2006-01-03, 06:46
#1
År: I början av 2005
Substans: Dextrometorfan (i pulverform)
Dos: 500mg
Kön: Man
Vikt: 70 kilo
Ålder: Vid tillfället; 17 år
Tidigare erfarenhet: Vid tillfället; nikotin, alkohol, ecstasy
-Hur ska jag hämta snapsglaset utan att morsan märker det? Frågade jag mina två polare som satt förvirrade och lite smått förväntansfulla i mitt rum. Jag vet inte om det var jag själv som kom på idén eller vem det var men i alla fall löd planen som så att jag skull vänta tills hon var ute på balkongen och rökte för att då passa på att hämta objektet i fråga - enkel plan som fungerade bra och som har kommit till användning ett par gånger sedan dess. Jag behövde även trolla fram ett större glas med vatten som vi på nått höger-vänster skulle hälla i snapsglaset för att sedan skyffla i en, vad vi då trodde var, lätt till normal dos av DXM nämligen 500mg. Ett par sekunder eller minuter gick och helt plötsligt var all utrustning som krävdes i rummet. Vi delade diskret upp tre doser var om 500mg (självklart med en bok i högsta beredskap som man kunde lägga på härligheten om min mor skulle göra en oväntad entré i rummet) och skyfflade i en utav doserna i snapsglaset för att sedan fylla på med lite vatten. Nu var det bara att gapa, hälla i sig det och svälja.
-Fyfan vad det smakar! sa jag förskräckt med en så låg röst jag kunde till mina två vänner medans dom tycktes ha kul åt grimaserna jag motviligt gjorde. Efter det tog dom varsin dos och då tändes det en lampa i huvudet - jag förstod varför dom hade så kul åt mig nyss. Nu var det dags att gå ut. Det var fortfarande lite snö kvar på marken om jag minns rätt men i alla fall så gick vi ut ur mitt rum, förbi morsan som satt framför televisionsapparaturen i vardagsrummet, och ut igenom ytterdörren. Direkt när vi kom ut så erbjöd sig en utav mina två vänner att dela med sig av sina mintpastiller vilket kombinerat med en cigarett maskerade eftersmaken väldigt bra. Vi började långsamt röra oss ner mot samhället utan en aning om vad som skulle hända härnäst. Redan efter tjugo till trettio minuter började jag märka de första effekterna vilket i mitt fall var extremt känslig hörsel.
-Åkdonen som susar förbi låter konstiga. Var en observering som jag delade med mig till mina kamrater efter det att jag vridit och vänt på den i mitt huvud en stund. Nu kändes allt lite efter och efter att ha smakat på begreppet "efter" en liten stund så höll mina kamrater med - i det här tillståndet stannade åtminstone jag en stund. Vi satte oss ner, gissningsvis på en bänk i en park någonstans bland alla gatulycktor och affärer, för att tända en till cigarett och ta det lugnt ett litet tag innan vi gick vidare. När vi väl slet oss loss från bänkens bekvämlighet så började det duggregna, vi bestämde oss således att så snabbt som möjligt söka skydd. Som slutmål valde vi ett trapphus som låg ungefär en trettio minuters färd från våran aktuella position.
-Nu börjar det hända nåt! Sa jag upphetsat till mina två kompisar medans jag vinglade fram på cykelvägen. Någon jävel hade trixat med gravitionen också verkade det som. Det var något som inte kändes rätt vid det här lagret, jag kunde inte sätta fötterna på vad det var än dock - kände mig varm i bröstet, ungefär som när man får ner glöd i lungorna. Vi hade nästan kommit fram till slutmålet nu, och jag rökte förmodligen en eller två cigaretter till från det att vi hade lyft våra arslen från parkbänken. Trots den obehagliga känslan i bröstet så mådde jag rättså bra när vi satte oss inne i trapphuset, hade med mig en CD-freestyle som jag pillade igång, körde lite psykedelisk musik, tog det lugnt.
