Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Svara
  • 1
  • 2
2017-05-23, 23:34
  #13
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av beardbraid
Du verkar vara en besserwisser som tar dig friheten att bestämma vad som är friskt och vad som är sjukt. Och sydsvenskan är ingen vetenskaplig publikation. Du vill nog mest bestämma vad som är bekvämt för dig att folk diskuterar. Vissa av oss har nära till självmord och vi vill kunna ventilera detta utan att bli dömda av folk som dig. Att du kallar mig idiot gör inte mina känslor av värdelöshet mindre. Förklara gärna för mina barn vilken idiot deras far var om du stöter på dem. Jag vill inte leva i samma värld som du. Och psykiatri är kemisk misshandel. Jag kör nog en mekanisk metod nu i stället för att försöka överdosera. Fuck you. Hej då.
Det var du som började anklaga mig för andras självmord, även om jag uttryckte mig hårt. Gå inte till personangrepp om du inte klarar av svar på tal. Sluta upp med det du håller på med istället och se din egen del. Jag kan se att jag svarade på onödigt vis. Men det är fullständigt visa känt att psykiskt sjuka triggas av det andra uppvisar gällande deras sjukdomsbild. Oavsett om det gäller självmord, självskadebeteende (som du kan läsa att jag skrivit om på grovt vis, jag hade en poäng med mina texter, gällande mig själv men kom av mig då det är betydelselöst) anorexia och annat.

Gå med i Facebookgrupper för psykiskt sjuka så kan du se att de ger varandra triggervarningar när de vill diskutera olika problem. Alltså för att andra, känsliga ska kunna välja att ta del av innehållet eller inte. Jag råkade t.ex för någon som lidit av anorexia uppge min lägsta vikt varav hon markerade att det inte var okej. Hon hade rätt och jag ursäktade mitt mänskliga övertramp trots att det vi var oense i diskussionen ätstörningar. Triggervarningar kallas det. Och dem ska man ta hänsyn till. Därför reagerade jag på det lockande trådnamnet. För det är riktiga människor som begår självmord. Planerar och tänker kring det gör de oftast också.

Dessutom vet inte du ett skit om mig. Jag försökte begå självmord i mellanstadiet så kör upp dina anklagelser etc där solen aldrig skiner. Jag pallar inte med sådana som dig. Världen kretsar inte kring er. Du vet ingenting om mitt mående och du ska själv passa din käft när du går på andra. Vet du varför du inte gör det? För att du är sjuk. Ta en frisbee, en fotboll och andra utesaker och gå ut i solen istället med dina barn. Så kan du börja tillfriskna. För jag har ingen del i om du begår självmord och de enda dina barn kommer klandra, är dem själva. Det är dem som kommer ifrågasätta varför de inte var värda att leva för. Det är till dem budskapet kommer nå att du inte ville leva i samma värld som. Så det är kanske dags för dig att göra saker som faktiskt får dig att må bra med dem istället för​att tjafsa om rätten att få se orden om självmordsbrev lysa dig i ansiktet. Pröva dagsljus istället. Det är riktigt trevligt att bara gå utanför för huset och äta en glass.

Jag vet att jag är hård mot dig. Jag är inte någon som orkar med de här diskussionerna som vissa för. Jag förstår att ni inte mår bra och är sjuka, men anklaga inte mig och kom aldrig till mig med snack om självmord. Oavsett vad fixar jag mig igenom mina motgångar och tar ansvar hur djupt ner jag än sjunker. Däremot behöver inte jag lyssna på sådan jävla skit som självmordsbenägna och borderliners kastar mot mig. Jag har brutit helt med människor för det. Så jag finner mig inte i sådant. Jag är uppvuxen med psykisk ohälsa omkring mig och är inte medberoende.
__________________
Senast redigerad av makullerad 2017-05-23 kl. 23:44.
Citera
2017-05-24, 00:48
  #14
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av makullerad
Sådana här kommentarer är också triggers. Hoppas att ts ser till att få bort dem. Eller kanske alla våra kommentarer.

Har läst många galna kommentarer av dig.

