Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2017-05-25, 13:39
  #1
Medlem
Weebls avatar
Efter 14år med min själsfrände, bästa vän och livs kärlek så har hon bestämt sig för att lämna mig...

Jag är sjöman och fick meddelandet på skype-chatten. 10 dagar kvar till avmönstring och det känns som den värsta tortyren.

Efter att jag tog examen 2015 så har det varit skralt med arbete, så jag har gått hemma och drällt mycket. En smula deprimerad och framförallt vilsen med en framtid utan riktning. Jag jar aldrig vetat när jag ska jobba eller när jag ska vara ledig, så vi har inte kunnat planera något.

Hon har däremot fått drömjobbet efter examen och fått massor av nya vänner och kollegor.

Vi har flyttat till en ny stad för hennes arbete två gånger och jag har ingen naturlig kontaktyta med livet som pågår runt omkring mig. Dessutom är jag lite av en loner...

Så nu står jag helt utan rötter. Ingenstans att bo. Ingen fast inkomst. Inga vänner.

Jag älskar henne fortfarande mer än livet självt och vet inte vad jag ska ta mig till. 32år gammal kan man ju inte gärna flytta hem till mamma och pappa...

Döden känns som den enda lösningen just nu. Jag har verkligen ingenting att leva för...
Citera
2017-05-25, 13:43
  #2
Medlem
En klassisk kölhalning kanske vore något?
Citera
2017-05-25, 13:53
  #3
Medlem
FreeBirdSeeds avatar
Kan du inte ta ett nytt kontrakt när jag va på sjön låg man ute 6 månader i stöten och bo hos dina föräldrar eller på hotell den korta tid man är iland.
Annars får du nog ta tjuren i hornen och flytta hem bostadsmarknaden är inte den bästa just nu.
Citera
2017-05-25, 13:58
  #4
Medlem
elmhedens avatar
Det låter kanske lite brutalt men ni vara bara barn när ni träffades, de förhållandena är i överväldigande majoritet dömda att misslyckas. Livet har inte ens börjat än kompis, se det som en chans att göra det DU vill.
Citera
2017-05-25, 13:59
  #5
Avstängd
96ans avatar
äh det blir bättre, sätt upp några mål i att skaffa vänner mm. Sen skulle jag också rekommendera att läsa böcker om mindfulness. lycka till!
Citera
2017-05-25, 14:16
  #6
Medlem
Som en reservplan kan du ju plugga. Då kan du skaffa dig en studentlägenhet.
Citera
2017-05-25, 14:18
  #7
Medlem
Jellohs avatar
1. Som sjöman kan du ju spendera din frivakt i nåt billigt exotiskt land och till att börja med trösta dig med billig sprit och exotiska damer.
2. Nästa vakt lägger du upp ett bra träningsschema och följer det. Vad fan skall man annars göra på en båt än lyfta skrot.
3. Avancera/plugga och lev lite singelliv tills du tycker det är bra läge att skaffa barn med nån av alla dom yngre damer som längtar efter en stilig sjökapten med grå tinningar och stålblå blick. Försök undvika att skratta åt ditt ex som vid det laget troligen är tjock, barnlös, singel och bitter.
4. Profit.
Citera
2017-05-25, 17:11
  #8
Medlem
VelvetReds avatar
Välkommen till klubben, höll jag på att säga.

Du har åtminstone fått åtnjuta ett 14-årigt förhållande, det är inte alla förunnat. Du säger att du tidigare saknat riktning eller så att säga ambitioner till att driva ditt liv i en viss riktining.

Det är din uppgifft att skaffa dig dessa. Du kan studera något år om det behövs.
Citera
2017-05-28, 00:45
  #9
Medlem
Weebls avatar
Studera har jag gjort så att det räcker, så det blir inget mer av den varan. Lyft skrot har jag gjort i 7år och hade inte tänkt sluta. Resa på fritörnar förutsätter att man har en fast inkomst.

Men arbetsmarknaden öppnar sig helt klart när man inte är låst till 4 veckors törnar.

Jag har väl accepterat mitt öde nu och förhoppningen är att kunna arbeta så mycket som möjligt. Boende har jag ännu inte löst... är ju fortfarande till sjöss.
Citera
2017-05-29, 20:06
  #10
Medlem
Weebls avatar
Alldeles för många dagar kvar till avmönstring fortfarande...
Tankarna på henne upptar varje ms i mitt liv. Jag märker att hjärnan inte fungerar riktigt och jag är glömsk, för att det ligger en process i bakgrunden.

Jag sover dåligt, jag har konstant ont i magen och jag klarar inte av att slutföra mina gympass...

Gymmet som varit min fristad och tankerensare har blivit som en partikelaccelerator för destruktiva tankar. Det känns som att kroppen är fylld av stresshormoner som gör mig svagare.

Jag trodde att jag hade kommit någonvart. Jag hade en kortsiktig plan. Men så fort jag funderar på tidshorisonter över en vecka bort så blir det kortslutning. Vi skulle leva livet och se världen ihop... jag vill inte göra det ensam. Vad är glädjen i det? Att inte ha någon att dela upplevelserna med, att inte ha någon att reflektera och diskutera det man sett med. Att inte ha någon att somna brevid när dagen är slut. Att inte ha någon att längta hem till när man är till sjöss...
Citera
2017-05-30, 10:43
  #11
Medlem
Krongjorts avatar

Där har du underliggande problemet till allt annat. Löser du det så spelar annat mindre roll. Detta är en välsignelse även om det inte känns så just nu. Må gott.
Citera
2017-05-30, 14:25
  #12
Medlem
Lider med dig, allt jag kan säga :/
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback