LSD på sockerbit

Fredag! Bästa fredagen! Solen skiner, det är sommarvärme och humöret är på topp! Helt perfekt med andra ord.
Det är något speciellt med denna dag, inte bara för att det är sol, varmt och fredag, nej. Det är den fredagen som vi ska äta våra sockerbitar på 💫😃

Ni tänker säkert "Vi?" "Vilka är vi/ni?", jo, det ska jag berätta.
"Vi" är fyra personer, i blandade åldrar, etniciteter, längder och vikter (eftersom att vikten spelar roll här). Åldersmässigt kan vi mellan tummen och pekfingret klargöra för er att den hamnar någonstans mellan 22-28 år.
Vikten, som då också har en betydande roll här, är svårt att ge facit på utan att behöva peka fingrar. Och med det påståendet kan vi också informera er om att 1/4 av gänget är av det kvinnliga könet.
Så, nu när vi fått den informationen fint inbakad i pannloben, låt oss glida över till det som verkligen betyder något här, SOCKERBITARNA!
Vi hade två bitar på 340uq vardera. Vi var totalt tre som skulle sockra till det, så vi delade helt enkelt upp dessa två sockerbitar i tre och blandade med te. Skål! Botten upp, och på med våran packning som vi redan hade förberett. Nu var det dags att vandra i skogen en hel dag!
Klockslag: 13:40

Som tidigare nämt hade vi redan förberett oss för denna dag genom att fylla allas ryggsäckar med vatten, frukt, äpplejuice, lite godis, högtalare, pennor och lite papper. Jag hade även bestämt mig för att ta med min gitarr, ifall jag skulle få feeling på vägen.
Vi förflyttade oss från betongdjungeln till naturen. Det tog oss cirka 30 minuter att förflytta oss från punkt A till början av punkt B, och när vi precis kommit till början av skogen, just när vi skulle gå bort från dom mer allmänt besökta platserna så kändes det pirrigt i kroppen, en svag känsla av "Lycklig" började slo rot i magen. Vi vandrade vidare. Upp för berg, ner på en smal stig, över en sten, fram tills vi hittade en bra plats med både skugga och sol att vila på. Som tidigare nämt var värmen väldigt närvarande, så svetten rann bra och mycket. Efter en stunds vilande bestämde vi oss för att frigöra våra fötter och gå barfota en stund. Den lyckokänsla, som tidigare var av mildare grad, hade växt till något mycket starkare och mer kännbart nu. Guuud va skönt det var att gå barfota på sten och mossa. Helt otroligt.
Iallafall, efter en stunds trampande på sten och mossa kände vi oss nu redo att fortsätta vandra. Vi fortsatte barfota en bit och känslan övergick från "helt magiskt skönt" till lite mer "laidback" och sedan vidare till "fett jobbigt med kottar i fötterna" och där tog vi på oss skorna.
Vi vandrade upp för en kulle, skrattade lite, ner för en kulle, skrattade igen, hittade en väg, vi fortsatte skratta, följde vägen, slutade skratta.
Vi kom fram till en läskig plats, en lite, grön äng som innehöll inget mindre än ett dött rådjur, några delar av andra döda djur, något bygge, som vi misstänkte skulle fungera som fälla och sist men inte minst en unken stank. Ena halvan av oss fyra ville forska vidare i vad det kunde vara för sorts djur som blivit uppdelade på detta vis. Det gjorde dom genom att på nära håll inspektera kadavren, flytta på några av dom, och titta ännu närmare på dom. Jag hade, redan efter första synen på dött djur, bestämt mig för att ta mig så långt bort från denna plats som möjligt. Gärna så fort som möjligt också. Denna plats gav mig en riktigt dålig känsla, och det kändes väldigt dumt att utmana den genom att stanna.
Vi mer eller mindre sprang över ängen, ner bortom vallen, över en mindre bäck och slutligen fram till en skogsstig, vips så var känslan av "Lycklig" tillbaka. Nu när vi lämnat dödsängen bakom oss så kändes allt otroligt mycket roligare! Vi skrattade i princip åt allt som sas, gjordes eller tänktes. Jag vill minnas att någon kommit på vilket djur det var, men den informationen var för mig helt ointressant. Stigen som vi lagt en kortare, men ack så nödvändig, löptur till, ledde oss till en sjö. Där fanns en enkel bänk att sitta på. På andra sidan sjön fanns ett stort och flådigt hus, men det kändes okej, även med tanken att vi kanske hade dragit på oss några åskådare.
Just fan! Jag har glömt bort att informera om att vi hade en hund med oss. Kom på det mitt i skrivande stund.

Detta stycke skrivs utifrån mitt perspektiv, vad jag tyckte jag upplevde och vad jag kände.

Åter tillbaka till sjön med den enkla bänken.
Vi satte oss på bänken, drog igång lite musik, kastade ut lite pinnar i vattnet så hunden fick bada, och den tidigare garvnojan var än lika kraftig. Om inte ännu kraftigare. Nu var man påtagligt påverkad och det kändes helt oslagbart fantastiskt att få vara just där vi befann oss, och med dessa underbara och älskvärda människor runt omkring sig. Det blev överväldigande, känslan tog över. Samtidigt som man var helt svängd och inte visste speciellt mycket, såsom åt vilket väderstreck man ville fästa blicken, eller vilken tanke som cirkulerade i huvudet, eller om ens tanken cirkulerade i huvudet, den kanske bara hängde still och darrade lite där inne, jag minns inte heller om jag kom fram till något svar på det.
Hur som helst, samtidigt som dessa frågeställningar förvirrade min egen närvaro för en stund, så var jag säker på en sak. Och det var att jag "är", just nu så "är" jag (jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag kan tänka mig att dom som varit med om liknande kan relatera)
Och lite som trollbilden på Per Gessle med cumface, följt av texten "Här kommer alla känslorna på en och samma gång", så kände jag att allt inom mig exploderade åt alla möjliga håll och kanter och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det bara sprutade ut ren eufori ur hela mig och känslan som kunde hålla mig kvar på jorden var "Är".
Det fanns lite musik i bakgrunden, RnB-musik, inte alls vad jag ville höra. Jag hade haft en sång i huvudet hela dagen och ville så gärna gärna höra den. Jag tog saken i egna händer och försökte mig på att byta till min eftertraktade låt. Det gick så där. Först ringde telefonen konstant, så jag hann skriva 2 bokstäver på 10 minuter. Sen vet jag inte hur det är med er, men när jag är ute och svävar på sockerbit/lapp, får jag förmågan att helt och hållet kunna glömma bort dom mest grundläggande kunskaperna som gäller det föremål jag i stundens hetta håller på med, i detta fall en telefon. Det är som att mina tidigare erfarenheter och kunskaper om hur man söker efter en låt på Spotify är som bortblåsta.
Efter mycket om och men så får jag äntligen på min låt, tror jag.
Låten, som ni säkert förstår inte alls var min låt, var en sologitarr låt. Alltså endast gitarr och inga andra instrument skulle göra sig till känna i denna låt, inte ens någon sång. Då kläcker en, av mina tre vänner, ur sig att det helt klart påminner om gitarrmelodin som spelas när "Bamse förlorar humöret." Återigen besöker vi garvnojans inre regioner och helt okontrollerbart skrattar vi i kör under en längre stund.
Tiden hade vid här laget ingen betydelse, men för er intresserade, säg ungefär 2 timmar sedan intag.

