath: Idag är det nästan ett halvår sedan trippen. Jag har gjort enorma framsteg i mitt liv sedan dess, vuxit som person på flera sätt. Jag har fortfarande kvar många rädslor men vet att det måste ta den tid det tar. Yoga, meditation och rätt kost är otroligt viktigt för mig. Jag har inte trippat någon mer gång sedan denna tripp. Även fast den hade ett underbart slut så bestod 80% av trippen av en utdragen panikattack och jag vill aldrig mer behöva uppleva det igen. Jag är ändå glad att jag genomförde trippen och väldigt glad att jag inte tog Seroquelen för att dämpa ångesten utan att jag lyckades lösa det ändå genom den insikt jag kom till naturligt. Överlag måste jag säga att jag upplever denna substans som mörkare, seriösare och mer svårhanterlig än LSD. LSD är för mig alltid ljust med mycket skratt. 4-aco-DMT upplever jag ha en allvarligare ton i bakgrunden.

Carmen, din rapport får 5/5!

Upplever att du har en skicklig retorik och talar ur egen erfarenhet om de olika områdena.

Har själv inte testat 4-aco-DMT men i princip allt annat, på heroic doser. Är även jag djupt influerad av Alan Watts och Eckhart Tolle, så jag resonerar ordentligt med dina tankegångar.

Din passage då du transcenderade rädslan är stark, mycket stark. En symbolisk övergång att applicera på allt här i livet. Här ser man tydligt psykedelikernas verkliga värde - att uppleva arketypiska medvetandetillstånd, knäcka koden för hur man styr dem, och sedan applicera på olika områden i nyktra "verkligheten".

Vad upplever du att du tagit med dig från din erfarenhet idag?

Tack!

Tjo, jo jag känner igen mig av mycket av det du skriver. Speciellt "upcomming" mår oxå ganska dåligt. Men grejen med mig e att jag vet att efter ca en timme så blir allt bra, men det är ju naturligtvis beroende på vad själva trippen har för längd. Tex Ketamin så e ju upcomming typ 10-15 min så..
Men i alla fall dem där tripparna som håller 6 - 12 timmar då har jag övertygat mig själv att det är bara en timme som det är jobbigt, sen VET jag att jag mår bra. Men det är ju såklart mycket Placebo som spelar in. Jag menar det är klart att en syratripp har längre comeup en svamp. Men just det att jag känner mig trygg efter en timma förändrar allt. Grejen är ju att inte fastna i dem negativa tankarna som kommer på "upcommingen".Så försök att hitta din sweetspot.

Fridens liljor

Herre jävlar! Det mod du besitter är inte något alla har. Bra jobbat!

5/5

Tackar innerligt för din feedback och det värmer att någon känner resonans! För tillfället är jag medveten om att jag är ganska djupt insugen i egots verklighet av lidande men känner i bakgrunden en frid, för jag vet att det är en del av "dansen". Så lidandet är inte absolut, det är en del av det vackra dramat.

Instämmer med att psykedeliker kan ha ett obegripligt djupt värde (ifall de brukas på ett visst sätt av en viss person.) Jag har kvar mina rädslor och upplevda "livsproblem" men jag blir inte lika påverkad av dem för jag vet att det inte är på absolut allvar, även om det är en del av dansen att känna att de är det ibland.


Skulle personligen säga att nivån jag kan styra tankarna och upplevelsen under trippens början beror betydligt mer på dosnivå/substans än trippens längd. Det kanske ligger något i att jag fastnade i negativa tankar "during the come up" men det är symboliskt för hur jag är som människa och det ledde till vad jag behövde uppleva! På högre doser är det bara att kapitulera, men paradoxalt nog är ju det bortom personens kontroll. Trippen tar en dit den vill ta en. Denna substans fann jag ju dock betydligt mer svårstyrd än många andra psykedliker.

Peace!


Jag tackar och bockar!

Grym rapport!

Så eeeh.. inga hallisar?:-omåste vart väldigt kämpigt utan hallisar på en heroic dose