Det är en TEXT vi diskuterar, inte riktiga självmordsbrev på riktigt. I så fall får vi censurera hela världens litteratur mer eller mindre. Det är inte farligt att tala om självmord heller, det är farligt att inte göra det. Sluta balla ur nu.
Citera
2017-05-24, 01:00
  #15
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Medanvi
Har läst många galna kommentarer av dig.

Det är en TEXT vi diskuterar, inte riktiga självmordsbrev på riktigt. I så fall får vi censurera hela världens litteratur mer eller mindre. Det är inte farligt att tala om självmord heller, det är farligt att inte göra det. Sluta balla ur nu.
Såklart. Det är Flashback. Det går inte att diskutera som normalt här utan att någon vill leva ut. Jag kan jag också. Min första kommentar var fullständigt normal tills jag fick galna påhopp. Det jag diskuterar är en text som kan trigga, tråkigt att du inte förstår det. Var snäll och ge fan i att anklaga mig för att balla ur när det var personen som svarade mig som är urballad. Och det jag citerade efter honom var verkligen inte något galet alls. Eller hur? Vad ser du som är galet? Klart att jag inte skriver normalt i dialoger med människor som skriver onormala saker. Jag är otroligt normal i verkligheten. Jag tror knappast twistar kring psykoser skulle trigga människor att skaffa en sådan om än jag tagit upp självskadebeteende och förr hade jag mer aggressiva åsikter. Nu är jag bara verbalt sur. Flashback är knappast till för normala diskussioner. Det finns ingenting som är seriöst med forumet även om vissa vill leva i den illusionen.

Du kanske bör se till saken med att en självmordsbenägen person hoppar på mig, med anklagelser om att jag är skuld till andras självmord och sedan kastar på mig att jag ska prata med hans barn och berätta hur värdelös han var efter sitt självmord. Något han drar till efter att jag svarat honom lika aggressivt. Han visar tydligt min poäng! Vilka söker sig hit och vilka vill ha fri tillgång till material och vad går de i tankarna för? Läs om. Läs rätt. Inse faktum!
__________________
Senast redigerad av makullerad 2017-05-24 kl. 01:04.
Citera
2017-05-24, 08:44
  #16
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av makullerad
Såklart. Det är Flashback. Det går inte att diskutera som normalt här utan att någon vill leva ut. Jag kan jag också. Min första kommentar var fullständigt normal tills jag fick galna påhopp. Det jag diskuterar är en text som kan trigga, tråkigt att du inte förstår det. Var snäll och ge fan i att anklaga mig för att balla ur när det var personen som svarade mig som är urballad. Och det jag citerade efter honom var verkligen inte något galet alls. Eller hur? Vad ser du som är galet? Klart att jag inte skriver normalt i dialoger med människor som skriver onormala saker. Jag är otroligt normal i verkligheten. Jag tror knappast twistar kring psykoser skulle trigga människor att skaffa en sådan om än jag tagit upp självskadebeteende och förr hade jag mer aggressiva åsikter. Nu är jag bara verbalt sur. Flashback är knappast till för normala diskussioner. Det finns ingenting som är seriöst med forumet även om vissa vill leva i den illusionen.

Du kanske bör se till saken med att en självmordsbenägen person hoppar på mig, med anklagelser om att jag är skuld till andras självmord och sedan kastar på mig att jag ska prata med hans barn och berätta hur värdelös han var efter sitt självmord. Något han drar till efter att jag svarat honom lika aggressivt. Han visar tydligt min poäng! Vilka söker sig hit och vilka vill ha fri tillgång till material och vad går de i tankarna för? Läs om. Läs rätt. Inse faktum!
Jag menar att allt kan trigga, och "han" har hoppat på de flesta som han uppfattar är provocerande, det vill säga kvinnor, det har inget med texten att göra i sig. Tror mer det har att göra med hans överdrivna alkoholkonsumtion. Nej, det är inte ditt fel om någon tar livet av sig, hans barn är hans ansvar. Det är heller inte Ts ansvar. Hans text upplever jag som en äldre sorts litteratur.

Jag upplever inte texten som triggande. Jag har all anledning att triggas dock, anledningar jag inte tänker skriva om här.

