LSD ensam i skogen

Substans / dos: 150 μg LSD.
Kön: Man
Vikt: 89kg
Längd: 195 cm.
Ålder: 30 år
Tidigare erfarenheter: Det mesta gemene man känner till förutom de tyngre opiaterna.
Ett tiotal gånger på syra.

Sedan jag upptäckte LSD har jag endast spenderat tripparna i diverse lägenheter tillsammans med andra, alltid lyssnande på psykadelisk musik. Denna gången blir annorlunda.
Jag befinner mig i ett naturreservat söder om Stockholm, ensam utan musik. Jag tog bussen från Gullmarsplan rakt söderut, och när jag såg tillräckligt mycket skog på Google maps så hoppade jag av.

Vart jag än åker i Stockholm så är det nytt för mig, jag har precis flyttat till stan. När jag nu går in bland träden så är känslan av att vara på besök borta. Jag kan det här, jag har sprungit runt i skogar hela min uppväxt. Det här är hemma.
Efter 5-10 minuter hittar jag en berghäll, skyddad för insyn och vad jag kan se utan närliggande stigar. Jag breder ut min medtagna filt, tar ut kudden och lägger mig till rätta. Det är molnigt och lite småkyligt.
Jag tar lappen under tungan och väntar.

Under förmiddagen har jag varit nervös, som jag alltid är innan jag ska trippa. Nu när lappen ligger på plats byts nervositeten ut mot förväntan. Samtidigt finns hela tiden tankarna där som krigar med varandra. Jag tänker mycket på hur mycket jag har förändrats sedan jag började ta syra. Jag har blivit annorlunda mot människor. Mina nervösa små egenheter jag haft sedan barndomen har i stort sett försvunnit. Det är naturligtvis bra, men om jag kan förändras så åt det ena hållet skulle det lika gärna kunna gå åt det andra hållet, det säger ju sig självt. Jag har ingen kontroll. Och vad spelar det för roll? Varför ligger jag och tänker på detta nu, jag ska ju bara njuta av naturen.

Jag öppnar ögonen och märker att jag trippar. Barken på tallarna puttrar. Det är inte alls så vackert som jag föreställt mig. Jag blir irriterad på att jag lagt mig bland barrträd - de är skitfula. Jag älskar ju lövträd för fan. Hur kunde jag lägga mig här? Och dessutom är det mulet och kallt. Fan.
Min hjärna börjar generera en massa negativa tankar och jag får små sting av panikkänslor över att jag är själv ute i skogen.
Tänk om jag snear... sluta tänk så, du vet ju att det är rädslan för att snea som får folk att snea. Jag har aldrig sneat på psykadeliska. Varför skulle jag? Här inser jag att jag bara tar med andra människors rädslor in i min tripp. Jag är inte rädd för något annat än att bli rädd, och orsaken till att det ens ligger på bordet är att jag läst om andra människor som sneat. Jag kommer inte snea.
Här sker något helt otroligt. Från det ena ögonblicket till det andra kommer solen fram och strålar på mig. Värmen är så otroligt skön. Jag ligger och tar djupa andetag och bara stönar skrattande rakt ut av välmående. Den övergången från obekvämhet och negativitet till det där alltså... jag hoppas verkligen du som läser det får uppleva den känslan någon gång.

Snart är stora delar av himmelen blå. Molnen rör sig i de mest fantastiska mönster. Under några sekunder formar sig de som änglar, ni vet de som finns i änglaspel man har framme på jul. Otroligt.
Skogen kokar.

Mina tankar kretsar runt hallisarna. Långa tankegångar som mynnar ut i att allt jag ser, trippad eller inte, bara är något som genereras av min hjärna. "Jag" finns inte, inte heller min flickvän, mina vänner eller du som läser det här. När jag tittar på min flickvän ser jag något som lever, men det är bara min hjärna som målar upp det så, och får mig att känna att det är en levande person genom att generera känslor i mig. Vad jag egentligen tittar på när jag tittar på min flickvän är en kolbaserad maskin.
Framför mig ser jag min hjärna inglasad i en sån där plastgrej man kan skaka på så det snöar, med ett litet hus och vad det är. Jag inser att jag är helt ensam.
Men jag är ju också en kolbaserad maskin. Jag finns ju inte heller. Hur kan något som inte finns vara ensamt? Och det spelar ju ändå ingen roll, snart dör vi och är borta för alltid. Hur ska jag förhålla mig till min existens egentligen?

Svaret ligger i nuet. Ingenting betyder någonting. Jag kommer aldrig komma fram till någonting. Det enda som finns är här och nu. Vad jag än får för tanke kan jag låta den passera och istället vara i just det ögonblicket.
Är det inte det som är poängen med hallisarna? De pockar på min uppmärksamhet och säger: "titta på de här molnen, och sen på den här blomman".
Resten av trippen är underbar. Så fort någon negativ tanke dyker upp så motas den bort av min "här och nu"-insikt. Jag har hittat svaret jag letade efter, och det sjuka var att det inte finns något svar.

Efter 4-5 timmar reser jag mig upp och börjar vandra runt i skogen. En sak som hela tiden återkommer i mitt huvud är att det inte spelar någon roll var jag går, trippen finns inne i mitt huvud, ingen annanstans. Det symboliserar för mig den här jakten jag varit ute på i hela mitt liv, att om jag bara flyttar till plats X så kommer allting vara bra sen.

Efterord: Fortfarande någon månad efter trippen så finns "här och nu"-insikten kvar. Dock är det inte så himla lätt att leva i nuet hela tiden, inte när man lever ett standard-hektiskt liv med en smartphone hela tiden inom räckhåll. Hur som helst var trippen ett minne för livet, och jag rekommenderar liknande set och setting till alla!

dålig tripprapport skriv mer istället för dryg cliffhanger

Så nu la jag till lite mer din whiniga jävel

TACK FÖR FIN RAPPORT.
Fick med mig känslan.

Kul att du gillade den!

Har aldrig velat ta syra trots allt positivt som sägs, bara för de du beskriver här. I nyktert tillstånd är jag t.o.m rädd för mina egna tankar ibland. Hur känns de att tänka såhär under en tripp, om de går att förklara? För hade jag tänkt så, då hade jag flippat och tänkt att det va en snedtripp, men det kanske inte är så det är, det kanske är "skönt" att tänka så, eller är de bara jätteindividuellt? Ja blir sugen på att testa ibland, men sen tänker ja att "näe, mitt psyke är så klent", de gör mycket va?

Jag tror inte du ska ta syra så länge du är rädd för dina tankar i nyktert tillstånd, även om en syratripp säkert skulle kunna bota dig. Men jag blir nyfiken på vad du är rädd för. Varför skulle dina egna tankar vara farliga? Är du rädd för att tycka eller bli något som andra anser är galet?

Jag tycker du ska fundera mer över det är. Kan du formulera i ord vad du är rädd för? Eller är du bara rädd för att bli rädd? Du vet ju att du inte kan tänka något farligt. Eller kan du formulera en sådan tanke?

Jag tror all rädsla i grund och botten är dödsångest. Kommer du över den så finns det inget att vara rädd för.

Ja det är så jag också tänk, att det skulle kunnna "bota mig"
Jag blir rädd för mina egna tankar för jag blir "rädd" att jag ska bli knäpp helt enkelt, få psykoser, att dom är påväg att komma, när jag börjar tänka för långt ur banorna, då tror jag att jag börjar tappa det (jag har haft en psykos, en icke drogutlös), jag kan bli paranoid för att få paranoia osv, listan kan bli lång..rädd för att fullkomligt tappa förståendet bara och kan inte släppa dom tankarna. De jag hört om LSD & svamp är att det kan hjälpa en mycket om man mår dåligt, men inte om man mår för dåligt, för då kan man snarare bli värre, om jag hängt med rätt? Vart går gränsen då, hur ska man veta de? Därför gör det mig nyfiken att ta det, men kanske ska låta bli?

Edit: jag är inte rädd för att dö, jag är bara rädd för att vara levande galen

Avrådes bestämt!

För att jag haft psykos innan eller pga allt i sin helhet? Men håller väl med i vilket fall ändå i närmare eftertanke kanske.

Jag blir rädd för mina egna tankar för jag blir "rädd" att jag ska bli knäpp helt enkelt, få psykoser, att dom är påväg att komma, när jag börjar tänka för långt ur banorna, då tror jag att jag börjar tappa det (jag har haft en psykos, en icke drogutlös), jag kan bli paranoid för att få paranoia osv, listan kan bli lång..rädd för att fullkomligt tappa förståendet bara och kan inte släppa dom tankarna.
[/QUOTE

Om du är rädd för dina egna tankar ska du inte röra lsd för du får skitmärkliga tankar av lsd, och tankarna känns 10 gånger starkare,
Och du kommer inte äns ha nån bana att tänka på, Du tappar förståndet under ett lsd rus, rätt knäpp blir du också

Dumt om du är paranoid och nojjig av dig, slutar lätt med snetripp då. Riktigt dumt o ta lsd när du haft psykos också :/

Jag håller med ovanstående. Bättre det säkra före det osäkra när det gäller hallucinogener.

Hur gick det till när du fick din psykos? Jag tycker det är intressant.