Gammalt affärsdistrikt - tips på några exempel!

En möbel var en investeringsvara man inte behövde så många av. Men med efterkrigstiden och alla tv-apparater, vinylspelare, tv-bord etc. som skulle inreda hemmen ökade behovet av fler möbler drastiskt för ett genomsnittligt hushåll. Den efterfrågan hade inga traditionella möbelsnickare hunnit fylla upp.

Under perioden 1870-1930 hade du även då legotillverkning i många fall, och då talar jag om både möbler och hus. Att järnsängar blev populära i städerna hade att göra med att tillverkningen av dessa var enkla att arbetsdela och sedan sätta ihop (varje arbetare kunde göra ett visst standardiserat moment vilket minskade tidsåtgången i produktionen och sänkte styckekostnaderna per färdig säng). Alla dessa hus med tinnar och torn från 1890-1910 som är så hett eftertraktade idag försågs med ornament efter ritningar som kunde beställas från ett företag, sen bygga form efter anvisningar och fylla i med cement i den här formen innan ornamentet sattes upp. På samma sätt gjorde många snickerier "snickarglädje" i form av krusiduller etc. efter färdiga mallar de hade beställt någonstans ifrån innan de skickades iväg till byggarbetsplatsen.
Standardisering och massproduktion (som även den misstänktes efter en tid, modernisterna under mellankrigstiden ansåg ornamenten vara avskyvärt estetiskt förfuskande bl.a. på grund av tillverkningssättet - Ingen "äkta" snickare hade gjort dem efter eget huvud s.a.s. och därmed var det inte tal om något "äkta" hantverk) är inget nytt som kommit under efterkrigstiden.


Sverige var och är när det kom till detaljhandeln förvånansvärt oreglerat (undantaget livsmedelsbutiker, dessa kräver fortfarande särskild detaljplaneläggning). I många länder och delstater är det reglerade öppettider, prisregleringar (antingen med eller utan statens medverkan genom branschregleringar, bokhandlare brukar vara ett exempel etc), korporativa system osv.
Detaljhandeln var förvisso reglerat under andra världskriget men de flesta av dessa begränsningar slopades 1955-1957 bortsett från livsmedel, apotek och alkohol. Detta var klart tidigare än de flesta andra västländerna. Frankrike som motexempel hade Pierre Poujade vid denna tid vars mål var att se till detta gamla småborgerskaps intressen. Något motsvarande hade inte Sverige, här var det arbetskraftsbrist i storindustrin varför LO och SAF mer än gärna såg till att det gamla kunde slås ut (större fackföreningsceller, större vinster).


Själv undrar jag mest hur många svenskar och hur många svenska institutioner det faktiskt är som skulle godta en sådan ordning.


Sverige var fram till 1900-talet ett bakvatten där vi utöver andra nordbor tog in ett fåtal expertkunskaper samt tyska köpmän/hantverkare och på västkusten skottar. Alla dessa assimilerades efter någon generation. Utlänningar var fåtaliga.
"Vi vet" att alla kommit hit för att de vill bli som oss, för det är ungefär så det sett ut tills för bara 1-2 generationer sedan. Bortsett från gränsområdena (Skåneland och kusterna) har vi inte haft några utländska ockupationstrupper. Och verkligheten ändrar sig alltid snabbare än medvetandet, så den här mentaliteten sitter lite mellan skål och vägg bland uppfattningar och institutioner. Sverige var inte som USA, där det kom folk och grupper med de mest skiftande ursprung utan gemensamma erfarenheter och dessa gärna drog vidare någonannanstans i landet om det inte passade. I Sverige fanns givetvis klasskillnader men alla oavsett hörde till samma kyrka, gått i samma skolor (iaf folkskola), gjort samma värnplikt om de var män etc. Jämför man med USA så brukade stadsdelarna där skifta status över tid inom någon generation, medan i Sverige är det få områden som skiftat status så snabbt (Bronx var t.ex. en mondän villaförstad 1880 innan spekulanter köpte de då nedslitna husen 20-25 år senare för att bygga "tenements").


Resultatet av detta ser vi nu i att vi har kvar det gamla regelsystemet för de som redan är "inne" och en stor svart marknad inkl. den detaljhandel som finns i de här områdena du talar om. Svartslakterier och haschodlingar är inget myndigheterna uppmuntrar eller uppmanar till men å andra sidan utmanar dessa nyföretagare inte några etablerade maktstrukturer (och den svarta marknaden är per definition oreglerad så de har ändå inget att säga till om) så för makthavarnas del kan de gärna finnas kvar när de själva inte hotas. Polisen har inte tid eller resurser eller manskap till att utreda och spränga detta.


