Vem är du?

Enligt mig är vi alla tomma identitetslösa skal tills andra format oss, du är du för att andra bekräftat dig som dig.

Ponera att du föds och blir döpt till Lennart. Du lever ditt liv som Lennart. På din 30 årsdag är du med om en olycka som sabbar alla dina neuronbanor och din hjärna nollställs. Samtidigt flyttar du in hos en familj som du aldrig träffat och som aldrig träffat dig. Dom kallar dig för Petter. Du lär dig helt andra värderingar och ett helt annat liv.

Vem är du? Lennart eller Petter? Har du levt ett eller två liv? Om ni svarar ett så är det objektiva perspektivet primärt för att leva, om ni svarar två är det subjektiva primärt. Om det subjektiva primärt, är livet enbart i våra egna huvuden? Är båda viktiga? Betyder det då att vi måste bekräftas av andra varelser för att uppleva existens?

Du är Petter i huvudet, Lennart för din gamla familj och Petter för din nya familj.

Namn är meningslöst, du är det du vet. Glömmer du allt och får börja om så blir du den som du då på nytt lärt dig att vara.

Hmm, men säg att man man levde ett liv full av grov brottslighet på grund av att man hade en väldigt taskig uppväxt, och sen vaknar man upp och har glömt hela sitt tidigare liv och inte längre känner någon ilska och bitterhet och har samma värderingar som normalt folk. Bör samhället då stryka ett streck över hans gamla liv och förlåta honom för hans synder?

Lite off-topic kanske, men ändå.

Namn är helt meningslöst för en egentlig identitet.
Du har det hjärnan ger dig för stunden, du kan även få tillbaka dina minnen.

Nej, du kan bekräfta dig själv. Se dig omkring, existera.

Du är mest vad andra formar dig som. Kommer du vara sammans med mest folk som kallar dig Peter eller Lennart kommer du vara antingen eller. Vi människor är ett flockdjur i grunden så vet vi inte riktigt själva så kommer vi gå efter vad flocken säger Peter eller Lennart i detta fallet.

Detta går aldrig igenom i vårt samhälle eftersom det finns något som heter skådespeleri och värderingar är något man lär sig med tiden. OM x nollställs helt, så blir x helt "tafatt".

Sitter du av ditt straff så blir du fri.
Får du bra behandling så kan du bli friskförklarad.
Allt beror på brott/handling. Sliter du huvudet av någon och sedan nollställs, så anser jag att risken är för stor för återfall. Dödsstraff/livstid.

du är och blir den människa som livets erfarenheter har format dej under tid , namn eller ålder har ingen betydelse , hur folk ser på dej är helt annorlunda i mot hur du ser dej själv , det som gör alla individer unika

Vet inte om det tillför tråden så mycket, men här är ett praktexempel på en människa som levt sitt liv som brutal krigare och som sedan sadlar om till att bli pastor: https://www.youtube.com/watch?v=sI4VihERXNo (The Redemption of General Butt Naked) Borde han förlåtas eller dömas för krigsbrott?

Rent logiskt borde man det, ja. Det är ju inte samma person. Sedan att gemene man troligen skulle ha svårt att smälta det är en annan sak.

Den uppsättning gener och det DNA vi föds med, ger förutsättningar för hur gener slås av och på. Man kan alltså inte av erfarenheter formas till vad som helst. Enligt mig är detta en viktig att förstå, då det annars skapar ett synsätt mot andra mänskor som inte är speciellt ödmjukt eller respekterande.

Att hjärnan nollställs betyder inte att den kan formas till vad som helst, gener muterar inte helt fritt och finns där ingen förutsättning för att formas på ett visst sätt kan man inte med yttre stimuli förändra detta. Önskar jag mindes mer av genotyp/fenotyp-föreläsningarna, så jag kunde förklara bättre.

Mer än bekräftelse är det alltså erfarenheter och yttre stimuli som "påverkar" vilka vi blir.

Man lär sig själv, och inte bara genom att härma/godta/följa andra, och genom att tidigt avrätta arketyper(modern, fadern, etc) och olika former av dominans/auktoritet som inte är baserade på kritiskt tänkande eller respekt för individens särart.

Here we go again. Jag tror personligen på att det subjektiva och det gemensamma medvetandet är det som är fundamentalt. Den objektiva verkligheten är en illusion. Experiment inom kvantfysiken vittnar om detta. Liknande idéer har ju även funnits inom österländsk filosofi i tusentals år.

Jag tror även att egot har otroligt svårt att svälja denna teori . Men spelar det egentligen någon roll om vi lever i en simulation eller ej?