Utmattningssyndrom, utsättningssymtom av Venlafaxin eller något annat?

Korta fakta
Ålder och kön: 30 år, man.
Längd och vikt: 185 cm, 75 kg.
Symtom: svår trötthet/orkeslöshet, djup nedstämdhet, ångest, sömnsvårigheter (insomni och hypersomni), koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter, mental slöhet, lättrriterad, långsamt tal, långsamt rörelsemönster, avsaknad av sexlust, känslighet för ljud och andra stimuli, yrsel, orolig mage, lågt blodtryck, fryser lätt om händer och fötter, m.m. De flesta av symtomen började i mindre omfattning i samband med att jag i 16-årsåldern hamnade i en djup depression som jag haft sedan dess. Därefter har många av symtomen gradvis förvärrats (framförallt under det senaste året) samtidigt som andra symtom tillkommit.
Sjukdomar/diagnoser: Keratokonus (2002), depression (2003), IBS (2017), utmattningssyndrom (2017). Har precis nyligen även börjat en neuropsykiatrisk utredning p.g.a. misstanke om Aspergers syndrom och/eller ADD.
Mediciner: just nu endast Valdoxan (50 mg), som jag tar på kvällen mot mina insomningssvårigheter. Har tidigare medicinerat med en rad olika antidepressiva, sömnmediciner och liknande (Sertralin, Propavan, Cymbalta, Venlafaxin, Mirtazapin, Brintellix, Voxra m.fl.).
Kost: Jag har under f.f.a. de senaste fem åren försökt förbättra min hälsa och mitt välmående genom fysisk aktivitet/träning och bra mat. Äter sedan fem år tillbaka enligt s.k. "periodisk fasta" (hoppar över frukost och äter endast lunch, mellanmål och middag), vilket tillsammans med träning gjort att jag gått ned mycket i vikt (från ca. 100 kg för fem år sedan till ca. 75 kg idag). Äter ganska stora måltider med mycket grönsaker och protein. Undviker vete/gluten p.g.a. orolig mage (har diagnosen IBS). Dricker 2-3 koppar kaffe per dag (på morgonen eller efter lunch).
Kosttillskott: D-vitamin, omega 3, magnesium, zink, vitamin B12.
Fysisk aktivitet: tränar ca. 3-4 gånger i veckan, varierar mellan konditionsträning och styrketräning. Utöver detta även promenader ca. 1,5 timme per dag.
Senaste blodprov: se länk.
Övrigt: röker eller snusar ej, dricker alkohol mycket måttligt (några få gånger per år), aldrig testat droger.

Bakgrund
Jag drabbades i 16 årsåldern av en djup depression och har sedan dess inte lyckats ta mig ur denna (är idag 30 år). Mitt psykiska mående har nog sedan dess snarare försämrats. Det som utlöste depressionen i mitt fall var en ögonsjukdom (Keratokonus) som jag drabbades av vid denna tid och som gjorde att min syn plötsligt försämrades kraftigt. Detta gjorde att mitt liv ställdes helt på ända. Från att tidigare ha haft felfri syn, presterat bra i skolan med mycket höga betyg och haft ett aktivt fritidsliv, fick jag plötsligt mycket svårt att klara av något av detta. Hoppade av gymnasiet i flera omgångar och tillbringade därefter flera år hemma utan någon sysselsättning (satt mest uppe framför datorn på nätterna med helt förstörd dygnsrytm som följd). I samband med att jag fick min depression började jag även med antidepressiv medicin (Sertralin) och jag har sedan dess medicinerat med flera andra antidepressiva mediciner, sömnmediciner m.m. Ett av de största problemen för mig sedan jag fick min depression har alltid varit sömnen. Jag har både insomni (insomningssvårigheter) och hypersomni (onormalt stort sömnbehov).

Trots mina problem med ögonen, depression och sömnsvårigheterna lyckades jag till sist (efter flera försök och med nedsatt studietakt) läsa in gymnasiet på Komvux. Därefter fick jag jobb på den arbetsplats där jag sedan ungefär sex år tillbaka är tillsvidareanställd. Det är ett väldigt bra jobb som jag trivs med, samtidigt som det också är ganska krävande och stundtals stressigt. P.g.a. mina många olika hälsoproblem, inte minst med sömnen, fick jag direkt stora problem med att sköta arbetet. Framförallt var det mycket tufft att ta mig upp tidigt på morgonen. Jag kände mig väldigt trött på jobbet och när jag kom hem orkade jag nästan inte med någonting. Jag medicinerade under denna tid med Venlafaxin och Mirtazapin mot min depression och mina sömnsvårigheter.

De första två åren arbetade jag heltid, vilket var väldigt tufft och höll på att knäcka mig totalt. Möjligtvis hade jag redan då någon typ av utmattning. Jag blev därefter sjukskriven deltid och började arbeta 75 % (diagnos: dystymi), vilket jag gjort större delen av tiden sedan dess. P.g.a. min ändrade arbetsomfattning och mina problem med sömnen fick jag möjlighet av min arbetsgivare att börja jobba senare på dagen. Detta underlättade en hel del och var helt nödvändigt för att jag överhuvudtaget skulle klara av att fortsätta arbeta.

Under våren förra året lyckades jag, efter flera tidigare försök, sluta med Venlafaxin (den antidepressiva medicin som jag dessförinnan medicinerat med under fyra år). Orsaken till att jag valde att sluta med Venlafaxin var alla biverkningar jag fick av medicinen (trötthet/orkeslöshet, avsaknad av känslor, avsaknad av sexlust m.m.). Efter att jag slutade med Venlafaxin har dock dessa biverkningar, paradoxalt nog, förstärkts ganska kraftigt. Den första tiden efter utsättningen var väldigt svår. Kände mig djupt nedstämd och ångestfylld, hade självmordstankar nästan varje dag och orkade knappt göra något alls på min lediga tid förutom att ligga hemma i sängen.

Ungefär samtidigt som jag slutade med Venlafaxin började jag också arbeta heltid (i efterhand ett väldigt dumt beslut). Orsaken till att jag började arbeta heltid var att Försäkringskassan övervägde att dra in min sjukpenning då de menade att jag borde klara av att arbeta heltid i ett annat, "mindre koncentrationskrävande" arbete. Eftersom jag trivs med mitt jobb, och lön på 75 % som enda inkomst hade blivit väldigt tufft ekonomiskt, ville jag göra ett försök att gå upp till heltid. Jag upplevde redan när jag började arbeta heltid igen att det var väldigt tufft, framförallt att ta mig upp tidigt på morgonen (ännu tuffare än under tidigare period då jag arbetade heltid). På jobbet kände jag mig också ännu mer trött och orkeslös än tidigare, hade ännu svårare att fokusera och koncentrera mig, kände ingen glädje alls av att arbeta eller umgås med människor (någon "glädje" i vanlig mening har jag i.o.f.s. inte upplevt någonsin efter att jag fick min depression 2003). När jag kom hem efter arbetet var jag helt slut och orkade knappt med någonting. Tidigare, när jag medicinerade med Venlafaxin, orkade jag ändå träna ett par gånger i veckan efter jobbet och sköta det viktigaste av mina hemsysslor. Nu var det knappt så jag ens orkade laga mat, ta hand om disk o.s.v. När jag har försökt styrketräna har jag efteråt känt mig extremt trött, mentalt utmattad och spänd i musklerna i flera dagar efteråt, något jag inte upplevt alls på samma sätt tidigare trots att jag tränat ganska mycket.

Trots alla mina symtom på utmattning kämpade jag på och arbetade heltid under hela sommaren och hösten förra året. I början av det här året upplevde jag dock till sist att det blev helt omöjligt att fortsätta. Jag kände mig då psykiskt helt utmattad. Jag blev först åter sjukskriven deltid och började arbeta 75 %. Även det visade sig dock snart i praktiken omöjligt, varför jag efter en kort tid blev sjukskriven heltid (för första gången i mitt liv). Min läkare angav först samma sjukskrivningsdiagnos som jag haft vid mina tidigare sjukskrivningar (dystymi) men det ändrades senare till utmattningssyndrom (p.g.a. Försäkringskassans krav). Dock har jag inte gjort några tester eller liknande som kan visa att jag faktiskt har utmattningssyndrom, utan min läkare tycks mest ha gått efter hur jag själv beskrivit mina symtom.

Det värsta av den svåra nedstämdheten/ångesten som jag upplevde de första månaderna efter utsättningen av Venlafaxin har idag blivit bättre. Dock känner jag mig idag fortfarande väldigt trött och orkeslös, tröttare än när jag medicinerade med Venlafaxin. Jag har även testat flera andra mediciner under perioden efter att jag slutade med Venlafaxin: Brintellix, Voxra, Ritalin, Elvanse m.fl. Dock har jag inte upplevt några större positiva effekter av dessa mediciner, snarare tvärtom. Av Brintellix och Voxra blev jag bara ännu tröttare och fick värre ångest. Ritalin blev jag något piggare av men fick samtidigt fruktansvärd ångest med självmordstankar samt förvärrade insomningssvårigheter. Elvanse som jag testade nu senast blev jag också piggare av men den förvärrade samtidigt också mina insomningssvårigheter kraftigt (trots sömnmedicin har jag ibland inte kunnat somna förrän vid 4-5 på morgonen).

Det finns en hel del forum om utsättningsbesvär/abstinens där många plågas i både månader och år innan eländet är över. Som väl är så har vården nu börjat få upp ögonen för att besvären efter utsättningen kan vara väldigt långdragna, och man blir rejält sjuk. Har själv varit med om detta, och om du inte vill diskutera öppet så kan du skicka PM.

Det klassiska är just detta med svagheten. Många beskriver det som att "benen är som timmerstockar, ständig mjölksyra". Själv brukar jag säga att det känns som att försöka gå snabbt i vatten, man kommer ingenstans. Man är helt orkeslös, får ingenting gjort.

Jag har ätit Venlafaxin 75-225 mg i tre år, därförrinnan Citalopram i åtta år. Slutade med Venlafaxin för tio månader sedan. I början mest fysiska utsättningssymptom, som brainzaps och illamående. Detta gick över efter ca 1 mån. Sedan mådde jag skapligt en period, kände igen mig själv igen, men sen började helvetet, ångest nedstämdhet, suicidtankar. Har ingenting att göra med depression, då jag aldrig varit deprimerad, fick SSRI/SNRI mot panikattacker (kom sällan i vissa specifika situationer). Venlafaxin orsakade kaos i mina receptorer i hjärnan. Efter tio månader utan detta rävgift kommer det fortfarande vågor av psykiskt illabefinnande och däremellan mår jag bra. Tror att det kan ta år om det ens går att återställa balansen i hjärnan efter bruk av SSRI/SNRI. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag aldrig någonsin börjat med dessa sinnesförändrande preparat. Nu väntar jag bara på kroppens läkning. Sexlusten är som bortblåst och kommer nog aldrig igen, visst orsakar dessa preparat permanenta skador, det är i alla fall min övertygelse.

Du fick ju i ett inlägg rådet att sätta in Venlafaxinet igen, vilket jag anser är det mest urusla råd du kan få. Men du verkar vara helt insatt i det hela, och du gör helt rätt som inte följer detta, för i så fall skulle du vara på ruta 1 igen. Tyvärr så följer många läkare läkemedelsbranschens direktiv, vilket kan bli en fullständig katastrof för patienten. Så därför är det jättebra att du är rejält påläst, för vet man inte varför man mår så dåligt så kommer man till det klassiska uttrycket "jag blir nog aldrig bra, jag håller på att bli galen"!
Tyvärr så fungerar ju dessa problem precis såsom du beskriver det. Jag trodde själv att eländet var över, då jag till att börja med blev helt bra efter 3 månader. Det gick några veckor, och sedan var eländet igång igen. Har haft 3-4 sådana "fönster" till, och hoppades förstås även då att det var över - men icke! Har märkt att efter varje förbättring så blir jag ännu sämre. Utsättningsbesvären är ju inte linjära, utan kommer och går.
Vad som också är oerhört frustrerande är att man är så oerhört stresskänslig. Det kan räcka med allra minsta för att det ska köra igång igen, och man blir då så dålig att man inte kan äta någonting, utan allt kommer då upp. Och det kan bli mycket obehagliga symtom, som är svåra för andra att förstå. Man måste själv ha gått igenom detta, rent ut sagt helvete, för att förstå detta lidande.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är vården oerhört okunniga om detta. Själv så tror jag att det beror på att alla mycket svårt drabbade patienter inte får någon uppföljning, ibland inte ens ett tel-samtal. Detta gör ju att de som tillfrisknar relativt snabbt får bli en mall, och då ska representera alla drabbade. Vad som också är så beklagligt är denna fullständiga oförståelse från FK. Trots att man har symtom som gör att man knappast kommer ur sängen, så ska man ut i arbetslivet så fort som möjligt.
I bästa fall kan man bli utskriven för utsättningsbesvär - i högst två månader!

Nu säger de att abstinens inte kan hålla på så länge, utan det är grundproblematiken som kommer tillbaka, vilket förstås är ren bullshit! Den kemiska oro och ångest som man upplever är inte ens i närheten av vanlig ångest, här är det ren, skär skräck!

Jag lider verkligen med dig, för detta är bland det värsta man kan råka ut för. Och mitt i allt detta så får man ingen som helst förståelse, utan t.o,m. rådet att återinsätta detta rävgift igen! Jättebra att du står på dig, mycket starkt! Jag önskar av hela mitt hjärta att du snart kommer att må bättre. Det sägs ju att den verkliga läkningen brukar påbörjas efter året (då man blir ännu sämre). När det gäller tiden så verkar 18 månader vara en gräns då många tillfrisknar (men det är ju förstås individuellt). Men du är i alla fall på rätt sida av läkningstiden. Jag ryser av obehag av att läsa om de stackare som inte har nollat än, eller är inne på de allra första månaderna. Då undrar omgivningen om det hela inte snart är över, och kan t.o.m. komma med rådet "det blir nog bättre om du börjar arbeta". Jag blir gråtfärdig....

Jag har satt ut både benso och SSRI, och besvären är mycket likartade. Men jag håller nog på att SSRI är ett snäpp värre. Och Venlafaxin verkar vara det värsta rävgift av alltihopa (ursäkta!). Som sagt, du är oerhört stark, verkar vara väl insatt i det hela och är på rätt sida vad gäller tiden. Som jag har skrivit förut, vill du prata av dig så finns jag här!

Hej sabrina jag, har googlat lite på nedtrappning av venlafaxin. Då jag tog 150mg i snitt 3 år. Har varit utan skiten nu i snart 80 dagar men känner fortfarande av de, blir rädd dimma i huvudet känns som jag ska dö, allt är konstigt känner jag inte är här, kall om händerna. Andas men känns som jag inte andas, tänder skakar. Har du nåt tips på att göra de lättare med dessa behov vill bara att de ska sluta. De satt mig på detta hemska gift då jag var som svagast när min mamma gick bort i äggstockscancer. Känns som jag är påväg att gå bort är bara 24 med ADHD tar elvanse för att orka med min jobbiga ADD. Sjukvård lyssnar inte så hoppas att en anonym person kanske kan ge mig lite vägledning. Ha en fin dag. @sabrina56

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter här. Det du beskriver stämmer väldigt väl med mina erfarenhter. Framförallt detta med att man mår relativt "bra" första tiden efter utsättningen, men sedan börjar helvetet. Jag tror också som du att det kan ta åratal, om ens det, innan hjärnan har läkt helt efter utsättning av Venlafaxin.

Det är inte helt omöjligt. Min ADHD medicin slutade fungera kort efter jag tog venlafaxin. jag slutade med venlafaxin för 1 1/2 år sedan och ADHD medicin fungerar fortfarande inte. Noll effekt på dopaminet, får bara lite bieffekter och det är konstant storm i hjärnan. Vården säger att jag är full med skit. Fuck venlafaxin.