Eftersom vi är kulturellt väldigt nära Tyskland tror jag det mest fruktbara bör vara studera hur det sett ut där. Till skillnad från Sverige ligger landet mitt i Europa och har en helt annan erfarenhet av både invandring och stora flyktingvågor (hugenotterna i 1700-talets Berlin där halva stan talade franska m.m), och jag tror att det är de tyska erfarenheterna som är de vi skulle kunna omsätta snabbast här.

Du missar ju fullständigt den närmast absurda situation som uppstått i Malmö, där invandrare med erfarenhet småföretagande i sina hemländer här försökt fortsätta på det spåret - genom att starta upp egna små näringar.

Pga det har de börjat dominera vissa sektorer, och tex fullständigt förändrat stadsbilden vid Möllan tex.

Men - utan att Bo där.

För där de bor, där får de inte lov att göra något sådant. Där finns i stort sett inga näringsidkare med lokal anknytning eller prägel. I "förorten" är det bara vad stadsplanerarna har bestämt som ska få lov att finnas, sällan ägda eller bemannade med lokalbefolkning - som inte har medinflytande naturligtvis.

Absurd situation skrev jag.

Det hycklade i det hela är att Malmös politiker så stolt brukar slå sig för bröstet och förklara tex Möllan som någon slags "mångkulturens Mecka".
Men ingen "mångkultur" Bor Där """

De bor i "förorterna", var de inte får möjlighet att driva egna näringar. Istället tvingas de söka sig in till staden, till redan etablerade näringsdistrikt (som Möllan har blivit förklarat som) där de arbetar i egenägda restauranger, butiker, tjänsteförmedlare etc.
Men bara svenskar bor där.

Då är det faktiskt inget "mångkulturellt Mecka".
Utan det är segregation, ett skolboksexempel på just segregation faktiskt.


och självklart hade "gemene man" accepterat att "förortsområdena" blivit mer Levande.
För det är ju pga hur de ser ut idag som alla de problem vi läser om kan få fäste.
Lokalinvånarna har inget som knyter dem till sitt bostadsområde, mer än att bara just Bo där.

Det hade förändrats om de hade känt en anknytning.
Något som vetskapen att ens eget välstånd hänger på antalet nöjda kunder beror på.
Dvs om lokalinvånare har egna butiker, restauranger, krogar, frisörsalonger osv "ute på gården" så kommer de också att engagera sig i områdets trygghet och allmänna "upplevelse".

Men om ingen bryr sig om området, om det inte ens finns någon anledning att bry sig - varför ska man då engagera sig?
Finns det någon anledning?
Nej, det finns det naturligtvis inte.


Men "Levande stadsmiljöer" är otroligt attraktiva.
Inte bara för de boende, utan för de kringboende också - liksom för turister.
Levande stadsmiljöer får en egen prägel, en egen identitet, som i sig ökar lokalbefolkningens anknytning till området, och med det deras ansträngningar för att bevara och vidareutveckla välståndet.


Dessa möjligheterna Hade funnits där för svenska politiker - om de bara hade velat.
Men pga dn så stelbenta och inhumana svenska byråkratin så har man istället skapat riktiga Getton, med inget annat än destruktiva effekter

Ja det har du rätt i. Men varur kommer detta från?
Säg nu att t.ex. Malmö köpmannaförening hade godtagit en slik stadsplaneändring du efterfrågar. Massor med affärer och verkstäder med 3d-skrivare drivna av människor med bakgrund från Afrikas horn m.fl. platser börjar växa upp i Lindängen, Bellevuegården och dylika områden.
Utbudet på i stort sett allt ökar, och det kommer in nya grupper i denna gamla anrika organisation.


Här uppstår ett problem, inte av personlig illvilja gentemot nykomlingarna, utan makt/prestige.
För som du säger, de kommer att ställa krav själva på sin närmiljö. Inte några bidragsprojekt som är samvetsoffer uppifrån, utan butiksägare ihop med hemmafruar och andra grannar som kräver renare gator, bort med knarklangargäng från portuppgångarna etc etc. De blir en politisk faktor att ta hänsyn till, en maktfaktor, som folk där lyssnar mer till än på de etablerade församlingarna där de ändå står utanför (förutom vissa som kvoterats in av partierna).
Och med de kluster som springer upp där någon gruppering driver en viss bransch blir de förstås en maktfaktor i en sedan länge redan etablerad organisation, där rutiner och uppförandekoder varit desamma "sen hedenhös".
Helt plötsligt måste de på insidan dela med sig, kanske t.o.m. ge upp sin del av kakan till någon ambitiösare nykomling. Antalet maktpositioner är relativt begränsat i ett samhälle eller organisation och utökas i regel relativt långsamt. Jag talar alltså här om makthavarpositioner/elit ur ett sociologiskt perspektiv (vilket är något som kan ses och förklara mycket inom politiken).
Så tävlan om dessa makthavarpositioner intensifieras mellan "gamla" och "nya" grupper.
Och konflikter vill de som redan är etablerade inte gärna ta i. Det kräver energi och uppmärksamhet från de vanliga rutinerna.

Lösningen blir då att antingen starta något nytt eller ge efter för de nya.
I det första fallet kan det leda till ett "krig", svår konkurrens och osäkerhet osv.
I det andra fallet kräver de etablerade förbehåll för att gå med på en sådan förändring.

I korporativa system som det svenska är det oftast lösning nummer 2 som väljs.
Först stänger vi ute alla nykomlingar, sedan när de inte längre kan ignoreras gjorde de etablerade vissa eftergifter och släppte in dem med förbehåll. Detta eftersom "krig" oftast var en "onödig" lösning i ett samhälle med så liten befolkning som det svenska och där alla inblandade ändå hade rätt många gemensamma erfarenheter. Många utlänningar från länder som Italien och USA brukar förundra sig över att vi som "modernt upplyst samfund" fortfarande har kvar kungahuset t.ex. när vi borde haft republik för längesedan som SAP krävde och ännu kräver.
Lösning nummer 1 blir förbehållet de där utanför systemet istället. Därav alla skjutningar mellan gäng kring olika svarta marknader osv.


Se på hur det svenska bidragssystemet, tänkt för att vara en brygga ifall man hamnat i en svår livssituation men numer permanent försörjning för många samhällsgrupper, fungerar för de etablerade affärsidkarna.
Å ena sidan får du tag i billig arbetskraft (svart om så behövs), å andra sidan får du som affärsidkare pengar för alla diskmaskiner och möblemang som socialförvaltningarna köper in. Eftersom mottagarna är "svaga" och i behov av skydd och omsorg tas de inte på allvar av de etablerade utan kan "sysselsättas" i projektanställningar om 6mån-2år, du får dina diskmaskiner sålda och du slipper ny konkurrens (den svarta marknaden kan iofs pressa dina vinstmarginaler, men p.g.a. lagkrav kommer du som "vit" aktör alltid att ha en given kundkrets även om du så måste betala skyddspengar för att inte få rutorna sönderslagna). Visserligen sker detta till priset av en hög skattenivå och att du kanske måste betala till fler än bara polisen, men det kan det vara värt för att slippa ny konkurrens.


Därför menar jag att denna "omänskliga" byråkrati kommer att bestå, för den är en effekt av hur vi historiskt när Sverige var en långt fattigare och mer ointressant nation för omvärlden löst sina problem. Vi har liksom inte många erfarenheter av stora folkvandringar i modern tid på det sättet som t.ex. delar av Tyskland ändå har utan kunnat ta för givet att de som velat komma hit ändå velat bli som oss med tiden. Sverige är heller inte en nation som USA där Little Italy, Chinatowns osv uppstod och där städerna ofta vuxit och krympt hastigt på bara någon generation och i takt med nya invandrargruppertill landet.

Kul med långa svar! Mycket intressant.

Jag tänker en väldigt enkel lösning, man helt enkelt förbestämmer en butiks storlek på vissa områden, säg 50 m2 och man får helt enkelt inte köpa 5 st närliggande och slå ihop dom. Eller införa ett krav att de måste vara lokalföretag som max har 3 andra lokaler eller liknande. Det är btw inget svenskt, det är ju så överallt. Tänkte att det skulle vara riktigt fräckt att åka till Singapore och kanske se några fräcka affärer men när jag var där så fanns ju bara stora varuhus av mestadels europeiska märken, allt blir ju likadant och blir av med sin personlighet. Inte för att man ska förbjuda kedjor, bara att man ska kunna erbjuda möjligheter för småföretagare med sin egna charm på attraktiva platser.

Ja, varför ska du åka till Singapore ...
Iaf om det är mer genuina butiksmiljöer, -traditioner du är ute efter.

Men vad jag vet så finns det ofta marknader i kinesiska städer, Hong Kong bla, men även i övriga Kina Kina.
Liksom i Thailand och Vietnam.
Där hittar man också den uppdelningen du efterlyser, med områden för specifika näringar som klustrat sig samman.

Fast som turist är det kanske oftast Maten man är intresserad av, så man missar de andra inriktningarna.


---

Du har rätt i att det är de ekonomiskt starkaste som får - och tar (roffar åt sig) - den största ytan i de stora galleriorna.
De flesta tänker nog inte närmare på det, vad konsekvenserna blir.

Men det hämmar ju konkurrensen.
och när konkurrensen hämmas så hämmas, och minskar, även utbudet och valmöjligheterna.

Ju fler olika klädesbutiker (alla av samma butiksstorlek) i tex en stor galleria, ju bättre för kunderna.
För då kommer fler olika sorters kläder att säljas - liksom de kommer att försöka arbeta hårdare på att locka kunder till just sin butik (med tex bra priser, eller mer spännande kläder).
Men med endast en eller två - Stora - klädbutiker så är det ju klart som korvspat att utbudet blir både tråkigare och mindre.
Nästan hela Sverige går omkring i kläder köpta på i stort sett samma klädkedja (H&M eller Dressman tex).
och visst har de "flera olika" klädesartiklar i sitt utbud ... De har säkert 20 st tröjor ... 10 st lika brallor.
5 olika jackor ... osv


Men svenska politiker har alltid älskat de stora kedjorna. De har fått ett makalöst förhandlingsövertag, som nästintill gett dem monopolställning.
För ju större de är, ju mer kan de utlova "arbetstillfällen" åt de röstfiskande kommunalpolitikerna.
Självklart att de då kommer att godkänna att kedjorna får slå sig ner nästan var som helst.

Trots att det innebär att de små butikerna (deras anställda) blir arbetslösa.
Socialdemokraterna i Sverige har aldrig gillat småföretagare, jag vet inte varför faktiskt.

Det är faktiskt just pga denna "kärleksaffär" mellan, å ena sidan Socialdemokraterna, och å andra sidan de stora företagen (industrierna eller kedjorna) som Sverige upplevs som så fattigt på de kulturella uttryck som är så vanliga i Andra länder.
I Sverige har istället allt centraliserats och standardiserats (inte pga politiska beslut, utan pga att Sossarna gett de största företagen de möjligheterna att totalt konkurrera ut småföretagen, de lokala små företagen med lokal anknytning och prägel).

Läs tex om den sk "ost-riksdagen" under 1920-talet ... så får du en delförklaring till varför Sverige har haft så "fattig" matkultur".
För det var inte så Före den perioden. Då var Sverige precis lika rikt på "lokal kultur" som tex Danmark eller Frankrike ...

Angående matkultur så tror jag mer att det handlar om att en restaurang är ett litet företag och små företag som kräver dyra butikslokaler blir helt fuckade i sverige. Jag tror att om man behöver ha en dyr butikslokal så måste man verkligen ha en slimmad organisation med en beprövad affärsmodell och kapa kostnader. Det kanske låter bra och effektivt på sätt och vis men det gör det ju svårt för folk utan gigantiskt kapital att försöka erbjuda ett stort urval av produkter och tjänster. Ska man vara stereotypisk så blir det svårt för den lilla nischade bokhandlaren att överleva eftersom de måste ha såna stora marginaler för att ha råd att betala dyra butikshyror. Det är väl lite samma med stora lägenheter, de går ju ner i pris per kvm för att efter ett tag kommer man upp i en nivå där man har filtrerat ut folk. Spelar ingen roll att du kan betala 5000 kr kvm i centrala stockholm om du måste punga ut 100 000 000.

Btw, förstår inte alls invändningen ovan om någon politisk risk att ha små affärer. Du tror inte det är mer problematiskt att ha stora företag typ Nordeas lobbyism för eventuella reformer? Btw, tillskillnad ifrån många tycker jag inte stora företag är onda och det är något man ska bekämpa. Jag tycker bara det bör öppnas upp större möjligheter för småföretagare att våga ta en ekonomisk chansning att starta något eget. Istället för att 90% av alla bra butikplatser går till hm, zara, nordea etc borde man reservera säg 30% till små butiker i storleksordningen 30-100 kvm.