Bristande interndemokrati. En svensk tradition?

Liberalernas partiledning har bestämt att man ska tvinga distrikten att ta ställning till partiledarkandidaterna (Björklund/Ohlsson) snarast, istället för i augusti som var meningen enligt de originala reglerna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6711348

Anhängare till utmanaren i det här fallet menar att de behöver mer tid och att detta är ett problem för den interna demokratin att partiledningen vill tvinga fram ett snabbt beslut långt innan avgörandet i kongressen i november.

Andra partier som Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna har alla tidigare kritiserats för bristande interndemokrati på ett liknande sätt.

Undantag kanske skulle vara Miljöpartiet där gräsrötterna med jämna mellanrum lyckas köra över partiledningen. Men där har partiet istället andra problem som uppstår.

Annars verkar det vara mer eller mindre en svensk tradition inom politiken att det ska gå till så här.

Ser ni dessa eventuella brister som nödvändiga för att hindra riktiga knäppgökar från att ta över, eller kanske hör det till politikens och människans natur?

Hur ser ni på dessa aspekter kring partipolitik?

Bristande interndemokrati eller hålla sig till den ordning och stadgar som man kommit överens om?

Fattar väl vem som helst att Birgitta Ohlsson och hennes anhängare talar för sin egen sak. Hon ser väl som störst chans nu att utmana Björklund.

Den här Birgitta-falangen var i färd med att avsätta Björklund i September, fast fick dra sig tillbaka med svansen mellan benen.
Redan dags igen?

Naturligtvis är det odemokratiskt att inte låta Birgitta ta över L-partiet.