-Fan vad varm jag är och fan vad det klias! Flög ur mig och träffade mina brödrars öron snabbt som fan. Första målet för den obehagliga klådan var huvudet och hårbottnen, sen gick den nerför ryggraden och igenom nästan varje kroppsdel en i taget och det var inte en vanlig klåda heller, den stack förbannat mycket, och som fettet på stekpannan så hade jag den där obehagliga känslan i bröstet. Nu gjorde den känsliga hörseln sig synlig (hörlig?) igen och inne i trapphuset så var det en ventilationstrumma som lät väldigt irriterande. Jag har varit i det här trapphuset många gånger innan och jag har då aldrig märkt det ljudet innan, tänkte jag för mig själv och till slut var det så starkt att jag inte klarade av det länge, jag var tvungen att gå ut i regnet. Efter att jag hade kommit utanför trappuppgången adderades ännu en sak - dödsångesten, det var alltså dåligt väder, obehaglig känsla i bröstet, klåda, hög kroppstempratur, och dödsångest samtidigt. Efter det blev allt svart.
-Vad fan hände/r egentligen? Frågade jag mig själv och mina polare när jag vaknade upp ur det svarta igen och märkte att jag låg på den leriga marken. Jag kände nu en otrolig dödsångest, klådan hade försvunnit men den där känslan i bröstet var nu värre än innan men den gick snabbt över, fick hjälp upp och därefter började vi sakta men säkert vandra hemåt igen. Efter vad jag tror var tio minuter började jag må mycket bättre igen, nu verkade det som om de negativa effekterna hade försvunnit nästintill spårlöst och jag lade ännu än gång märke till den roliga gravitationen som jag just då kallade för graviditeten. Trettio minuter senare mådde jag lite dåligt igen, denna gången var det som tur var bara magen, satte mig ner och analyserade läget - jag var tvungen att spy. Efter cirka fem minuter till så spydde jag och det kändes bokstavligen talat som att inälvorna skulle tryckas ut ur kroppen. Vi gick en liten stund, ena polaren vek av till sig och den andra skulle sova hemma hos mig. Kom slutligen hem till sängen vilket var den här resans höjdpunkt.
Substans: Dextrometorfan (i pulverform)
Dos: 500mg
Kön: Man
Vikt: 70 kilo
Ålder: Vid tillfället; 17 år
Tidigare erfarenhet: Vid tillfället; nikotin, alkohol, ecstasy
-Hur ska jag hämta snapsglaset utan att morsan märker det? Frågade jag mina två polare som satt förvirrade och lite smått förväntansfulla i mitt rum. Jag vet inte om det var jag själv som kom på idén eller vem det var men i alla fall löd planen som så att jag skull vänta tills hon var ute på balkongen och rökte för att då passa på att hämta objektet i fråga - enkel plan som fungerade bra och som har kommit till användning ett par gånger sedan dess. Jag behövde även trolla fram ett större glas med vatten som vi på nått höger-vänster skulle hälla i snapsglaset för att sedan skyffla i en, vad vi då trodde var, lätt till normal dos av DXM nämligen 500mg. Ett par sekunder eller minuter gick och helt plötsligt var all utrustning som krävdes i rummet. Vi delade diskret upp tre doser var om 500mg (självklart med en bok i högsta beredskap som man kunde lägga på härligheten om min mor skulle göra en oväntad entré i rummet) och skyfflade i en utav doserna i snapsglaset för att sedan fylla på med lite vatten. Nu var det bara att gapa, hälla i sig det och svälja.
-Fyfan vad det smakar! sa jag förskräckt med en så låg röst jag kunde till mina två vänner medans dom tycktes ha kul åt grimaserna jag motviligt gjorde. Efter det tog dom varsin dos och då tändes det en lampa i huvudet - jag förstod varför dom hade så kul åt mig nyss. Nu var det dags att gå ut. Det var fortfarande lite snö kvar på marken om jag minns rätt men i alla fall så gick vi ut ur mitt rum, förbi morsan som satt framför televisionsapparaturen i vardagsrummet, och ut igenom ytterdörren. Direkt när vi kom ut så erbjöd sig en utav mina två vänner att dela med sig av sina mintpastiller vilket kombinerat med en cigarett maskerade eftersmaken väldigt bra. Vi började långsamt röra oss ner mot samhället utan en aning om vad som skulle hända härnäst. Redan efter tjugo till trettio minuter började jag märka de första effekterna vilket i mitt fall var extremt känslig hörsel.
