Den statistiska nödvändigheten att någon måste dö och att det kan lika gärna vara jag

Reflekterar ni någonsin över att vi lever i ett universum där folk dör, både som en cyklisk process och i förtid, att detta alltid kommer fortsätta och att man aldrig vet om ens tur är härnäst?

Det är ju faktiskt att likna vid ett minfält när man betraktar antalet sätt att omkomma på, och ändå verkar hjärnan avskärma en från fullständig paranoia över detta faktum.

Är det våra partiska neuralkopplingar som inbillar oss att "det händer inte mig" eller hur kan vi faktiskt förlika oss med lotteriet som livet utgör?

Borde det inte oroa oss mer än vad det gör? Folk lever som om att det garanterat finns en morgondag, mig själv inkluderad.

Det finns ingen nödvändighet av att någon måste dö i morgon eller på torsdag.

Jag tycker inte att det finns något syfte med att oroa sig över saker som jag inte kan rå över. Men tanken har slagit mig, ja.

Det är inte alls sant. Du kan minimera riskfaktorer även om det resulterar i ett mindre aktivt liv.

Folk dör varje sekund.

Bara för att man inte oroar sig innebär det inte att man inte kan minimera riskfaktorer.

Så brukar det vara, men det är inget måste.

Det skulle mycket väl kunna komma tio sekunder utan att någon människa dör.