Vi rör på oss, in i skogen. Jag går först, efter kommer han (Vännen som kläckte bamse-på-dåligt-humörlåten). Han har med sig högtalaren och musiken, som är balsam för hela omgivningen, och inte minst för oss. Musiken består av deep house blandat med reggae, och det råkade, inte helt oförberett, vara magiskt att vandra till denna sorts musik. Nu var känslan mer dedikerad till omgivningen. Jag insåg att när vi började gå in mot skogen efter att vi hade bänkats oss själva en stund, så var det lättare att inte lägga fokus på huruvida mina tankar cirkulerar eller darrar, utan mer lägga den på naturen som omgav oss. Ett otroligt vackert skådespel att gå och bevittna, hur mossan växer, träden andas, buskar som gungar som vågor, stenar som är rörliga, fast dom är helt stela. Hela skogen var vid liv.
Och "vid liv" så menar jag inte som i Sagan om Ringen, men så klart, tanken slog ju en. Vid liv menar jag på det sättet som den alltid är vid liv. Det vi tar föregivet om allt vad naturen innebär, var nu helt synligt för mig. Från den minsta kotten till den största bergsväggen, allting andades och rörde på sig. Självklart var den ursprungliga formen på det subjekt jag skådade samma som innan, men allting innanför dess ramar var helt klart i rörelse.
Sjukt

Vi hade gått en bra bit nu. Vi spenderade "gåbiten" med att skutta runt på berg och genom små fält av gröna buskage. Vi hoppade fram i skogen som små barn framför en julgran, eller ännu bättre, som när ett barn hör melodin till glassbilen. Sån total dominans av välmående och kärlek, så ogreppbart bra vi mådde. Givande bra. Lärorikt bra. Svårt att toppa den känslan.
Men vår viljekraft att skutta runt som fyra påtända harar förminskades hastigt när vi började höra människoläten i form av tonårsvrål. Farten vi hade jobbat upp saktades ner drastiskt, och ju längre vi fortsatte framåt i samma riktning så blev vrålen bara högre och högre. Till slut såg vi denna folksamling, som i allra högsta grad var ansvariga för dessa tonårsvrål, på ett rundat berg nära vattnet. En inre, och möjligtvis telepatisk, förståelse flög igenom oss alla, eller den gjorde iallafall det hos minst hälften av oss fyra, för vi vek av tvärt åt vänster och sprang rakt upp för berget. Jag, hunden och Bamseförlorarhumöret-vännen var uppe på två röda. Vi hämtade andan medan de andra två fann en säkrare och mer bekväm väg upp för berget. Nu var det dags för paus.

Vi lossar vår packning och sätter oss ner på några stenar, i skuggan så klart. Vi delar på apelsiner och vatten. Jag får se och känna på en apelsin, den kändes väldigt konstig men samtidigt otroligt rolig och mjuk. Apelsinen var, likt allt annat i naturen, så klart också i rörelse och jag tyckte mig kunna tyda små rörelser på apelsinens yttre skal som kunde jämföras med flera munnar som andades.
Men att få smaka på den, ojojoj!
Kan ha varit det godaste jag smakat på väldigt länge. Smaklökarna dansade fan hula hula i munnen samtidigt som saften från apelsinen berikade hela mitt belöningssystem till max! halleluja alltså!
Efter en gemensam genomgång av att alla mår som gudar, att apelsiner är jävligt gott, saker och ting kan möjligtvis andas och att vatten är viktigt, så var det dags att fortsätta pusha lite mer offroadskuttning. Sagt och gjort, iväg genom skogen på nytt vi for i all världens fart, inte så långt denna gång. En stor stenklippa fångade våra fokus för en stund. Återigen, in motion och fullt upp med att andas.