-Åkdonen som susar förbi låter konstiga. Var en observering som jag delade med mig till mina kamrater efter det att jag vridit och vänt på den i mitt huvud en stund. Nu kändes allt lite efter och efter att ha smakat på begreppet "efter" en liten stund så höll mina kamrater med - i det här tillståndet stannade åtminstone jag en stund. Vi satte oss ner, gissningsvis på en bänk i en park någonstans bland alla gatulycktor och affärer, för att tända en till cigarett och ta det lugnt ett litet tag innan vi gick vidare. När vi väl slet oss loss från bänkens bekvämlighet så började det duggregna, vi bestämde oss således att så snabbt som möjligt söka skydd. Som slutmål valde vi ett trapphus som låg ungefär en trettio minuters färd från våran aktuella position.
-Nu börjar det hända nåt! Sa jag upphetsat till mina två kompisar medans jag vinglade fram på cykelvägen. Någon jävel hade trixat med gravitionen också verkade det som. Det var något som inte kändes rätt vid det här lagret, jag kunde inte sätta fötterna på vad det var än dock - kände mig varm i bröstet, ungefär som när man får ner glöd i lungorna. Vi hade nästan kommit fram till slutmålet nu, och jag rökte förmodligen en eller två cigaretter till från det att vi hade lyft våra arslen från parkbänken. Trots den obehagliga känslan i bröstet så mådde jag rättså bra när vi satte oss inne i trapphuset, hade med mig en CD-freestyle som jag pillade igång, körde lite psykedelisk musik, tog det lugnt.
-Fan vad varm jag är och fan vad det klias! Flög ur mig och träffade mina brödrars öron snabbt som fan. Första målet för den obehagliga klådan var huvudet och hårbottnen, sen gick den nerför ryggraden och igenom nästan varje kroppsdel en i taget och det var inte en vanlig klåda heller, den stack förbannat mycket, och som fettet på stekpannan så hade jag den där obehagliga känslan i bröstet. Nu gjorde den känsliga hörseln sig synlig (hörlig?) igen och inne i trapphuset så var det en ventilationstrumma som lät väldigt irriterande. Jag har varit i det här trapphuset många gånger innan och jag har då aldrig märkt det ljudet innan, tänkte jag för mig själv och till slut var det så starkt att jag inte klarade av det länge, jag var tvungen att gå ut i regnet. Efter att jag hade kommit utanför trappuppgången adderades ännu en sak - dödsångesten, det var alltså dåligt väder, obehaglig känsla i bröstet, klåda, hög kroppstempratur, och dödsångest samtidigt. Efter det blev allt svart.
-Vad fan hände/r egentligen? Frågade jag mig själv och mina polare när jag vaknade upp ur det svarta igen och märkte att jag låg på den leriga marken. Jag kände nu en otrolig dödsångest, klådan hade försvunnit men den där känslan i bröstet var nu värre än innan men den gick snabbt över, fick hjälp upp och därefter började vi sakta men säkert vandra hemåt igen. Efter vad jag tror var tio minuter började jag må mycket bättre igen, nu verkade det som om de negativa effekterna hade försvunnit nästintill spårlöst och jag lade ännu än gång märke till den roliga gravitationen som jag just då kallade för graviditeten. Trettio minuter senare mådde jag lite dåligt igen, denna gången var det som tur var bara magen, satte mig ner och analyserade läget - jag var tvungen att spy. Efter cirka fem minuter till så spydde jag och det kändes bokstavligen talat som att inälvorna skulle tryckas ut ur kroppen. Vi gick en liten stund, ena polaren vek av till sig och den andra skulle sova hemma hos mig. Kom slutligen hem till sängen vilket var den här resans höjdpunkt.