Kanske är det så att det är mer personliga faktorer med dig som gör att jag blir irriterad. Du har många vettiga idéer och skriver bitvis väldigt intressant. Men du gör mig illa på ett privat plan, antagligen utan att veta om det. Så man kan säga att allt det hemska i mig, triggar du.

Till Ts, det är välskrivet och författarvärdigt, mitt bästa tips är att inte vara rädd för att lämna din comfortzone. Var inte rädd för att inte skriva perfekt. Våga.
Citera
2017-05-24, 11:15
  #17
Medlem
Frawjons avatar
Citat:
Ursprungligen postat av makullerad
Såklart är de sjuka. Friska välmående människor begår inte självmord. Det är snarare du som är dum i huvudet. Och okunnig till på köpet. Psykisk ohälsa behöver knappast vara ett kroniskt tillstånd och det ska man kunna prata om utan att människor ska behöva skämmas över att han insjuknat. Man kan bli frisk. Varför tabu med att kalla det sjukdom när det är okej gällande fysiska åkommor?

Blir så jävla trött på att man alltid måste länka när varenda idiot på forumet borde kunna använda den lilla skrivrutan på Google när de trots allt klarar av att sprida sina okunniga åsikter om allt och ingenting. Lär er söka för tusan! https://www.sydsvenskan.se/2015-09-0...-trigga-osakra

Nu är det egentligen OT, men det är ju bara skitsnack att självmördare är "psykiskt sjuka". Rent krasst finns det absolut inget skäl att leva, så tvärtom är det så att de flesta självmördare är både logiska och handlingskraftiga. Och det är skrattretande att tro att en dagstidning leverarar någon sorts vetenskaplig eller existentiell sanning.

Eftersom vi är på litteraturforumet kan vi istället ta och titta på vad två personer som verkligen var både filosofer och författare skrev om självmord:

Tolstoy on suicide: the decision of strength and energy.

Arthur Schopenhauer: On Suicide.
__________________
Senast redigerad av Frawjon 2017-05-24 kl. 11:19.
Citera
2017-05-25, 18:14
  #18
Medlem
lampross avatar
En författare kan inte ha ansvar för vilka som läser hans text.

Skönlitteratur måste skapa hänsynslöst. Man måste få skriva om svåra, tabubelagda ämnen.

En personlig reflektion, möjligen besläktad med vad tråden diskuterat: att skriva om tredje världskriget kan ju få folk att bli deprimerade. Men jag själv skiter i det numera. Ride the tsunami liksom. Och låt kreativiteten flöda.

Sutte jag ängsligt och frågade mig vilka som blir triggade av mina texter blev det inget skrivet här på littforumet / egna texter.
Citera
2017-06-07, 03:10
  #19
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av lampros
En författare kan inte ha ansvar för vilka som läser hans text.

Skönlitteratur måste skapa hänsynslöst. Man måste få skriva om svåra, tabubelagda ämnen.

En personlig reflektion, möjligen besläktad med vad tråden diskuterat: att skriva om tredje världskriget kan ju få folk att bli deprimerade. Men jag själv skiter i det numera. Ride the tsunami liksom. Och låt kreativiteten flöda.

Sutte jag ängsligt och frågade mig vilka som blir triggade av mina texter blev det inget skrivet här på littforumet / egna texter.