Här någonstans, kanske 4 timmar efter intag?, kändes det för första gången som att den ultimata peaken hade gett sitt sista krut. Men fortfarande rörde sig väldigt mycket natur runtom mig, i stort sätt var allting som mina ögon fångade upp i rörelse. Allt.
Vi hade även en påse lösgodis som jag helt glömt bort. Det var gott, men inte på långa vägar i närheten så gott som en apelsinen. Jag satte mig på en sten och dinglade med fötterna och åt godis. Hjärnhjulet började snurra och samtidigt så vände den utåtriktade kärleken inåt mot mig själv. En tanke slog mig att jag knappt hade rört min gitarr. En annan tanke slog mig, inte nu. Jag mådde lite dåligt över det faktum att jag inte vågade spela just då, samt att jag blev lite ledsen när jag såg mig själv som fegis. Men ett mänskligt behov kom upp medan jag satt där och tänkte för mig själv om mig själv, "mmm bajsa" tänkte jag samtidigt som jag tuggade godis. Problemet var bara det att jag för stunden kände mig väldigt olustig och inte alls i läge att kunna hantera en bajssituation. Jag måste hitta plats, fråga efter papper, lämpa av packningen, smyga bakom ett träd och försöka jäkta ut skiten så fort det bara går. Nej, det betydde stress för stunden, bajsningen får avvakta. Det beslutet varade inte särskilt länge. Fort kommer bajsnödigheten tillbaka och det måste åtgärdas. Med en konstig magkänsla blandat med lite skam, utförde jag ovanstående beskrivning.
De tre som vänligt väntade lite längre bort, hade stannat i hörnet av en ny äng. Denna var mycket finare, framförallt låg inga dödar djur på den. Vi satte oss en stund på några stockar och då kom feelingen som jag väntat på, och som jag tidigare mådde lite dåligt över, innan jag hade bajsat.
Jag slet fram guran och började jamma lite, det kändes skönt till en början, men efter ett tag så kände jag mig ganska nöjd med mitt halvdassiga försök till framträdande, så jag packade ner gitarren. Nöjd och beslutsam.
Vi bestämde oss för att vandra barfota över den nya, finare ängen. Det gick bra tills en av oss trampade på ett ben, ett käkben för att vara mer exakt. Skorna på igen, iallafall för mig. Vi la oss på den lilla biten berg som stack upp någonstans på mitten av ängen. Mitt i solen låg vi alla fyra där och blickade upp mot himlen. Jag fastnade direkt på ett svagt och tunt utdraget molntäcke som vilade så lugnt och tryggt på den blå himmelen. Där uppe rörde sig molntäcket lite som rök och det skapade formen som såg ut som en fågel, tyckte jag, någon tyckte det såg som en hand som highfivar. Vi låg kvar på berget en stund och fortsatte titta upp på himlen. Vi började alla medge att vi kände oss ganska utmattade, både fysiskt och psykiskt. En väg hemåt började motvilligt bli mer och mer inbjudande. Vi som hade haft en sån oförglömlig dag fylld med äventyr, mycket skratt, skuttande, apelsiner och kärlek. Bara lite till.
Vi gjorde ett sista stop vid en annan sjö. Lite mindre än den sjön vi först parkerade vid. Här konstaterade vi att drygt fem timmmar hade passerat från det att vi drack te hemma i köket. Och om vi kände efter så var det nog dags att styra skutan mot sin hamn. Det hade varit en lång dag, vårat vatten och diverse tilltugg var antingen i drop-kvantitet eller ni vet dom där godisarna som ligger kvar sist i påsen, som någon köpt, men ingen vill ha. Dessutom började man känna sig någorlunda städad. Man hade börjat landa mer och mer den senaste timmen och det tog inte lång tid innan man i princip var tillbaka nästan helt från sitt tidigare eufori-forsande välmående.


Hem kom vi, svettiga, lortiga, grymt nöjda och hungriga. En dusch, som blev till bad, någon form av alkohol och matlagning var det som skulle sätta pricken över i:et och knyta ihop denna kväll på bästa sätt.
And the rest, as they say, is none of your goddamn business 🤙

Trippens utveckling, peak och styrka får en stark 10/10
Tiden kändes som kort, trodde det skulle vara lite längre. 5/10

I slutänden så vill jag ändå summera detta dygn som ett av mina bästa någonsin. Allt var rakt igenom en enda stor fullträff och vinsten blev en jackpot. Sällskapet, vädret, mindsettet, vandringen, förnödenheterna och planeringen. Allt klaffade ihop som det var menat och i det stora hela så får detta dygn 24 timmar av 24.

Fråga på om det är något ni är fundersamma över
Tack hej