Det här är vad jag ville säga egentligen. Tack för frihetskänslan.
Citera
2017-06-07, 22:43
  #20
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Caesare
Det fanns en tid när allting ännu inte var för sent. Det var en tid när jag kunde se mig i spegeln och ännu kunde få se en glimt av morgondagens anletsdrag, av ett ansikte i förändring, i växande, en spegelbild av en människa som sträckte sig mot det okända i en strävan att erövra det, tillgodogöra sig det och göra det till sitt. Nu är människan som framträder inför min blick som fastnaglad i det förgångna, med ögon som tittar inåt snarare än framåt. Det var en tid när leendet formades naturligt kring mina läppar, där varje ansiktsuttryck var ett genomskinligt uttryck för min sinnesstämning. Nu har mitt ansikte alltmer främjat sig från min själ; ofta är det som talar de olika språk. Ingen kan längre läsa mig i åsynen av mitt ansikte. Många gånger står jag framför spegeln och tycker att mannen inför mig har en främlings ansikte. Kan en människa bli liksom främling inför sig själv? Kan inre och yttre liksom falla på glidning och sedan inte finna tillbaka till varandra, och ifall de skulle närma sig igen, finna att de inte längre passar ihop? Under den tid som jag beskriver, då när allting inte var för sent och alla mina år dessförinnan, hade jag alltid identifierat mig med mitt ansikte: mitt ansikte var jag, min kropp var jag, mina ord var jag. Jag vet inte när denna förändring kom till stånd. Liksom med det mesta som finns i våra minnen känns denna tid som både nära och längesen. Kanske inbillar jag mig att det var mer längesedan än vad det är, eftersom den inre förändringen varit så dramatisk. Men kan en sådan förändring komma till stånd så snabbt? Sker inte förändringarna inom oss liksom i ett stegvis annalkande och fjärmande, osäkert och tvekande, som vore de många ingivelserna och krafterna inom oss ovetande om vart hän de skall röra sig, och därmed långsamt trevar sig fram och tillbaka för att först efter en tid att ha hamnat på avstånd från utgångspunkten? Eller finns det tvärtom ögonblick i våra liv som är så avgörande att vi i stället i en enda rörelse tar ett långt skutt bort? Låt oss återkomma till de där ögonblicken längre fram.

Ibland kan jag till och med nu erfara skymten av vem jag var då, när jag sitter på ett av de kaféer jag nästan bodde på vid denna tid, inbegripen i ett samtal med en vän från förr, som inte känner mig längre, även om jag förleder honom till att tro att han gör det, eller framlutad över schackbrädet med samma vän, eller bekant är kanske numer det rätta ordet, eller med ögonen vandrande längs en raderna på en uppslagen bok: en doft, en glimt, en antydan uppenbarar det förlorade och gör mig alldeles varm i kroppen, men det är en värme som skänker mig kyla liksom i feberfrossa, en bedräglig värme som utger sig för att närma sig salighet men sakta nog avslöjar sitt uppsåt. Känslan från förr lockar mig till att anta de ord och manér jag förde mig med då, och de lägger sig över mig som en hinna och skyler för mitt inre ansikte. Men denna känsla kan bara vara ett minne, om än ett återupplevt minne, som så stark till upplevelsen att den framstår som verklig, men den flyr alltid sedan ifrån mig igen, tillbaka in i de dunkla vrår från vilka den kom.

Jag har nyss sagt att personen i spegeln inför mig framträder som en främling, som en gåtfull spegelbild. Men kanske var det jag sade en lögn, inte en medveten sådan, men en omedveten besvärjelse. När jag nyss berättat detta slår det mig nämligen att kanske framträder en främlings spegelbild inför mig eftersom jag vill se en främling inför mig. Ifall det är en främling som står inför mig måste jag inte ta ansvar för allt han gjort, sagt och tänkt, allt det som lett mig till där jag är i dag. Det är enklare att skylla ifrån sig, att hävda att det är en annan som står i skuld, att det är den där främlingen inför mig som fört mig i fördärvet, som gjort mig olycklig, som kastat bort allt jag hade, och gav upp hoppet om morgondagen. Jag vet inte om det är så, eftersom jag inte känner mig själv. Men jag vet med säkerhet att den yttersta förnekelsen är förnekelsen av en själv, av sitt jag, eftersom det fråntar en både frihet och ansvar och i förlängningen också samvete och skuld. Jag måste ta reda på vem mannen inför mig är, om det är jag eller inte, om det varit jag eller inte, för att antingen befria mig från skuggbilden om mig själv eller erkänna den bild av mig själv jag sedan många år förnekat.

(Fortsättning följer.)

Kommentar: Skulle någon vara intresserad av fortsättningen? Finns det någon som orkar med berättarens kvavt monologiska berättande så att säga? Jag är lite rädd för att bristen på omedelbar handling gör den lite för tungrodd och kvävande att läsa. Men jag har heller inte förmåga eller vilja att skriva mer handlingsinriktat berättande.
Jag började gråta...
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback